Kapka Kassabovas bok To the Lake. A Balkan Journey of War and Peace

Gränd i Korça, Albanien. Målning från 1949

Jag hittar ibland litteratur som kastar sig huvudstupa in i Balkans mytologiska och verkliga miljöer. Det händer inte ofta, det ska medges. Men när jag började läsa Kapka Kassabovas bok To the Lake. A Balkan Journey of War and Peace, utgiven i år, 2020 hände något märkvärdigt. Det var som om jag fick följa med henne in i landet som jag inte sett på årtionden. Kassabova är född i Sofia, Bulgarien men bor nu i de skotska högländerna. När hon i sin nya bok reser kors och tvärs i samhällena vid Ohrid-sjön och Prepa-sjön (de två är förbundna av en underjordisk flod) så är det i två länder: västra Makedonien och östra Albanien.

Hon samtalar nog med alla hon möter. Hennes förbindelse med trakten är nedärvd i familjen. Hon är den fjärde generationen kvinnor som emigrerat. För hundra år sedan lämnade en kvinna Jugoslavien för Storbritannien. Hennes enda dotter, författarinnans mormor, lämnade också Jugoslavien och bosatte sig i Bulgarien. Hennes mamma emigrerade från Sofia till Nya Zeeland. Själv tog Kapka Kassabova sig tillbaka därifrån till Skottland. Där finns den balkanska livstråden och Kapka har bestämt sig för att på djupet lära känna den del av världen som en gång i tiden tillhörde Jugoslavien, men sedan blev självständig och fick utstå en lång och plågsam strid med Grekland om sitt namn. Länge hette landet FYROM (Former Yugoslav Republic of Macedonia), men för inte alls lång tid sedan blev namnet Nordmakedonien.

När hennes resa i Albanien närmar sig slutet skriver hon dessa rader, som både väcker igenkänning och längtan tillbaka hos mig:

”Albania is a land kinder to the dead than to the living, though I´d fallen in love with it in less than a week. There was something uncynical about the people I met, an oldfashioned quality. It´s easy to became a cynic, but what are we without kindness? Ninety-nine point nine per cent dead.”