I karantän: ägna dig åt det väsentliga

Foto: Astrid Nydahl

Jag läser hos Thoreau:

Det är viktigt att en man ägnar sig åt sysselsättningar (...) som ligger nära och befrämjar hans liv, som inte går emot hans natur, vare sig den i hans vilja eller i hans fantasi (...) Hans tankar måste leva med, och inspireras av, kroppens liv.

Detta skriver han i sin dagbok den 12 mars 1853 (och jag citerar ur den fina volymen dagböcker i Peter Handbergs översättning). Det man ofta, nära nog dagligen, grubblar på men inte alltid kan formulera, finner man utmejslat och självklart hos Thoreau. Man ska naturligtvis inte ägna sig åt sådant som inte befrämjar ens natur.

Sedan jag pensionerades har jag i allt större utsträckning förflyttat mig från det allmänt intressanta till det nödvändigt viktiga. Min läsning är bara undantagsvis förströdd, precis som de dagliga stunderna vid Östersjön. Att där vandra för tusende gången är aldrig naturvidrigt. Tvärtom förstärker dessa vandringar tillvarons få men dyrbara stunder av mening och innehåll. Jag läser en och annan samtida författare som roar mig men ägnar det mesta av tid och kraft åt det som Thoreau pekar på. Läsandet blir därför en viktig beståndsdel av livet, där havet och kusten är de andra.

Min natur? Den förblir en gåta också för mig, men ibland drar jag mig till minnes vilka katastrofer det naturvidriga kan leda till.