Islamisk terror. Går det att samtala om den, är den ett "normalt ämne"?

Danskt arkivfoto från terrorattentatet 2015. Se Jyllands-Posten.

”Så här skrev Ernst Jünger till sin bror Friedrich Georg 1920: ´Jag tror att samtalen är vår mest betydande insats; tyvärr lämnar de inte några monument efter sig, som litteraturen eller måleriet.´”

De inledande raderna hämtar jag från Tidskriften Axess. Jag ska inte här skriva om bröderna Jünger, men jag fann orden så träffande att jag tar dem som utgångspunkt. I filmen om terrorattentaten i Köpenhamn 2015 försöker en av huvudpersonerna, filmaren och journalisten Finn Nørgaard samtala med några av de närmaste vännerna, hemma på middag hos honom och hans sambo. Ämnet är glasklart, han ställer den öppna men principiella frågan till sina vänner, varför kritiker av islamisk terrorism ska behöva dömas till döden, som Lars Vilks eller Salman Rushdie. Han är inte upprörd när han ställer den retoriska frågan, men man ser i hans ögon att han menar allvar.  

Flera av vännerna runt bordet börjar ifrågasätta det han säger. Alla billiga argument, jag känner igen dem ty jag har själv fått dem emot mig, används och de lyder ungefär: ”Vi har yttrandefrihet men vi ska inte spotta på en religion och såra människor”. ”Bara för att vi har yttrandefrihet behöver vi inte använda den på det sättet”.

Finn Nørgaard säger ungefär så här i filmen: ”Det gäller alltid en och samma religion. Om jag kritiserar terrorismen från det hållet, är det då rimligt att jag får en gevärspipa riktad emot mig?”. Hans sambo vill släta över. Drick kaffe och avec, säger hon och sätter på Piazzolla-musik, "det blir bättre stämning då". Samtal, eller det som var menat att bli ett samtal, berör henne illa.

Denna middag äger rum bara en dag innan Nørgaard får vapnet riktat emot sig, skjuts och dör.  I filmen kastar han sig först över terroristen i avsikt att få stopp på hans attack, men brottas ner av honom.

Sedelärande historier visar konkret att samtal är det svåraste, nästan omöjligaste, som finns. Jag upplever numera verkliga samtal med ett ytterst litet antal människor. Resten är poänglösa uppvisningar av påfågelfjädrar, poserande av goda åsikter och aggressioner riktade mot människor som hävdar upplysningens ideal.

*
 
Så här citerar jag Helle Merete Brix i min blogg Nydahls Occident:

Nå, de konkreta attentat som ligger till grund för Helle Merete Brix kloka och välskrivna bok är alltså först attentatet mot Krudttønden (och sedan mot den judiska synagogan) - men av personliga skäl just första platsen, där hon var närvarande. I Kulturhuset Krudttønden hade man arrangerat ett diskussionsmöte om yttrande- och tryckfrihet. Medverkande var förutom Lars Vilks också Femen-aktivisten Inna Shevchenko och Frankrikes ambassadör Francois Zimery, curatorn Agnieszka Kolek och Marianna Fox från Passion for Freedom. Det är den 14 februari 2015 mötet ska hållas om eftermiddagen. Vid halv fyra hörs några märkliga smällar. Det är islamisten, dansk-palestiniern Omar Abdel Hamid el-Hussein som anlänt och han försöker skjuta sig in i lokalen med sitt M95 automatgevär som stulits från en hemvärnsman två år tidigare. Han skjuter rakt genom glasväggarna vid entrén, de danska och svenska säkerhetsvakterna besvarar elden. Terroristen lyckas inte ta sig in, men han har skadeskjutit ett par av vakterna. Värst av allt är att han också dödade filmregissören Finn Nørgaard som just då befann sig utanför möteslokalen.