måndag 11 maj 2020

Naturen hämnas - eller?

Foto: Astrid Nydahl

Per Wästbergs minnestext om Kristina Lugn är nog den bästa av alla jag läst under söndagen. Han skriver bland annat:
Kristina Lugn var min närmaste vän i Akademien och inte bara där. Vi mejlade varann bokstavligen varje dag. Hon led av att i coronatid vara instängd i sin lägenhet i ett hus där inga andra bodde om natten. Hon led av att inte på länge ha skrivit särskilt mycket, fast hon hade åtskilligt i förrådet. När jag nu inte hörde av henne på flera dagar, blev jag orolig. Min oro besannades.
Min sorg är djup och svår att uttrycka. Ändå lekte hon med tanken på döden ofta nog. Hon saknade självkänsla och var motsatsen till den duktiga flickan. Hon ömmade för dem som var ensamma som hon eller som levde ensamma med andra.
Jag såg också att den alltid så tendentiöse Wiman i DN beskriver Corona-pandemin som en naturens hämnd, som ett struptag på människan. Då får man konstatera att naturen alltid har hämnats på människorna. I helgen fick vi se hur den kan gestalta sig i blomningstider. Alltså inleder jag den nya veckan med naturens rika straffgåvor till oss.

Foto: Astrid Nydahl

Foto: Astrid Nydahl

Foto: Astrid Nydahl

1 kommentar:

skepparn sa...

"I Syrenernas tid och i Gullregnets månad..."
Flickan kunde den utantill.