Sverige fanns. Nöden, folkhemmet, nutida gnäll och realism

Foto: Robert Romberg

Det fanns ett Sverige före folkhemmet. Det fanns ett Sverige som var delat längs klassgränserna, så mycket brutalare än det som industrialismen skapade. Fattigdomen höll gränsen skarpt, de som befann sig på fattigdomssidan hade en djup och tvingande nöd att hantera. Bilderna från dessa skånska miljöer, här är tagna runt 1920 av Robert Romberg, som var lärare i trakten. Platsen är Bonnarp. Robert Romberg var farfar till en läsare och vän i Helsingborg, Lennart Romberg, som så generöst låter mig använda bilderna. Studera dem noga. Låt dem tala till oss.

Foto: Robert Romberg

När vi nu gnäller och klagar gör vi ingenting annat än underbygger en destruktivitet riktad mot oss själva. Kritiken är viktig. En medborgarplikt rent av. Varje politikerklass som missbrukar sitt mandat måste både kritiseras och angripas. 

Men att gå runt med sitt gnällande tar bort alla rimliga perspektiv. Den fallfärdiga stugan är förhoppningsvis historia under lång tid framöver. Det folkhem vi saknar är också historia. Beståndsdelarna i det - baserat på arbetande människors skatter - har vi i många avseenden kvar: infrastruktur, hälso- och sjukvård, rabatterade mediciner, fria skolor med matbespisningar, kollektivtrafik och annat. Att sedan se vad som gått snett är förstås enkelt. Det är bara att försöka ta tåget mellan Malmö och Kristianstad! Allt det andra här onämnt.

Hur ser vår självbild ut? Förmår vi hålla fast vid fakta eller förlorar vi oss i mardrömmen och dess värsta bilder? Egentligen är det inte bara svenskar som borde ställa sig sådana frågor. Vi lever i ett land och i ett Europa som är svårt skadat av många olika nedbrytande processer. Den djupa klyftan mellan det "nya" och det gamla blir allt djupare. Gangsterromantik har förbytts i en verklighet där vapenmorden, bomberna, våldtäkterna och rånen/misshandeln/förnedringen bländar så starkt att det andra blir osynligt. Hedersmorden och klanvälden inte att förglömma.

Det som ytterst hotar oss alla är den massiva närvaron av tärande grupper, som tar del av välfärdssystemen men aldrig bidrar till dem. De blir allt fler. På den punkten är hård kritik av politikerklassen mer än befogad, den är nödvändig. Vid någon punkt är resurserna slut. Kassan tom som man säger i politikens hus. Tom på riktigt.