onsdag 27 maj 2020

Stadsvandring i coronatider: nitar, vodka, tatueringar och pubertala mjukisbyxåldringar

Kastanj vid Bäckaskogs slott. Foto: Astrid Nydahl


Om huggormen säger författaren och fotografen Anders Johansson: "Ormen har inga ben att fly med, den tvingas ringla sig bort och den har många fiender. Att evolutionen försett den med gifttänder kan vi inte moralisera över!"

Om jag känner igen mig? Jo, det gör jag. Frågan är vad man gör av den erfarenheten. I den svenska vardagen - som jag likt huggormen ringlar mig bort från i nio fall av tio - möter jag 35-åriga kvinnor med skruvar i näsan och armarna fulla med tatueringar, de ser ut som straffångar från en ö jag aldrig besökt, och jag möter 55-åriga män med slagordskepsar, mjukisbyxor och t-shirts som skriker något från popscenen, jag möter hela familjer på väg in i närmaste hamburgerbar. Utanför ICA möter jag ett dussin halv- och helvuxna araber som inte begripit ett ord om social distansering utan skriker och klättrar tätt inpå varandra.

Jag möter pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag möter ungar som ska sluta grundskolan och därför redan kastat sig ut för stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i halsbanden och jag möter mig själv i skyltfönstren, lätt förklädd till småborgare på jakt efter nya intryck. Behöver vi sända dagliga rapporter från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av den kulturella och civilisatoriska förruttnelsen.


3 kommentarer:

skepparn sa...

Och så har vi ju Finland.
I alla fall än så länge.
Ja, björkarna bereder sig, som bäst, att följa Victor Sund i hans dikt : När björkarna susar. Första våren i Finland för mig. Karantänstider...

Jari Norvanto sa...

En pregnant, rännstensimpressionistisk, validering av de egna iakttagelserna.

Anonym sa...

Vilken fantastiskt beskriven Sverigebild! Början på en bok om en krackelerad stat?

Göran Sandstrom