Lars Vilks tio år i husarrest. Bortglömd där? Glöm honom inte!

Lars Vilks. Foto: Astrid Nydahl

Tro det om ni vill eller ej, men nu har Lars Vilks vistats i tio år på ett eländigt skyddat rum där svensk polis ansvarat för hans liv, men också bestämt reglerna för hur det ska gå till.

I lördagens DN hade Niklas Orrenius en rejäl text om situationen, där Vilks för första gången någonsin berättar om sin käresta, i artikeln kallad Maj. När man nu diskuterar och granskar saken får man dock inte glömma bort vem som bär det yttersta ansvaret. Det är naturligtvis islamisterna, av Orrenius mer neutralt kallade terroristerna. De har Vilks på sin dödslista och polisen intygar att han är ett av de högst klassade målen för dessa mördare.

Orrenius skriver:

”Dödshotade konstnären Lars Vilks kan inte bo tillsammans med sin Maj, och JO-anmäler nu polisens hantering av hans personskydd.” 

I december 2010 beslutade polisen att Vilks skulle skyddas dygnet runt. Efter attentatet mot honom och de övriga medverkande på Krudttønden i Köpenhamn 2015 blev situationen än mer akut. Men det fanns en rad tidigare hot, som  Orrenius skriver om:

”Beslutet att ge Vilks massivt livvaktsskydd kom efter terroristen Taimour Abdulwahabs två sprängdåd i Stockholm. Abdulwahab refererade till ”grisen Vilks” i sin förklaring till dåden. Tidigare samma år, 2010, hade en rad terrorister från olika länder försökt mörda Lars Vilks. I mars greps flera män på Irland, misstänkta för en mordkomplott mot den svenska konstnären. I maj sprutade två unga Landskronabröder in bensin i Lars Vilks kök och tände på. Bröderna stod i trädgården, beredda med knivar när Vilks skulle fly ut ur sitt brinnande hus (han var som tur var inte hemma).”

Det fanns förstås också efter dessa, en hel del andra händelser och hot med i bilden, Orrenius berättar också om dem. Men nu har den akuta situation inträtt då också konflikten mellan polisen och Vilks eskalerat och Vilks inte kommer längre i diskussionerna om villkoren för sitt underjordiska liv. Han vill leva med sin käresta, som också hon numera är pensionär.

Orrenius skriver:

”– Jag är som en hund som hålls inomhus, och rastas någon gång per dag. I det enformiga livet har han sett fram mot en sak: Att Maj skulle flytta hem till Sverige, och att de skulle kunna leva tillsammans.

Maj och Lars blev ett par 1989. De träffades på en konstkurs som Lars Vilks ledde. Under åren med dödshot har Maj levt och arbetat i ett central­europeiskt land. När Lars besökt henne har landets säkerhetstjänst tagit över bevakningen.

Nu är Maj nybliven pensionär, och har återvänt från utlandet. Hon och Lars har tänkt leva ihop i ett litet hus i södra Sverige som Maj låtit renovera. Polisen säger nej. Det är för farligt för Vilks att bo i Majs hus eftersom det kan bli känt att han lever där. Men kanske, har Vilks föreslagit, kan man bygga ett ”safe room” i huset, en ointaglig stålbunker dit han skulle kunna bege sig vid fara?

Diskussionerna mellan Lars, Maj och polisen har varit många och snåriga. Relationen har skurit sig. Maj har avböjt ett erbjudande om att att flytta in i Lars Vilks skyddslägenhet som polisen tillhandahåller på hemlig ort, i en annan del av landet.”

I ett mail till mig skriver Vilks:

”Först nu har det varit nödvändigt att nämna min käraste vilket tidigare har varit hemligt. Hon har arbetat utomlands men har nu pensionerats och kommit hem.

Problemen började dock långt innan dess för ungefär ett och ett halvt år sedan. Nya småchefer som önskade rationalisera driften. Eftersom jag har flyttats långt från mina hemtrakter blev det besvärligt med transporterna, tid och bensinpengar. Jag förvägrades att hämta min käraste när hon kom hem vilket jag alltid har gjort även långt innan jag fick skydd. Det finns en rad hårresande detaljer att berätta om hur de numera sköter sitt uppdrag. Så var det inte tidigare med andra chefer då allting fungerade väl.”

Och i sin blogg Vilks.net skriver han:

”Att leva med livvakter, ett liv i konstant karantän sedan 2010 då detta skydd tilldelades mig. Nå, det fungerade rimligt väl under många år. Men sedan kom nya chefer med sina rationaliseringsidéer. Det började med att man värderade vad jag egentligen vill göra. Om jag ville göra en sak, t ex arbeta i en trädgård, menade man att det inte var mitt intresse. Eftersom man placerat mig långt från mina hemtrakter blev förflyttningar besvärande inte minst sedan man införskaffat nya bilar som tog mycket bensin. Ville jag hämta en anhörig på en flygplats (som jag alltid har gjort) fick jag veta att det inte ingick i deras uppgifter.

I Danmark gäller regeln att livvakterna har en timmes inställningstid dygnet runt. I Sverige önskar man veckoprogram och jag har förevisats Löfvens program som förebild. Jag har försökt förklara att det är lite annorlunda för en privatperson men det hjälper inte. Vill jag göra något efter kl 18 måste det meddelas på kontorstid dagen innan. Jag får dock min dagliga rastning under den återkommande rubriken ”promenad”.

Tidigare lyssnade man på mina synpunkter och önskningar nu är det kortfattade beskedet ”Beslutet är taget, så får det bli”. Om jag klagar utreds frågorna av den lokala enheten som alltid kommer fram till att den handlar i överensstämmelse med vad den själv har beslutat.”

Hur visar du din solidaritet med Lars Vilks, ett av många offer för den islamistiska terrorismen? Att höra av sig till honom kan vara ett första steg. Det kan man göra i kommentarfältet i hans blogg eller med post till hans hemliga gömställe. Det är en postbox det då hamnar i. Vill du gå den vägen kan du skriva till mig, så förhör jag mig med honom om möjligheterna.

Men viktigast av allt: glöm inte bort Lars Vilks!

***

Ta tillfället i akt och läs om en viktig bok om och med Lars Vilks.