Jackie Jakubowski (1951-2020). Två minnesbilder

Prags gamla judiska begravningsplats i Josefov. Foto 1992: Mikael Nydahl

Under åren jag skrev för Jackie Jakubowski i Judisk krönika, är det främst två reportage som jag minns vid den tragiska nyheten att han gått bort.

Dessa två är kopplade till rekommendationsbrev Jackie skrev och som jag hade med mig. Det första var ställt till Judiska församlingen i Prag. Det andra till någon dittills okänd judisk församling i Lissabon (den fanns inte ens på angiven adress utan blev synlig först när man passerat en grind som öppnade sig mot en innergård där synagogan låg). Att församlingen i Lissabon inte syntes ut mot gatan sade kanske också något om de portugisiska marranernas villkor (det var dem reportaget skulle handla om).

Till Prag kom jag med min äldste son 1992, det var samma år som folkomröstningen av delningen av landet hölls. Vi träffade församlingens ordförande i huset där de hade sina aktiviteter, snett över gatan till gamla begravningsplatsen i Josefov.

Det var bokstavligt talat att ta steget in i den judiska historien, med alla dess myter och fakta. Vi kom ordföranden, Tomas hette han, rätt så bra in på livet och han bjöd oss att äta lunch i judiska församlingens matsal, som pryddes av ett gigantiskt porträtt av Barbara Streisand (hon var en av församlingens viktigaste sponsorer). Det ordföranden hade att berätta skvallrade om en djupt tragisk just svunnen epok under diktaturens alla år, först den nazityska, sedan den sovjetkommunistiska. Jackie Jakubowskis brev öppnade dörrarna för oss.

Synagogan jag besökte i Lissabon 1993. Ur mitt privata album

Något år senare kom jag med hans nästa brev till Lissabon. Jag hade uppdraget att försöka få fram uppgifter om de tvångskonverterade portugiska judarna, marranerna, och kanske rentav träffa någon i den synagoga som sades ligga vid en gatuadress jag hade med mig.

Till synagogan hade jag med brevet och naturligtvis öppnades också där portarna för mig. Några få äldre judar befann sig där inne. Jag hade kippan på och de var ytterst vänliga, men vi kunde inte samtala, eftersom de inte kunde engelska. Det blev fyra bilder tagna, den längst uppe till vänster visar den anspråkslösa porten, som man inte kunde ana döljer en synagoga på innergården. Bänken jag sitter på var smyckad med traditionell, portugisisk kakel.

Utan Jackie Jakubowski hade jag förmodligen inte fått komma till dessa unika platser och människor. Vill bara tillägga att Jackie var med på presskonferensen jag ordnade i Stockholm, då jag utgav Roy Gutmans bok Vittne till folkmord om det fasansfulla som pågick i Bosnien. Under den fruktansvärda perioden stod Jackie och jag på samma sida. Det som sedan kom att splittra hade, som för så många andra människor, att göra med Palestinafrågan.

Jag minns honom med värme, han var en ambitiös och duktig journalist och nydanare som redaktör under många år.