Leicester tillbaka i karantän

Skärmdump

Covidiots kallas de i England, alla som festar och reser. I Leicester har de kanske inte gjort just det, men som framgår av siffrorna ovan är smittspridningen väldigt aktiv och omfattande.

Är då Leicester ett undantag? Inte på det stora hela. Den som inbillar sig - ägnar sig åt självbedrägeri - att pandemin är över och att det är fritt fram, borde varje dag studera siffrorna.

Och som det inte vore nog meddelas från Kina om ett nytt virus bland grisarna som kan gå över till människor och bli ännu en pandemi.

Valfri väntan på vad då

Behandlingsrummet, akutmottagningen, CSK Kristianstad. Valfrihet: Klimatsmarta förkläden, Magasinen Mat, Fritidshus och Amelia. Jag vände mig mot andra hållet. Där fanns TLS, i min egen väska. Väntetid 3 timmar. Noggrann undersökning, effektiv, mycket kompetent ung läkare. Alla värden var perfekta, ingen infektion någonstans, några nya operationsförband, och så var det dags åka hem. Min nya bok går bra att beställa idag också. Se här om Skanderbegs ättlingar

Skanderbegs ättlingar har utkommit

Min bok om Albanien, Kosova och albanska ämnen har nu, den 16 september 2020, utkommit och finns att köpa här i bloggen! 

Den heter Skanderbegs ättlingar. En krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige.


Boken innehåller ett rikt bildmaterial, företrädes från Albanien.

Man kan föreställa sig mycket, men kanske inte hur det såg ut på den albanska landsbygden för 45 år sedan, eller de bilfria innerstadsmiljöerna, där tystnaden och cyklarna var allt som fanns av livstecken. Man kan kanske inte heller föreställa sig hur det jugoslaviska och serbiska förtrycket i Kosova såg ut, eller hur flyktens människor i världen nu lever sina liv (eller hur de levde det på 1500-talet på flykt undan turkarna).

Skanderbeg själv var en furste och adelsman som försökte försvara det kristna Albanien mot den turkiska/ottomanska ockupationsmakten. Han betraktas idag av alla albaner som en folkhjälte.

Beställer du boken nu i september kostar den 250:-

Från och med 1 oktober höjs priset till 300:-

 
Skicka din beställning till thomas.nydahl@gmail.com 

och betala direkt med swish till 0706 423016

Lissabon och fadon. Sätaröds station och dagen efter festen och akuten

Med mina två yngsta döttrar i Lissabon på 1990-talet.

Nog finns det anledning att se tillbaka. Jag gör det allt oftare, kanske för att jag känner mig mycket äldre än jag är. Min uppgivenhet tilltar för varje dag. Oförmögen att "hata" drivs jag av ett förakt och ett avståndstagande så starkt att jag har svårt att ens se åt de konsumerande människomassornas håll.

Lissabon blickar jag gärna tillbaka på. Där fanns ett årtionde i gränderna och fadon. Fyra böcker blev det, varav två explicit om fado-kulturen och saudade. Det är sant att det också där fanns människomassor, men i gränderna före massturismen var de få, och i fadoklubbarnas mörker var det sången och musiken som helt slukade mig.

När jag blickar tillbaka ser jag ofta mig själv som nyskild 1991. Vilken livsuppehållande glädje det var att låsa dörren om Sätaröds station, sätta på Bachs cellosviter och låtsas som om jag nått fram dit jag ämnat mig.

***

Tack för gårdagens hälsningar. Uppskattades förstås mycket. Men klockan tre var jag förvisad till ett rum på akuten. Först klockan sex var de färdiga. Orden jag fick med mig var bara till viss del tröstande: "Det är inte ovanligt med post-operativa problem".

Akuten, CSK, 27 juni 2020. "Har ni inte ens satt in en säng till honom" sa läkaren till sköterskan.

Skiss till självporträtt på årsdagen

Barndom i Malmö

Föddes den 27 juni 1952. Levde de första åren med mamma, pappa och två syskon på Rasmusgatan, Sevedsplan i Malmö.

Kom till nybyggda Lorensborg vid sex års ålder. Gick i grundskolan årskurserna 1-6 på Lorensborgsskolan, högstadiet på Kronborgsskolan. Kom inte in på gymnasium, fackskola eller yrkesskola. Usla betyg var den enkla förklaringen. Den jag skulle bli kunde redan skönjas, en person som inte trivdes i skolbänken och flocken, utan som ville gå sin egen väg, bilda sig utifrån läsning, egna studier och resor. 


Min yngsta syster föddes under Lorensborgstiden.

Under senare delen av lågstadiet skickades jag av barnpsyk i samförstånd med mina föräldrar till "vilohem". Det var Hallarna i Tormestorp, där jag allt för tidigt lärde mig sådant som barn inte ska känna till.

Hallarna, Tormestorp. Jag står tvåa från vänster och håller om Eva, som var några år äldre

Började jobba sommaren 1968 på Pripps bryggerier. Från hösten samma år butiksbiträde hos Malmströms herrekipering. 1969 fortsatte jag tvärs över gatan till Ohlsson & Co, den exklusiva klädbutiken på Kärleksgatan och Stortorget, där jag utbildades till dekoratör.

Paris 1969

Första Parisresan gjordes 1969.

Bodde nu med min vän Claes på Jöns Filsgatan 18, Gamla Väster. Var knappt 17 år när jag flyttade hemifrån. 

Hamnade på Nordsjö Färgfabrik där jag - med paus för lumpen - var anställd på golvet som tappare, i tre år. 1973 föddes min förste son. Efter honom kom det fyra flickor och sist, 1986 föddes min son Tobias (som gick bort 2014 efter en lång kamp med tinninglobs-epilepsi).

Min sista anställning var på Bühler Miag i Malmö, där jag var kontorsvaktmästare.

Efter det, d.v.s. från och med 1977, har jag varit min egen. 1978 började jag frilansa som kulturjournalist, året därpå fick jag som frilansare fastare band till Kvällspostens kulturredaktion. Under en lång period bevakade jag dansk litteratur och annan kultur från andra sidan Öresund.

I Albanien 1978 med Afezolli

Under alla dessa år har jag rest i avsikt att skriva. Mina Albanien-resor 1972-1978. Mina Israel/Palestina-resor under sju år. Min resa till Libyen 1983. Mina Lissabon-resor åren 1983-1990. Tysklands-resorna under hela 1990-talet. Pragresorna på 1990-talet. Alla Englandsresorna åren 1994 - 2018. Varje resa har resulterat i radioprogram, reportage, artiklar, essäer och böcker. Min sista resa gick till Manchester och Liverpool hösten 2018. 

Sedan mitt första barnbarn föddes 1997 har det kommit tio till. Den yngste fyller fyra år denna helg, så vi födelsedagskalasar tillsammans. 

Har också sedan 1980-talet en chilensk fosterdotter. Hennes dotter, nu 31 år, är min guddotter och hon blev mamma för knappt ett år sedan.

Den bok som utkommer i höst - Skanderbegs ättlingar. Albaner i Albanien, Kosova och Sverige - samlar erfarenheten av drygt 40 års aktiviteter i albanska ämnen. Boken berättar också, i ord och bild, om Enver Hoxhas diktatur och brytningen med Kina 1978.

1994 mötte jag min andra hustru, Astrid. Tillsammans med henne skulle jag få ett bättre liv, stabilt, fridfullt, kärleksfullt och med utrymme för både litteratur och liv. Idag är hon min favoritfotograf, till allt annat! Jag kan inte föreställa mig någonting som skulle sära på oss. Hon har en liten barnaskara men en desto större barnbarns-skara, så vi lider ingen brist på arvtagare.

För sex år sedan lämnade jag allt som kunde kallas lönearbete. Tog med stor tillfredställelse farväl av lokaltidningens kultursida, lämnade varje försök att skriva i periodiska tidskrifter som Axess, var en sväng ute i "alternativmedia" men såg rätt snart vilka ärenden de hade och har. Stängde dörren, drog för gardinerna, behöll endast bloggen där hittills ingen försökt censurera mig. 

Förtidspensionerade mig. Sedan några år är jag vad som i medierna brukar kallas "fattigpensionär". Det är snålt, det är svårt ibland, men jag har sannerligen inte ångrat den väg jag valde i livet.

Har under dessa år, sedan debuten 1973, utgivit drygt femtio böcker. Du kan studera dem alla här.

I Sätofta, 1955

 

Darwin och Shrewsbury

Kanot vid Bosarpssjön. Mobilfoto: Thomas Nydahl

Umgås med Charles Darwin dessa dagar. 

Hans Självbiografi (översättning av Gösta Åberg) erbjuder en bra väg in i hans vardag, familj, forskning och liv. Han skriver med gott humör, inte sällan med en distanserad humor som gör läsningen så trevlig. För att berätta om sig själv använder han metoden att berätta om andra och framstår därför som väldigt långt från det egocentriska. Och därför blir hans föräldrar så starkt tecknade liksom flera av kollegorna. Det är också tilltalande att följa honom som barn i Shrewsburys backiga kvarter, särskilt när man själv besökt den vackra lilla staden och kan känna igen sig.

Darwinstaty i Shrewsbury. Foto: A.N.

De många personporträtt boken rymmer ger också en vidare inblick i den kulturkrets som var hans. Carlyle blir inte precis smickrad, även om nu Darwin aldrig försöker göra sig rolig på andras bekostnad. Men Carlyles högmod gentemot vetenskapen ter sig en smula pinsamt, särskilt som han tycks skryta med den egna okunskapen i vissa ämnen.

Darwins korta livssummering gör intryck, särskilt som han där understryker att flytten ut på landsbygden varit av godo, då hans hälsa "nästan alltid farit illa av sinnesrörelser, som har utlöst svåra darrningar och kräkningsanfall." Darwin tycks ha varit en familjeman som helst tackade nej till alla besök, om det inte var barn och barnbarn det gällde. Alldeles mot slutet skriver han:

Shrewsbury. Foto: Astrid Nydahl

"Mitt största nöje och min enda sysselsättning livet igenom har varit det vetenskapliga arbetet, och spänningen i detta slags arbete får mig att för stunden glömma eller fördriver helt mina dagliga obehag."

Detta säger han, sedan han ett stycke tidigare sagt:

"Få människor har levt ett mer tillbakadraget liv än vi. Bortsett från korta resor till släktingar och någon gång till kusten eller till något annat ställe har vi inte farit någonstans."

När man läser dessa rader i självbiografin är man förstås redan informerad om hans rika liv som resande vetenskapsman.

Hans Boij minns Anne-Marie Berglund

Anne-Marie i Cascais. Foto: Hideo Matsumoto

I sin nyutkomna bok - MVH, dikt och tanke - ägnar poeten Hans Boij några sidor åt vår gemensamma vän Anne-Marie Berglund. Några rader:

"Du - Du som var mitt
Svenskfinland. Du besökte
ofta din hembygd, jag
aldrig min.
Nu är jag
berövad mer än Ditt
liv. Gatorna påminner om
min hemlösa ungdoms -
av det ödsliga drag vinden
bär är det tiden som
anger tonen; den ensam
var med i alla skiften;
nu när den övergett Dig
står jag ensam med den
och läget syns oförändrat,
det gamla vanliga, aldrig
såg tiden mig; i Ditt
skygd fanns jag
till, livslevande, som
en andedräkt vårt språk
iklätt sig."

"Ord kan vara som mycket små arsenikdoser..."

Hyde Park. Foto: Astrid Nydahl

Begreppsförvirring är ett av flera tecken på hur det politiska språket utarmar och förstör vårt tänkande.Varje upprepad lögn blir så småningom till en sanning - eller till en halvsanning som äter sig in i våra medvetanden. Svart blir vitt, ljust blir mörkt enligt de normer för att nyspråk som både Orwell och Klemperer så förtjänstfullt utrett och analyserat. Klemperer skrev:

"Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå. Om någon tillräckligt länge säger ‘fanatisk’ i stället för ‘hjältemodig’ och ‘ärbar’, tror han till sist att fanatikern faktiskt är en ärbar hjälte och att man inte kan vara hjälte om man inte är fanatisk."

Gösta Ågren - en av våra finaste poeter

Gösta Ågren, foto från förlagets hemsida, där man idag kan läsa om hans författarskap

Gösta Ågren (1936-2020) har avlidit. Ågren var finlandssvensk poet med några av den skandinaviska poesins främsta verk bakom sig. Det är inte helt lätt att hitta det viktigaste, i betydelsen mest representativa, att citera när han nu avlidit, men jag fastnar för en dikt ur Timmermannen från 1996.

Förbudet

Han förbjöd lärjungarna

att kalla honom Messias,

och den viskande

längtan växte till

hysterisk åska. Allt

kan orkestreras, också

viskningens enda, vilda ton

genom människonatten!

"Man kan ändå inte annat än imponeras av Ågrens fortsatta beredskap att gå i poetisk närkamp med de stora livsfrågorna, i dikter som spänner en båge mellan nuet och historien, mellan individen och myten, och mellan de stora tanketraditionerna. Detta är litteratur på en tematisk nivå som få författare behärskar. För läsaren är det dikter att mogna med och återkomma till." Ralf Andtbacka, Vasabladet i artikeln Tankar kring Gösta Ågrens poesi 6.8.2006
 

Dammet och spindelnäten sammanfattar mitt liv

Foto: Astrid Nydahl

Varje gång ett dammfragment faller från sänglampan ner i mitt ansikte slår mig tanken: allt det jag burit hem under åren i form av tidningar, tidskrifter och böcker förvandlas sakta till just damm. Böcker håller olika kvalitet och förintas i olika hastighet, men de flesta blir outhärdliga dammsamlingar ganska tidigt.

Jag gjorde det jag aldrig skulle göra: samlade på mig. Gjorde jag det för att jag ville äga? Å nej, långt därifrån. Jag gjorde det för att jag ville ha ett eget fungerande arbetsbibliotek. Jag slutade anlita folkbiblioteken för länge sedan. De kunde inte tillgodose mina behov. Och även om de kunnat det hade jag velat ha böckerna här. De ska arbetas med, således också bli klottrade i, understrukna i. Arbetsbiblioteket ska bära prägel av den eller de människor som arbetar i det.

Också mitt eget liv blir - nej, kanske inte damm, men något som kanske liknar jord. Jag jord och mina böcker damm. Av det jag är gjord blir det jord. Av det som är böcker, det vill säga papper och ord, blir det damm och jord.

Bob Dylan hjälper oss i ett amerikanskt landskap, vi följer gärna med in avväpnade och öppna

Vad behöver man säga om Bob Dylans nya, kanske sista, skiva? Jag säger att det är en stor upplevelse att med de utskrivna texterna i handen läsa och lyssna sig igenom detta verk, som hör samman i varje enskild del. 

Vilken är vägen fram, som han berättar? Att den går över Harmageddon är alldeles uppenbart, men den vägen belyser också många av västerlandets nederlag. 

Murder Most Foul, det som drabbade Kennedy, är inte det enda. Det är själva framkomsten han skriver/sjunger. Det tycks som om hans judiska rötter försvinner på vägen till den kristna tron. Det kan jag respektera honom för, även om jag står bredvid och bara noterar det. 

Hans väg rymmer allt det som är vårt. När två av sångerna blir sydstatsblues tänker jag att också att där finns en viktig rot, kanske hos Muddy Waters. Vad skulle den amerikanska folksången - från Guthrie till Dylan - ha varit utan bluesen? Vad skulle Dylan kunna göra med dessa sånger om inte sydstaternas bluessångare/ sångerskor tidiga låtit sina röster ljuda över detta sorgliga amerikanska landskap?

När han äntligen kommer fram till att han bestämt sig för att "give myself to you" är det förmodligen inte en kvinna han menar. Är detta You rentav Gud? Kanske är det en feltolkning, men i sammanhanget verkade den mer än möjlig.

Det var länge sedan Dylans texter var så komplexa som här. De myllrar av referenser, de motsäger sig själva, de är inte ens möjliga att förstå. Kan det bli vackrare och mer förbryllande än när han sjunger:

I study Sanskrit and Arabic to improve my mind
I wanna do things for the benefit of all mankind
I say to the willow tree, "Don't weep for me"
I'm saying to hell to all things that I used to be
Well, I get into trouble, then I hit the wall
No place to turn, no place at all
I'll pick a number between a-one and two
And I ask myself, "What would Julius Caesar do?"
I will bring someone to life in more ways than one
Don't matter how long it takes, it'll be done when it's done

I'm gonna make you play the piano like Leon Russell
Like Liberace, like St. John the Apostle

Sångerna, alla 10, är förstås oerhört fina. Inte minst den han släppte först, Murder Most Foul. Bekanta er med Rough and Rowdy Ways. Där är Dylan, i hög ålder, en av de våra. Hans sökande är tio år före mitt, men han är en av de våra.

Mitt stora tack går till Lennart R. som gav mig möjligheten att lyssna och förstå.

 

Dhimmi eller bara dimmig?

Bosarpssjön i midsommar. Foto: Astrid Nydahl

Man kan skoja om allt. Det är en grundbult för ett samhälle med lagstadgad yttrande- och tryckfrihet.

Eftersom jag har en smula dimsyn parallellt med smärtan efter operationen föddes naturligtvis skämtet att jag är dhimmi. Men det är jag inte.

Det dagliga arbetet kräver vissa principer. En av dem är att aldrig bli en dhimmi, eller att tillhöra ett dhimmifolk. Nå, vad betyder då det? Kort uttryckt betyder det att leva på nåder i ett samhälle styrt av profetens regler, enligt sharia och andra lagar, vilka sätter alla andra på undantag. Inte nog med det, en dhimmi måste också betala en särskild skatt för att få vara underdånig.

Som fri människa nöjer jag mig med att vara dimmig. Kanske håller det på några dagar och då är det bara att vila.

Återkommer med mer vardagliga ting. 
 

Dagen efter. Och det som kommer sedan

Foto: Astrid Nydahl

Tack för de goda orden igår. Hemma igen med mina fyra operationshål och lite blod på skjorta och byxor. Allt är förgängligt. Så är det. Här en liten rapport medan jag försöker lära mig elementära mänskliga rutiner. Snart tillbaka igen.

***

Som ni förstår gick allting bra. Jag kände en stor glädje när jag på uppvaket fick veta det. När sedan kaffe och mackorna kom blev det ännu bättre.

De tömde urinblåsan och läkaren gav klartecken till hemgång, eftersom jag sagt att det kommer igång när jag återvänt hem.

Det är alltid jobbigt med sjukdomar, det vet ni så väl. Men det är fantastiskt att möta vår svenska vård. Vilka människor! 

Jag opererades av en arabisk-holländsk man. Han var född i Holland, hans pappa var jordanier som flytt dit under de svåra åren, och hans mamma alltså holländska. Vi pratade om arabisk litteratur. Jag trodde att hans förnamn var persiskt, men googlade innan han kom tillbaka till rummet och såg då att det var arabiskt. Han var varm och vänlig och hade ett leende som övertygade.

Sköterskorna, ack dessa kvinnor, var lika fina! Jag hade tre stycken runt mig, de kom med olika saker, tog sina prover samtidigt som vi samtalade, och de hade hela tiden de proffsiga uttrycken, i ansikten och röster.

Nu är fyra månaders helvete över. Där gallblåsan och stenen satt finns nu bara en tom lättnad.

Jag har redan bestämt vilket kapitel i Albanienboken jag ska skriva under tisdagen, nämligen om Prizrenförbundet och renässansen. Man får inte falla i sjukdomsmörkret. Det enda botemedlet är arbete. Skrivande.

Måndag: O som i operation

Foto: Astrid Nydahl

Idag på morgonen tas jag emot strax före sju på Kirurgiklinikens operationsavdelning. När allt är i ordning rullas jag ner till operationssalen, där jag äntligen ska få min gallsten, inklusive hela gallblåsan, borttagen. Jag har turen att bli första patient för dagen, som opereras, och det beror på att jag är diabetiker.

Hur det känns före vet jag. Det är ett mindre helvete. Hur det kommer att kännas efteråt vet jag inte ett dugg om. Den som lever får se, brukar man säga. När jag är tillbaka här i bloggen vet jag inte heller. Men jag hoppas förstås på en snar återgång till något som kan kallas vardag.
 

 

Högt respekterad folkmordsideolog

Idag på Landön. En hel vecka har locket legat på. Östersjön har sett ut som ett småfuktigt täcke och himlen har gjort allt för att härna havet. Grånaden har medfört stiltje och värme.Att sitta under det täcket är nervlugnande. Foto 21 juni: Astrid Nydahl

Jag arbetar med min bok Skanderbegs ättlingar. Albaner i Albanien, Kosova och Sverige. Just idag skriver jag ett större avsnitt om Kosova och dess historia. Här ett litet klipp:

I forna ministerpresidenten Vladan Đorđević kunde man runt 1915-1920 höra hur etnifierat gift lät. Han skrev att det egentligen inte finns några albaner, förutom några små klaner i avlägsna trakter kring Malesi (Malësia e Madhe, idag en del av prefekturen Shkodra i norra Albanien), och att Skandbeg själv var serb (!), förutom det hävdade han på fullt allvar att albanerna – som han jämförde med zigenare och ’fenicier’, ett kordord för judar -  hade apliknande svansar. (Se Noel Malcolm: Kosovo, a short history). Men det fanns också ett aggressivt serbiskt koloniseringsprogram, där slavisk-språkiga familjer skulle bosätta sig i de albanskdominerade områdena. Två saker betonades: förneka deras existens som nationell (jugoslavisk) minoritet och undertryck deras språk.

En historiskt oförglömlig gestalt bland dessa serber är onekligen Vaso Čubrilović (1897 – 1990). Hans skrift som i engelsk översättning blev känd under titeln The Expulsion of the Albanians, utkom 1937. Den kan betraktas som en manual för praktiskt genomförd fördrivning av hela det kosova-albanska folket. Några rader låter så här:

”The problem of the establishment of colonies in the depopulated regions is no less important than the expulsion of the Albanians.”

och:

”There is no possibility for us to assimilate the Albanians. On the contrary, because their roots are in Albania, their national awareness has been awakened, and if we do not settle the score with them once and for all, within 20-30 years we shall have to cope with a terrible irredentism, the signs of which are already apparent and will inevitably put all our southern territories in jeopardy.” (Vaso Čubrilović  citerad av Robert Elsie: Texts and Documents of Albanian History). 

Så sent som på 1980-talet kallades all albansk opposition för ”irredentism”.

Vaso Čubrilović var som medlem av Mlada Bosna inblandad i förberedelserna till mordet på Franz Ferdinand 1914, men vid tidpunkten för sitt memorandum en högt respekterad historiker vid Belgrads universitet. Han menade att ingen skulle reagera på fördrivning av ”ett par hundratusen albaner” eftersom Hitler redan kunde ”fördriva tiotusentals judar”. Från 1933 och framåt fördes det seriösa samtal mellan Turkiets och Jugoslaviens regeringar att till Turkiet deportera ett stort antal albanska muslimer. De beskrevs i officiella sammanhang som ”turkar”. De avtal som slöts kunde inte förverkligas, andra världskriget kom emellan och satte stopp för processen (Se t.ex. Noel Malcolm: Kosovo, a short history). 

Är du intresserad av min bok Skanderbegs ättlingar. Albaner i Albanien, Kosova och Sverige så kan du skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Politisk oro, privat oro - från Coronavardag till operationssalen

Landön i midsommar. Foto: Astrid Nydahl

"De politiska förhållandena hade vid den här tidpunkten plötsligt förvärrats på ett sätt som bara kan betecknas som förfärligt och dödligt." (Thomas Bernhard, ur Ja, i översättning av Jan Erik Bornlid)

Det grå, tryckande inre tillståndet: i väntan på måndagmorgonens operation. Kan man vila under söndagen och sedan somna, fullt på det klara med att det är uppstigning klockan fem på morgonen. Kvart i sju ska jag inställa mig. Orden räcker inte heller för att beskriva det jag känner. Men jag vet att det måste göras. 

Har det minsta lilla med "de politiska förhållandena" att göra? Inte ytligt sett, men de bidrar till stegrad oro och gör minsta lilla påslag till något värre. Omständigheterna just nu är både förfärliga och dödliga. 

Vad är det som händer när en människa går från glättigt och pratsjukt sällskapsideal till isolerad och osynlig? Den processen kan jag inte beskriva. Men jag kan beskriva själva resultatet. Det yttrar sig i fördragna gardiner, stängda dörrar och en ovillighet att delta i några som helst diskussioner.

När jag återvänder hem från sjukhuset är det dessa principer som råder, bortsett från alla de ljuvliga, luftiga och läkande stunderna på Landön. I den lilla viken är det mesta möjligt. När det blir står skrivet i stjärnorna.

Kapka Kassabovas bok To the Lake. A Balkan Journey of War and Peace

Gränd i Korça, Albanien. Målning från 1949

Jag hittar ibland litteratur som kastar sig huvudstupa in i Balkans mytologiska och verkliga miljöer. Det händer inte ofta, det ska medges. Men när jag började läsa Kapka Kassabovas bok To the Lake. A Balkan Journey of War and Peace, utgiven i år, 2020 hände något märkvärdigt. Det var som om jag fick följa med henne in i landet som jag inte sett på årtionden. Kassabova är född i Sofia, Bulgarien men bor nu i de skotska högländerna. När hon i sin nya bok reser kors och tvärs i samhällena vid Ohrid-sjön och Prepa-sjön (de två är förbundna av en underjordisk flod) så är det i två länder: västra Makedonien och östra Albanien.

Hon samtalar nog med alla hon möter. Hennes förbindelse med trakten är nedärvd i familjen. Hon är den fjärde generationen kvinnor som emigrerat. För hundra år sedan lämnade en kvinna Jugoslavien för Storbritannien. Hennes enda dotter, författarinnans mormor, lämnade också Jugoslavien och bosatte sig i Bulgarien. Hennes mamma emigrerade från Sofia till Nya Zeeland. Själv tog Kapka Kassabova sig tillbaka därifrån till Skottland. Där finns den balkanska livstråden och Kapka har bestämt sig för att på djupet lära känna den del av världen som en gång i tiden tillhörde Jugoslavien, men sedan blev självständig och fick utstå en lång och plågsam strid med Grekland om sitt namn. Länge hette landet FYROM (Former Yugoslav Republic of Macedonia), men för inte alls lång tid sedan blev namnet Nordmakedonien.

När hennes resa i Albanien närmar sig slutet skriver hon dessa rader, som både väcker igenkänning och längtan tillbaka hos mig:

”Albania is a land kinder to the dead than to the living, though I´d fallen in love with it in less than a week. There was something uncynical about the people I met, an oldfashioned quality. It´s easy to became a cynic, but what are we without kindness? Ninety-nine point nine per cent dead.”

"Att leva, tänkte jag, är en tjänst man gör åt Gud", sa Imre Kertész

Promenad i grönskan runt Bosarpssjön. Mobilfoto: Thomas Nydahl

"Att leva, tänkte jag, är en tjänst man gör åt Gud. Och medan uppmärksamheten riktades mot de anländande smårätterna och de klirrande glasen för att fira min födelsedag, tänkte jag, om också inte just otåligt, så dock med en viss förväntansfull lättnad, att den löftesrika framtid som man på senare tid från alla håll hotar oss med, behöver jag varken uppleva eller förstå." (ur Imre Kertész: Den engelska flaggan i svensk översättning av Ervin Rosenberg)

En vecka före 68-årsstrecket blir jag påmind om denna avslutning i Den engelska flaggan. Jag läser den flera gånger och bestämmer mig sedan för att dess rätta plats är just här. Få författare har betytt och betyder så mycket för mig som Kertész. Utan Ervin Rosenberg hade vi inte haft alla dessa fantastiska böcker av honom. Är det överord? Kan man använda ord som "fantastiska"? Det finns stunder då också sådana ord är på sin plats.
 

De kallar det "midsommarafton"

Foto: Astrid Nydahl

 

Fredagen är en fredag vilken som helst idag. En nedstigning i det som är helgens vila. Fullt medveten om att det står "midsommarafton" i kalendern tar jag dagen som ännu en uppstigning till det som är både väntan och ankomst, plåga och förhoppning. Läsningen som ackompanjerar skrivandet av min kommande Albanienbok består nu av Kapka Kassabovas svindlande To the Lake, en djupdykning i historien och nuet utifrån Ohrid- och Preprasjöarna, och deras parallella makedonsk-albanska verklighet.

"Jag känner motvilja mot nästan allting, inte bara mot systemet”

Foto: Astrid Nydahl

”Jag vet, att jag lyckas förmedla min djupa vantrivsel. Till att börja med är jag en person, som säger emot sig själv hela tiden. Mina skildringar av världen är inte behagliga. Jag känner motvilja mot nästan allting, inte bara mot systemet” (ur en gammal intervju med Michel Houllebecq, gjord i Argentina). 

”Vad ser vi annat än lögner och elakhet, än hyckleri och förräderi, än den gemenaste nedrighet, när vi går här på gatan, om vi vågar gå ut på gatan, sa Reger". (Thomas Bernhard: Gamla mästare, översättning Jan Erik Bornlid).

Det är en av mina verkliga favoriter bland de europeiska författarna, Thomas Bernhard från Österrike, som skrivit boken Gamla mästare. Det var slumpen som gjorde att orden nu fick en ny och stark betydelse.

Vid Östersjön står jag så nära realiteterna jag kan. Men de tvingar mig inte att böja rygg. Jag är ingen idylliker men önskar ofta att jag fortsatt det jag började för 25 år sedan: att fly, att befinna mig på flykt, att sopa igen spåren bakom mig. 

"... förföljelse av enskilda individer och undertryckande av hela folkgrupper"

Foto: Astrid Nydahl

I sin bok Aftonläsning från 1987 skriver Nils Erik Wickberg:

"I avsaknad av det ryggstöd en alla förpliktande, normerande trosideologi innebär, påstås genomsnittsmänniskan känna sig hemlös, utan fotfäste i tillvaron. Under historiens gång har det dock visat sig, att såfort ett normsystem blir statsreligion, statsideologi och förmäles med politisk maktutövning, leder detta till förföljelse av enskilda individer och undertryckande av hela folkgrupper. Därför synes det önskligt, att den religiösa och ideologiska övertygelsen får förbli vars och ens privatsak och att staten blott ser till, att religiöst och politiskt uppeldade nöjer sig med de påtryckningskanaler ett öppet samhälle erbjuder och inte av trosnit ofredar andra medborgare."

Här träffar finlandssvenske Wickberg huvudet på spiken. Trots att texten har dryga 30 år på nacken beskriver den med exakthet situationen i dagens Europa. Förutom att lägga märke till hans språk, detta vackra, ålderdomligt klingande, bör man se att han direkt vänder sig mot de totalitära tankesystem som vill vara "normerande trosideologi" för hela samhällen. Det finns idag, också i Sverige, ett par sådana, parallella ideologier.