Folkvandringarnas tid med Coimbra-perspektiv av Miguel Torga

Revhaken. Foto: Astrid Nydahl

Ibland förvånas jag över att hos Miguel Torga finna det slags civilisationskritik som idag av den politiska klassen betraktas som extremism. På 1950- och 1960-talen formulerade han radikala tankar om sin vantrivsel i kulturen, denna läkare och författare som tidigt blev ett

så stort namn i sitt eget land.

"Vi är tillbaka i folkvandringarnas tid, vi invaderas av ideologier i stället för av barbarer. Världens värdetillgångar ser ut som ett skövlat fält. Människosjälen liknar en videkvist som vrider sig under intoleransens alla stridiga vindar. Ingen ande, hur ointresserad den än är, får frid inom sitt gebit. En sådan lycka får endast de trogna lycksaliga njuta, som står i harnesk mot varandra i sina många samfund, politisk, religiösa, ekonomiska, litterära, kulturella eller andra. Precis som i primitiva samhällen ingår man antingen i en klan och godtar gemenskapens credo eller också förlorar man rätten till sitt eget liv. Till liv och död, för samma intolerans kan drabba eller drabbar den förtappades minne. Avskildhet är inte längre möjlig i våra dagar. Det finns inte en vrå på jorden, där en fri människa kan finna en hemvist." (Coimbra den 14 september 1961, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)

Redan två dagar senare konstaterar han:

"Städerna har blivit monumentala bländverk av betong och rovgirighet, och människorna som bor där har blivit bländverk i miniatyr av kött och tanke. Var och en som fortfarande längtar instinktivt efter det enkla, det omedelbara, det sanna måste fly dem så ofta man kan och återvända till hembygden. Om inte annat så för att konstatera, hur långt man kommit i sitt förfall..."

Detta är tankar som idag betraktas som en ganska mild kritik av de postmoderna urbana miljöerna. Det som kanske syns allra tydligast idag är ju konsumismen som ideologi och trosuppfattning, en förödande kultur som sätter människans materiella sida i första rummet och underblåser den till dess ordspråket "Jag handlar, alltså finns jag" blir ett livsideal. Jag såg  en intervju med en finsk stadsarkitekt, som berättade att man i Finland sedan länge slutat bygga gallerior. Med hans ord ekande i huvudet betraktade jag det gigantiska Galleria Boulevard vars tredje etapp byggts men fortfarande sommaren 2020 står ekande tom. Det är en byggnad som aldrig kommer att fyllas av handlare, eftersom den är alldeles för stort tilltagen. Därtill har C4 shopping, en mycket större galleria, byggts här ute i Hammar. Så ser superkapitalismen ut; miljarder pumpas in i betongprojekt som förstör stadskärnorna och jordbruksmarken, och när den enskilde handlaren ska försöka leva upp till projektets ideal blir han ganska snabbt blottställd.