onsdag 27 maj 2020

Essä nummer 5, Rätten att häda


Jag läser i TLS om Spinoza och Vatikanens censurappat:
”It is an irresistible irony that it was Spinoza’s censors in the Vatican who, fearful of atheism, preserved a manuscript of his most important work. Thanks to the anxieties of the seventeenth-century Inquisition, twenty-first-century scholars can examine a complete version of the Ethics dating from its author’s final years. In the autumn of 2011 Johns Hopkins University hosted a conference on Young Spinoza, and the first speaker was Pina Totaro, who with her colleague Leen Spruit had found the Vatican codex the previous year. As the organizer of the conference was handing out photocopies of the manuscript in preparation for her talk, it turned out that a Vatican librarian had emailed Totaro the previous night, asking her not to distribute scans of the manuscript. Alas, the horses had already bolted, and upon the organizer’s request to return the photocopies, few galloped back into the stable. (Essä av Clare Carlisle och Yitzhak Y. Melamed publicerad i TLS den 20 maj 2020)
Den sedelärande historien om Etikenmtad ur Vatikanens giftskåp av Spinoza säger både något om religiöst och ideologiskt motiverat censurtänkande, och om historiens dom. Att de som medverkade i konferensen 2011 tog med sig kopiorna hem, trots Vatikanens vädjande att de skulle återlämnas, kan också ses som ett exempel på hur ett civilsamhälle kan agera mot den formen av maktutövning. Se dem som föredömen!

***

När jag återvänder till Kerstin Ekmans Rätten att häda (som jag i egenskap av förläggare gav ut 1994 i samverkan med Svenska Rushdiekommittén och vars hela behållning från försäljningen gick till kommittén) är det för att tidskriften Essä låtit trycka hela skriften i faksimil i sitt senaste nummer (vilket är en verklig välgärning), tillsammans med texter som på ett eller annat sätt förhåller sig till skriften och den dödsdom, fatwa, som det iranska prästväldet utfärdade mot Salman Rushdie för Satansverserna. 
 
Det finns några längre texter, skrivna av Mohammad Fazlhashemi (som gärna poängterar den muslimska opinionens "Khomeinis mod låg i att han inte vek sig och att han vågade ta strid mot dessa stater"), och Agneta Pleijel, samt en kort av Johan Wennström . De är dessvärre inte särskilt intressanta, även om Pleijels text ger en bild av tiden och stämningarna utifrån sitt eget arbete. Nog är det en brist att hon inte läste skriften när den gavs ut 1994 men hon understryker dess betydelse för "fortsatt debatt". Nja, kanske också för lite mer frimodig handling i form av skarpa och välformulerade texter. Allvarligare tycker jag det är att ett grovt sakfel finns med i texten. Den norske förläggaren av Satansverserna, William Nygaard, mördades inte, som det påstås. Han sköts med tre skott utanför sitt hem men överlevde och lever alltjämt, och var i två år förlovad med Arja Saijonmaa. Och så finns det några serierutor tecknade av Lars Sjunnesson och en dikt av Jila Mossaed. 

Men jag kommer till numrets höjdpunkt, skrivet av Torbjörn Elensky, som idag kanske är Sveriges bäste essäist i ämnen som rör religion, yttrande- och tryckfrihet samt som här, själva hädelsebegreppet. Elensky skriver:
”De modiga personer som vågat trotsa det kyrkliga och vetenskapliga etablissemanget, och därigenom gett upphov till det morderna vetenskapliga genombrottet, har alltsedan upplysningen betraktats som vår civilisations hjältar.”
Efter det ger han rika exempel, från Kepler och Galilei, från Bruno till Darwin, Freud och Einstein. Vad var det som hände sedan? Han påpekar att det är ur ”brottet” hädelse som censuren växer fram. Att tysta en hädelse ”var att skydda allmänheten”. Från den typen av banala argument har vi hamnat i en politisk situation där allt tycks handla om att ”skydda minoriteter”. Det är förstås ett falskt argument som omöjliggör motstånd mot islamismens våldsamma framfart över planeten och särskilt då i Europa med alla de grymma terrorbrotten. Jag tänker inte minst på min vän Lars Vilks som tvingas leva inlåst med dubbla säkerhetsvakter. Hemlig ort, inga fönster. För en simpel tecknings skull ska han dödas, och det var också snubblande nära 2015 på Krudttønden i Köpenhamn, där en tungt beväpnad jihadist gick till attack och dödade en annan man där, och sedan fortsatte till synagogan och dödade församlingens vakt.

Vill vi verkligen leva så i våra länder? Det verkar nästan så ty den allmänna meningen tycks vara att man ska”sitta still i båten” och inte ”provocera". Nog är det dags att gå till Spinoza igen! Eller varför inte några samtida islamkritiker och så kallade "apostater" som vässat sina pennor? De finns också i Sverige! Och de finns runtom i Europa.

Originalutgåvan från 1994