tisdag 30 juni 2020

Leicester tillbaka i karantän

Skärmdump

Covidiots kallas de i England, alla som festar och reser. I Leicester har de kanske inte gjort just det, men som framgår av siffrorna ovan är smittspridningen väldigt aktiv och omfattande.

Är då Leicester ett undantag? Inte på det stora hela. Den som inbillar sig - ägnar sig åt självbedrägeri - att pandemin är över och att det är fritt fram, borde varje dag studera siffrorna.

Och som det inte vore nog meddelas från Kina om ett nytt virus bland grisarna som kan gå över till människor och bli ännu en pandemi.

Valfri väntan på vad då

Behandlingsrummet, akutmottagningen, CSK Kristianstad. Valfrihet: Klimatsmarta förkläden, Magasinen Mat, Fritidshus och Amelia. Jag vände mig mot andra hållet. Där fanns TLS, i min egen väska. Väntetid 3 timmar. Noggrann undersökning, effektiv, mycket kompetent ung läkare. Alla värden var perfekta, ingen infektion någonstans, några nya operationsförband, och så var det dags åka hem. Min nya bok går bra att beställa idag också. Se här om Skanderbegs ättlingar

måndag 29 juni 2020

Albanien i fyrfärg! På vägen till en bok

Omslagsbild på Skanderbegs ättlingar

Då var det definitivt klart. Min bok om Albanien, Kosova och albanska ämnen utkommer i höst! Den heter Skanderbegs ättlingar. Albaner i Albanien, Kosova och Sverige.

Det har varit en lång väg dit, men bitarna har fallit på plats. 

För första gången på många år blir det ett rejält bildark, 24 helsidor, tryckt i fyrfärg, vilket kommer att göra innehållet betydligt bättre.

Man kan föreställa sig mycket, men kanske inte hur det såg ut på den albanska landsbygden för 45 år sedan, eller de bilfria innerstadsmiljöerna, där tystnaden och cyklarna var allt som fanns av livstecken. 

Beställer du boken nu i sommar kostar den 250:-
Skicka din beställning till thomas.nydahl@gmail.com

Här följer en innehållsförteckning för boken:


Boken blir ungefär 250 sidor

Innehållsförteckning

Förord

Avdelning ett, 1981 - 2007

Utgångspunkten är studentrevolten i Prishtina 1981

Sedan följer några bakgrundstexter publicerade 2001-2007 i Sydsvenskan, Aktuella frågor på ledarsidan och Kristianstadbladet, kultursidan

Tio förlorade år för Albanien

Albaniens kris allt djupare

Låt Kosova bli självständigt

Ny oro väntar i Kosova

Trots allt hopp för Kosovo

Låst läge om Kosovo

Kosovo i limbo

Bildark i fyrfärgstryck, 24 sidor

Avdelning två. Krönikor, personporträtt, litteraturrecensioner, boktexter och annat, 1999-2019.

Flyktingsamtal 1999 i Tingsryd

Prizrenförbundet och den albanska renässansen

Morelle Smith ger vardagsbilder i sin bok Tirana papers

Shannon Woodcock: Life is war, Surviving Dictatorship in Communist Albania

Vladimir Arsenijevic: Mexico. Krigsdagbog

Blir Albanien ett normalt land? 

I Italienska Kalabrien, besök hos arbëreshërna med Göran Börge

Enver Hoxhas nyspråk. Om verklighetsfrämmande klichéer i den kommunistiska propagandan

Afezolli och ”ingenting”, om förnekelse och lögner från guidens håll

James Pettifer och den första riktigt översiktliga boken om gerillan som skulle bidra till en bättre framtid; The Kosova Liberation Army. Underground War to Balkan Insurgency, 1948-2001

Är alla albaner muslimer? Eller är några kristna och finns det några som är mitt emellan de kategorierna?

Sedan förbudet mot religion avskaffades

The Irish Times om Enver Hoxhas ateistiska stat

Påven tar emot en delegation från Albanien, och några kristna albanska arbëreshër

Miranda Vickers och James Pettifer: The Albanian Question: Reshaping the Balkans 

Norman H. Gershman har dokumenterat hur albanerna under Förintelsen och nazitysk ockupation räddade samtliga judar från deportation. Hans bok heter Besa. Muslims who saved jews in world war II

Hur mycket behöver man säga om Kosova när man skriver om en bok med namnet Kriget?

Nusret Pllana: Den serbiska ockupationsmaktens terror mot albanerna. Pllanas bok är en kuslig dokumentation i ord och bild av hur Kosova-albanerna hade det under Belgrads styre

Litteraturen om kommunismen i Albanien

Albaniens Londonambassadör om relationen med judarna, historiskt och nutida

Om albanologen Ullmar Qvick, översättningar och egna verk genom åren

Faslli Haliti: dikten Som då, på albanska och svenska

3 Albanska poeter/ 3 Poetë Shqiptarë. Ismail Kadare/ Frederik Reshpja/ Ali Podrimja

Ismail Kadare, författaren och mannen med en särställning i diktaturens Albanien. Dåtida och senare verk

En modern, ung albansk poet, Alisa Velaj, med de två dikterna Stilleben och På bron

Stephen Schwartz om hur wahhabiterna försöker infiltrera Kosova och Albanien

David Albahari, en ung Kosova-alban bosatt i Sverige, debuterade med romanen Lockbetet

Rizah Sheqiri, född i Kosova men sedan många år bosatt i Sverige, har ett liv som lärare och poet bakom sig. Läs här mina förord till hans böcker Sorgesånger och Ljusets spindel

Avdelning 3, 1970-talet och framåt. Vems land? Mitt och ditt.
39 texter om albanska angelägenheter ur svenskt och albanskt perspektiv

Förteckning över Thomas Nydahls böcker

Tackord

Avdelning fyra: Appendix.

Ullmar Qvick:  The last Crusader – Gjergj Kastrioti Skenderbeu, by Virgil Kule

Thomas Nydahl: Självrannsakan i förhållande till Albanien och kommunismen



söndag 28 juni 2020

Lissabon och fadon. Sätaröds station och dagen efter festen och akuten

Med mina två yngsta döttrar i Lissabon på 1990-talet.



Nog finns det anledning att se tillbaka. Jag gör det allt oftare, kanske för att jag känner mig mycket äldre än jag är. Min uppgivenhet tilltar för varje dag. Oförmögen att "hata" drivs jag av ett förakt och ett avståndstagande så starkt att jag har svårt att ens se åt de konsumerande människomassornas håll.

Lissabon blickar jag gärna tillbaka på. Där fanns ett årtionde i gränderna och fadon. Fyra böcker blev det, varav två explicit om fado-kulturen och saudade. Det är sant att det också där fanns människomassor, men i gränderna före massturismen var de få, och i fadoklubbarnas mörker var det sången och musiken som helt slukade mig.

När jag blickar tillbaka ser jag ofta mig själv som nyskild 1991. Vilken livsuppehållande glädje det var att låsa dörren om Sätaröds station, sätta på Bachs cellosviter och låtsas som om jag nått fram dit jag ämnat mig.

***

Tack för gårdagens hälsningar. Uppskattades förstås mycket. Men klockan tre var jag förvisad till ett rum på akuten. Först klockan sex var de färdiga. Orden jag fick med mig var bara till viss del tröstande: "Det är inte ovanligt med post-operativa problem".

Akuten, CSK, 27 juni 2020. "Har ni inte ens satt in en säng till honom" sa läkaren till sköterskan.

lördag 27 juni 2020

Skiss till självporträtt på årsdagen

Barndom i Malmö


Föddes den 27 juni 1952. Levde de första åren med mamma, pappa och två syskon på Rasmusgatan, Sevedsplan i Malmö.

Kom till nybyggda Lorensborg vid sex års ålder. Gick i grundskolan årskurserna 1-6 på Lorensborgsskolan, högstadiet på Kronborgsskolan. Kom inte in på gymnasium, fackskola eller yrkesskola. Usla betyg var den enkla förklaringen. Den jag skulle bli kunde redan skönjas, en person som inte trivdes i skolbänken och flocken, utan som ville gå sin egen väg, bilda sig utifrån läsning, egna studier och resor. 


Min yngsta syster föddes under Lorensborgstiden.

Under senare delen av lågstadiet skickades jag av barnpsyk i samförstånd med mina föräldrar till "vilohem". Det var Hallarna i Tormestorp, där jag allt för tidigt lärde mig sådant som barn inte ska känna till.


Hallarna, Tormestorp. Jag står tvåa från vänster och håller om Eva, som var några år äldre

Började jobba sommaren 1968 på Pripps bryggerier. Från hösten samma år butiksbiträde hos Malmströms herrekipering. 1969 fortsatte jag tvärs över gatan till Ohlsson & Co, den exklusiva klädbutiken på Kärleksgatan och Stortorget, där jag utbildades till dekoratör.

Paris 1969

Första Parisresan gjordes 1969.

Bodde nu med min vän Claes på Jöns Filsgatan 18, Gamla Väster. Var knappt 17 år när jag flyttade hemifrån. 

Hamnade på Nordsjö Färgfabrik där jag - med paus för lumpen - var anställd på golvet som tappare, i tre år. 1973 föddes min förste son. Efter honom kom det fyra flickor och sist, 1986 föddes min son Tobias (som gick bort 2014 efter en lång kamp med tinninglobs-epilepsi).

Min sista anställning var på Bühler Miag i Malmö, där jag var kontorsvaktmästare.

Efter det, d.v.s. från och med 1977, har jag varit min egen. 1978 började jag frilansa som kulturjournalist, året därpå fick jag som frilansare fastare band till Kvällspostens kulturredaktion. Under en lång period bevakade jag dansk litteratur och annan kultur från andra sidan Öresund.

I Albanien 1978 med Afezolli
Under alla dessa år har jag rest i avsikt att skriva. Mina Albanien-resor 1972-1978. Mina Israel/Palestina-resor under sju år. Min resa till Libyen 1983. Mina Lissabon-resor åren 1983-1990. Tysklands-resorna under hela 1990-talet. Pragresorna på 1990-talet. Alla Englandsresorna åren 1994 - 2018. Varje resa har resulterat i radioprogram, reportage, artiklar, essäer och böcker. Min sista resa gick till Manchester och Liverpool hösten 2018. 

Sedan mitt första barnbarn föddes 1997 har det kommit tio till. Den yngste fyller fyra år denna helg, så vi födelsedagskalasar tillsammans. 


Har också sedan 1980-talet en chilensk fosterdotter. Hennes dotter, nu 31 år, är min guddotter och hon blev mamma för knappt ett år sedan.

Den bok som utkommer i höst - Skanderbegs ättlingar. Albaner i Albanien, Kosova och Sverige - samlar erfarenheten av drygt 40 års aktiviteter i albanska ämnen. Boken berättar också, i ord och bild, om Enver Hoxhas diktatur och brytningen med Kina 1978.

1994 mötte jag min andra hustru, Astrid. Tillsammans med henne skulle jag få ett bättre liv, stabilt, fridfullt, kärleksfullt och med utrymme för både litteratur och liv. Idag är hon min favoritfotograf, till allt annat! Jag kan inte föreställa mig någonting som skulle sära på oss. Hon har en liten barnaskara men en desto större barnbarns-skara, så vi lider ingen brist på arvtagare.


För sex år sedan lämnade jag allt som kunde kallas lönearbete. Tog med stor tillfredställelse farväl av lokaltidningens kultursida, lämnade varje försök att skriva i periodiska tidskrifter som Axess, var en sväng ute i "alternativmedia" men såg rätt snart vilka ärenden de hade och har. Stängde dörren, drog för gardinerna, behöll endast bloggen där hittills ingen försökt censurera mig. 

Förtidspensionerade mig. Sedan några år är jag vad som i medierna brukar kallas "fattigpensionär". Det är snålt, det är svårt ibland, men jag har sannerligen inte ångrat den väg jag valde i livet.

Har under dessa år, sedan debuten 1973, utgivit drygt femtio böcker. Du kan studera dem alla här.

I Sätofta, 1955
 

fredag 26 juni 2020

Darwin och Shrewsbury

Kanot vid Bosarpssjön. Mobilfoto: Thomas Nydahl


Umgås med Charles Darwin dessa dagar. 

Hans Självbiografi (översättning av Gösta Åberg) erbjuder en bra väg in i hans vardag, familj, forskning och liv. Han skriver med gott humör, inte sällan med en distanserad humor som gör läsningen så trevlig. För att berätta om sig själv använder han metoden att berätta om andra och framstår därför som väldigt långt från det egocentriska. Och därför blir hans föräldrar så starkt tecknade liksom flera av kollegorna. Det är också tilltalande att följa honom som barn i Shrewsburys backiga kvarter, särskilt när man själv besökt den vackra lilla staden och kan känna igen sig.

Darwinstaty i Shrewsbury. Foto: A.N.
De många personporträtt boken rymmer ger också en vidare inblick i den kulturkrets som var hans. Carlyle blir inte precis smickrad, även om nu Darwin aldrig försöker göra sig rolig på andras bekostnad. Men Carlyles högmod gentemot vetenskapen ter sig en smula pinsamt, särskilt som han tycks skryta med den egna okunskapen i vissa ämnen.

Darwins korta livssummering gör intryck, särskilt som han där understryker att flytten ut på landsbygden varit av godo, då hans hälsa "nästan alltid farit illa av sinnesrörelser, som har utlöst svåra darrningar och kräkningsanfall." Darwin tycks ha varit en familjeman som helst tackade nej till alla besök, om det inte var barn och barnbarn det gällde. Alldeles mot slutet skriver han:
Shrewsbury. Foto: Astrid Nydahl
"Mitt största nöje och min enda sysselsättning livet igenom har varit det vetenskapliga arbetet, och spänningen i detta slags arbete får mig att för stunden glömma eller fördriver helt mina dagliga obehag."
Detta säger han, sedan han ett stycke tidigare sagt:
"Få människor har levt ett mer tillbakadraget liv än vi. Bortsett från korta resor till släktingar och någon gång till kusten eller till något annat ställe har vi inte farit någonstans."
När man läser dessa rader i självbiografin är man förstås redan informerad om hans rika liv som resande vetenskapsman.

torsdag 25 juni 2020

Hans Boij minns Anne-Marie Berglund

Anne-Marie i Cascais. Foto: Hideo Matsumoto

I sin nyutkomna bok - MVH, dikt och tanke - ägnar poeten Hans Boij några sidor åt vår gemensamma vän Anne-Marie Berglund. Några rader:
"Du - Du som var mitt
Svenskfinland. Du besökte
ofta din hembygd, jag
aldrig min.
Nu är jag
berövad mer än Ditt
liv. Gatorna påminner om
min hemlösa ungdoms -
av det ödsliga drag vinden
bär är det tiden som
anger tonen; den ensam
var med i alla skiften;
nu när den övergett Dig
står jag ensam med den
och läget syns oförändrat,
det gamla vanliga, aldrig
såg tiden mig; i Ditt
skygd fanns jag
till, livslevande, som
en andedräkt vårt språk
iklätt sig."


"Ord kan vara som mycket små arsenikdoser..."

Hyde Park. Foto: Astrid Nydahl


Begreppsförvirring är ett av flera tecken på hur det politiska språket utarmar och förstör vårt tänkande.Varje upprepad lögn blir så småningom till en sanning - eller till en halvsanning som äter sig in i våra medvetanden. Svart blir vitt, ljust blir mörkt enligt de normer för att nyspråk som både Orwell och Klemperer så förtjänstfullt utrett och analyserat. Klemperer skrev:

"Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå. Om någon tillräckligt länge säger ‘fanatisk’ i stället för ‘hjältemodig’ och ‘ärbar’, tror han till sist att fanatikern faktiskt är en ärbar hjälte och att man inte kan vara hjälte om man inte är fanatisk."

onsdag 24 juni 2020

Gösta Ågren - en av våra finaste poeter

Gösta Ågren, foto från förlagets hemsida, där man idag kan läsa om hans författarskap

Gösta Ågren (1936-2020) har avlidit. Ågren var finlandssvensk poet med några av den skandinaviska poesins främsta verk bakom sig. Det är inte helt lätt att hitta det viktigaste, i betydelsen mest representativa, att citera när han nu avlidit, men jag fastnar för en dikt ur Timmermannen från 1996.

Förbudet

Han förbjöd lärjungarna
att kalla honom Messias,
och den viskande
längtan växte till
hysterisk åska. Allt
kan orkestreras, också
viskningens enda, vilda ton
genom människonatten!


"Man kan ändå inte annat än imponeras av Ågrens fortsatta beredskap att gå i poetisk närkamp med de stora livsfrågorna, i dikter som spänner en båge mellan nuet och historien, mellan individen och myten, och mellan de stora tanketraditionerna. Detta är litteratur på en tematisk nivå som få författare behärskar. För läsaren är det dikter att mogna med och återkomma till." Ralf Andtbacka, Vasabladet i artikeln Tankar kring Gösta Ågrens poesi 6.8.2006
 

Dammet och spindelnäten sammanfattar mitt liv

Foto: Astrid Nydahl


Varje gång ett dammfragment faller från sänglampan ner i mitt ansikte slår mig tanken: allt det jag burit hem under åren i form av tidningar, tidskrifter och böcker förvandlas sakta till just damm. Böcker håller olika kvalitet och förintas i olika hastighet, men de flesta blir outhärdliga dammsamlingar ganska tidigt.

Jag gjorde det jag aldrig skulle göra: samlade på mig. Gjorde jag det för att jag ville äga? Å nej, långt därifrån. Jag gjorde det för att jag ville ha ett eget fungerande arbetsbibliotek. Jag slutade anlita folkbiblioteken för länge sedan. De kunde inte tillgodose mina behov. Och även om de kunnat det hade jag velat ha böckerna här. De ska arbetas med, således också bli klottrade i, understrukna i. Arbetsbiblioteket ska bära prägel av den eller de människor som arbetar i det.

Också mitt eget liv blir - nej, kanske inte damm, men något som kanske liknar jord. Jag jord och mina böcker damm. Av det jag är gjord blir det jord. Av det som är böcker, det vill säga papper och ord, blir det damm och jord.


Bob Dylan hjälper oss i ett amerikanskt landskap, vi följer gärna med in avväpnade och öppna


Vad behöver man säga om Bob Dylans nya, kanske sista, skiva? Jag säger att det är en stor upplevelse att med de utskrivna texterna i handen läsa och lyssna sig igenom detta verk, som hör samman i varje enskild del. 

Vilken är vägen fram, som han berättar? Att den går över Harmageddon är alldeles uppenbart, men den vägen belyser också många av västerlandets nederlag. 

Murder Most Foul, det som drabbade Kennedy, är inte det enda. Det är själva framkomsten han skriver/sjunger. Det tycks som om hans judiska rötter försvinner på vägen till den kristna tron. Det kan jag respektera honom för, även om jag står bredvid och bara noterar det. 

Hans väg rymmer allt det som är vårt. När två av sångerna blir sydstatsblues tänker jag att också att där finns en viktig rot, kanske hos Muddy Waters. Vad skulle den amerikanska folksången - från Guthrie till Dylan - ha varit utan bluesen? Vad skulle Dylan kunna göra med dessa sånger om inte sydstaternas bluessångare/ sångerskor tidiga låtit sina röster ljuda över detta sorgliga amerikanska landskap?

När han äntligen kommer fram till att han bestämt sig för att "give myself to you" är det förmodligen inte en kvinna han menar. Är detta You rentav Gud? Kanske är det en feltolkning, men i sammanhanget verkade den mer än möjlig.

Det var länge sedan Dylans texter var så komplexa som här. De myllrar av referenser, de motsäger sig själva, de är inte ens möjliga att förstå. Kan det bli vackrare och mer förbryllande än när han sjunger:
I study Sanskrit and Arabic to improve my mind
I wanna do things for the benefit of all mankind
I say to the willow tree, "Don't weep for me"
I'm saying to hell to all things that I used to be
Well, I get into trouble, then I hit the wall
No place to turn, no place at all
I'll pick a number between a-one and two
And I ask myself, "What would Julius Caesar do?"
I will bring someone to life in more ways than one
Don't matter how long it takes, it'll be done when it's done
I'm gonna make you play the piano like Leon Russell
Like Liberace, like St. John the Apostle
Sångerna, alla 10, är förstås oerhört fina. Inte minst den han släppte först, Murder Most Foul. Bekanta er med Rough and Rowdy Ways. Där är Dylan, i hög ålder, en av de våra. Hans sökande är tio år före mitt, men han är en av de våra.

Mitt stora tack går till Lennart R. som gav mig möjligheten att lyssna och förstå.

 

tisdag 23 juni 2020

Dhimmi eller bara dimmig?

Bosarpssjön i midsommar. Foto: Astrid Nydahl

Man kan skoja om allt. Det är en grundbult för ett samhälle med lagstadgad yttrande- och tryckfrihet.

Eftersom jag har en smula dimsyn parallellt med smärtan efter operationen föddes naturligtvis skämtet att jag är dhimmi. Men det är jag inte.

Det dagliga arbetet kräver vissa principer. En av dem är att aldrig bli en dhimmi, eller att tillhöra ett dhimmifolk. Nå, vad betyder då det? Kort uttryckt betyder det att leva på nåder i ett samhälle styrt av profetens regler, enligt sharia och andra lagar, vilka sätter alla andra på undantag. Inte nog med det, en dhimmi måste också betala en särskild skatt för att få vara underdånig.

Som fri människa nöjer jag mig med att vara dimmig. Kanske håller det på några dagar och då är det bara att vila.

Återkommer med mer vardagliga ting. 
 

Dagen efter. Och det som kommer sedan

Foto: Astrid Nydahl

Tack för de goda orden igår. Hemma igen med mina fyra operationshål och lite blod på skjorta och byxor. Allt är förgängligt. Så är det. Här en liten rapport medan jag försöker lära mig elementära mänskliga rutiner. Snart tillbaka igen.

***

Som ni förstår gick allting bra. Jag kände en stor glädje när jag på uppvaket fick veta det. När sedan kaffe och mackorna kom blev det ännu bättre.

De tömde urinblåsan och läkaren gav klartecken till hemgång, eftersom jag sagt att det kommer igång när jag återvänt hem.

Det är alltid jobbigt med sjukdomar, det vet ni så väl. Men det är fantastiskt att möta vår svenska vård. Vilka människor! 
Jag opererades av en arabisk-holländsk man. Han var född i Holland, hans pappa var jordanier som flytt dit under de svåra åren, och hans mamma alltså holländska. Vi pratade om arabisk litteratur. Jag trodde att hans förnamn var persiskt, men googlade innan han kom tillbaka till rummet och såg då att det var arabiskt. Han var varm och vänlig och hade ett leende som övertygade.
Sköterskorna, ack dessa kvinnor, var lika fina! Jag hade tre stycken runt mig, de kom med olika saker, tog sina prover samtidigt som vi samtalade, och de hade hela tiden de proffsiga uttrycken, i ansikten och röster.

Nu är fyra månaders helvete över. Där gallblåsan och stenen satt finns nu bara en tom lättnad.

Jag har redan bestämt vilket kapitel i Albanienboken jag ska skriva under tisdagen, nämligen om Prizrenförbundet och renässansen. Man får inte falla i sjukdomsmörkret. Det enda botemedlet är arbete. Skrivande.

måndag 22 juni 2020

Måndag: O som i operation

Foto: Astrid Nydahl


Idag på morgonen tas jag emot strax före sju på Kirurgiklinikens operationsavdelning. När allt är i ordning rullas jag ner till operationssalen, där jag äntligen ska få min gallsten, inklusive hela gallblåsan, borttagen. Jag har turen att bli första patient för dagen, som opereras, och det beror på att jag är diabetiker.

Hur det känns före vet jag. Det är ett mindre helvete. Hur det kommer att kännas efteråt vet jag inte ett dugg om. Den som lever får se, brukar man säga. När jag är tillbaka här i bloggen vet jag inte heller. Men jag hoppas förstås på en snar återgång till något som kan kallas vardag.
 

 

söndag 21 juni 2020

Högt respekterad folkmordsideolog

Idag på Landön. En hel vecka har locket legat på. Östersjön har sett ut som ett småfuktigt täcke och himlen har gjort allt för att härna havet. Grånaden har medfört stiltje och värme.Att sitta under det täcket är nervlugnande. Foto 21 juni: Astrid Nydahl


Jag arbetar med min bok Skanderbegs ättlingar. Albaner i Albanien, Kosova och Sverige. Just idag skriver jag ett större avsnitt om Kosova och dess historia. Här ett litet klipp:

I forna ministerpresidenten Vladan Đorđević kunde man runt 1915-1920 höra hur etnifierat gift lät. Han skrev att det egentligen inte finns några albaner, förutom några små klaner i avlägsna trakter kring Malesi (Malësia e Madhe, idag en del av prefekturen Shkodra i norra Albanien), och att Skandbeg själv var serb (!), förutom det hävdade han på fullt allvar att albanerna – som han jämförde med zigenare och ’fenicier’, ett kordord för judar -  hade apliknande svansar. (Se Noel Malcolm: Kosovo, a short history). Men det fanns också ett aggressivt serbiskt koloniseringsprogram, där slavisk-språkiga familjer skulle bosätta sig i de albanskdominerade områdena. Två saker betonades: förneka deras existens som nationell (jugoslavisk) minoritet och undertryck deras språk.

En historiskt oförglömlig gestalt bland dessa serber är onekligen Vaso Čubrilović (1897 – 1990). Hans skrift som i engelsk översättning blev känd under titeln The Expulsion of the Albanians, utkom 1937. Den kan betraktas som en manual för praktiskt genomförd fördrivning av hela det kosova-albanska folket. Några rader låter så här:
”The problem of the establishment of colonies in the depopulated regions is no less important than the expulsion of the Albanians.”
och:

”There is no possibility for us to assimilate the Albanians. On the contrary, because their roots are in Albania, their national awareness has been awakened, and if we do not settle the score with them once and for all, within 20-30 years we shall have to cope with a terrible irredentism, the signs of which are already apparent and will inevitably put all our southern territories in jeopardy.” (Vaso Čubrilović  citerad av Robert Elsie: Texts and Documents of Albanian History). 

Så sent som på 1980-talet kallades all albansk opposition för ”irredentism”.


Vaso Čubrilović var som medlem av Mlada Bosna inblandad i förberedelserna till mordet på Franz Ferdinand 1914, men vid tidpunkten för sitt memorandum en högt respekterad historiker vid Belgrads universitet. Han menade att ingen skulle reagera på fördrivning av ”ett par hundratusen albaner” eftersom Hitler redan kunde ”fördriva tiotusentals judar”. Från 1933 och framåt fördes det seriösa samtal mellan Turkiets och Jugoslaviens regeringar att till Turkiet deportera ett stort antal albanska muslimer. De beskrevs i officiella sammanhang som ”turkar”. De avtal som slöts kunde inte förverkligas, andra världskriget kom emellan och satte stopp för processen (Se t.ex. Noel Malcolm: Kosovo, a short history). 

Är du intresserad av min bok Skanderbegs ättlingar. Albaner i Albanien, Kosova och Sverige så kan du skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Politisk oro, privat oro - från Coronavardag till operationssalen

Landön i midsommar. Foto: Astrid Nydahl

"De politiska förhållandena hade vid den här tidpunkten plötsligt förvärrats på ett sätt som bara kan betecknas som förfärligt och dödligt." (Thomas Bernhard, ur Ja, i översättning av Jan Erik Bornlid)

Det grå, tryckande inre tillståndet: i väntan på måndagmorgonens operation. Kan man vila under söndagen och sedan somna, fullt på det klara med att det är uppstigning klockan fem på morgonen. Kvart i sju ska jag inställa mig. Orden räcker inte heller för att beskriva det jag känner. Men jag vet att det måste göras. 

Har det minsta lilla med "de politiska förhållandena" att göra? Inte ytligt sett, men de bidrar till stegrad oro och gör minsta lilla påslag till något värre. Omständigheterna just nu är både förfärliga och dödliga. 

Vad är det som händer när en människa går från glättigt och pratsjukt sällskapsideal till isolerad och osynlig? Den processen kan jag inte beskriva. Men jag kan beskriva själva resultatet. Det yttrar sig i fördragna gardiner, stängda dörrar och en ovillighet att delta i några som helst diskussioner.

När jag återvänder hem från sjukhuset är det dessa principer som råder, bortsett från alla de ljuvliga, luftiga och läkande stunderna på Landön. I den lilla viken är det mesta möjligt. När det blir står skrivet i stjärnorna.


lördag 20 juni 2020

Kapka Kassabovas bok To the Lake. A Balkan Journey of War and Peace

Gränd i Korça, Albanien. Målning från 1949

Jag hittar ibland litteratur som kastar sig huvudstupa in i Balkans mytologiska och verkliga miljöer. Det händer inte ofta, det ska medges. Men när jag började läsa Kapka Kassabovas bok To the Lake. A Balkan Journey of War and Peace, utgiven i år, 2020 hände något märkvärdigt. Det var som om jag fick följa med henne in i landet som jag inte sett på årtionden. Kassabova är född i Sofia, Bulgarien men bor nu i de skotska högländerna. När hon i sin nya bok reser kors och tvärs i samhällena vid Ohrid-sjön och Prepa-sjön (de två är förbundna av en underjordisk flod) så är det i två länder: västra Makedonien och östra Albanien.

Hon samtalar nog med alla hon möter. Hennes förbindelse med trakten är nedärvd i familjen. Hon är den fjärde generationen kvinnor som emigrerat. För hundra år sedan lämnade en kvinna Jugoslavien för Storbritannien. Hennes enda dotter, författarinnans mormor, lämnade också Jugoslavien och bosatte sig i Bulgarien. Hennes mamma emigrerade från Sofia till Nya Zeeland. Själv tog Kapka Kassabova sig tillbaka därifrån till Skottland. Där finns den balkanska livstråden och Kapka har bestämt sig för att på djupet lära känna den del av världen som en gång i tiden tillhörde Jugoslavien, men sedan blev självständig och fick utstå en lång och plågsam strid med Grekland om sitt namn. Länge hette landet FYROM (Former Yugoslav Republic of Macedonia), men för inte alls lång tid sedan blev namnet Nordmakedonien.

När hennes resa i Albanien närmar sig slutet skriver hon dessa rader, som både väcker igenkänning och längtan tillbaka hos mig:
”Albania is a land kinder to the dead than to the living, though I´d fallen in love with it in less than a week. There was something uncynical about the people I met, an oldfashioned quality. It´s easy to became a cynic, but what are we without kindness? Ninety-nine point nine per cent dead.”