Icke-varat och juniljusets våld

Foto: Astrid Nydahl

Brutalt medveten om att det alltid står nya dagar och bultar på dörren går jag till sängs vid midnatt, glömsk och smärtplågad, tänker att natten blir rofylld och lång utan att jag ens behöver skänka dagsljuset en tanke.
Juniljuset och den intensiva fågelsången om nätterna är ett slags våld. Jag skyddar mig med öronproppar och en tjock gardin.

 
Där under lakanet med huvudet mot en mjuk och len huvudkudde finns en form av urstadium. Jag är varken djur eller människa. Jag icke-är. Det finns absolut inte en enda anledning att tänka på motsatsen. Skulle jag ha gjort det hade jag fått vaka i sommarljuset, höra tidningsbäraren bromsa in bredvid grannen och efter det kanske fått en stunds vila före havsturen.

Onsdagen bjuder in. Jag är inte bjuden personligen och trots att jag förstår att den egentligen riktar sig till alla och envar låtsas jag som om jag inte hört eller sett.