fredag 29 maj 2020

Pentti Saarikoski tröstar oss




“ När jag kommer hem, är Marivette på besök, hon är vårt tidningsbud, och hennes tänder får mig att tänka på en kvinna jag älskade för länge sedan, och snart har allt som har nyhetens behag, inträffat för länge sedan. Skoningslösa tid! Skoningslösa tid, mumlade jag när jag stod på knä i gårdsgräset och rensade fisk.”

“… han såg på mig, ställde sig på tå och frågade vem är ni egentligen, är ni inte en äkta bretagnare? Nej, jag är finländare. Finländare, men det är ju närapå samma sak, sa han. Jag började vandra hemåt. Såg på havet. Jag kunde se på havet, hela tiden, medan jag vandrade, ty mina fotsulor hade lärt sig stigen utantill.”

“Varje människa är inne i sin egen berättelse, därifrån betraktar de varandra och ropar till varandra, på detta sätt är världen uppbyggd, till åtskilda berättelser, den är uppdelad i individer, som äger ett begränsat rörelseutrymme, annars skulle världen spricka. Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk.”

Ur Pentti Saarikoski: Vid Europas rand - en kinetisk bild (Rabén & Sjögren, 1982, översättning av Antti Jalava)

1 kommentar:

Jari Norvanto sa...

Saarikoski, visst har jag väl något av honom i hyllan... Jadå, boken Rannsakan. Få se om jag orkar läsa den någon gång. Skulle gärna se om dokumentären av Ulf von Strauss: Porträtt av en död - Resan till Pentti Saarikoski (2009). Som en möjlig aptitretare till litteraturen.