Bob Dylan hjälper oss i ett amerikanskt landskap, vi följer gärna med in avväpnade och öppna

Vad behöver man säga om Bob Dylans nya, kanske sista, skiva? Jag säger att det är en stor upplevelse att med de utskrivna texterna i handen läsa och lyssna sig igenom detta verk, som hör samman i varje enskild del. 

Vilken är vägen fram, som han berättar? Att den går över Harmageddon är alldeles uppenbart, men den vägen belyser också många av västerlandets nederlag. 

Murder Most Foul, det som drabbade Kennedy, är inte det enda. Det är själva framkomsten han skriver/sjunger. Det tycks som om hans judiska rötter försvinner på vägen till den kristna tron. Det kan jag respektera honom för, även om jag står bredvid och bara noterar det. 

Hans väg rymmer allt det som är vårt. När två av sångerna blir sydstatsblues tänker jag att också att där finns en viktig rot, kanske hos Muddy Waters. Vad skulle den amerikanska folksången - från Guthrie till Dylan - ha varit utan bluesen? Vad skulle Dylan kunna göra med dessa sånger om inte sydstaternas bluessångare/ sångerskor tidiga låtit sina röster ljuda över detta sorgliga amerikanska landskap?

När han äntligen kommer fram till att han bestämt sig för att "give myself to you" är det förmodligen inte en kvinna han menar. Är detta You rentav Gud? Kanske är det en feltolkning, men i sammanhanget verkade den mer än möjlig.

Det var länge sedan Dylans texter var så komplexa som här. De myllrar av referenser, de motsäger sig själva, de är inte ens möjliga att förstå. Kan det bli vackrare och mer förbryllande än när han sjunger:

I study Sanskrit and Arabic to improve my mind
I wanna do things for the benefit of all mankind
I say to the willow tree, "Don't weep for me"
I'm saying to hell to all things that I used to be
Well, I get into trouble, then I hit the wall
No place to turn, no place at all
I'll pick a number between a-one and two
And I ask myself, "What would Julius Caesar do?"
I will bring someone to life in more ways than one
Don't matter how long it takes, it'll be done when it's done

I'm gonna make you play the piano like Leon Russell
Like Liberace, like St. John the Apostle

Sångerna, alla 10, är förstås oerhört fina. Inte minst den han släppte först, Murder Most Foul. Bekanta er med Rough and Rowdy Ways. Där är Dylan, i hög ålder, en av de våra. Hans sökande är tio år före mitt, men han är en av de våra.

Mitt stora tack går till Lennart R. som gav mig möjligheten att lyssna och förstå.