Lissabon och fadon. Sätaröds station och dagen efter festen och akuten

Med mina två yngsta döttrar i Lissabon på 1990-talet.

Nog finns det anledning att se tillbaka. Jag gör det allt oftare, kanske för att jag känner mig mycket äldre än jag är. Min uppgivenhet tilltar för varje dag. Oförmögen att "hata" drivs jag av ett förakt och ett avståndstagande så starkt att jag har svårt att ens se åt de konsumerande människomassornas håll.

Lissabon blickar jag gärna tillbaka på. Där fanns ett årtionde i gränderna och fadon. Fyra böcker blev det, varav två explicit om fado-kulturen och saudade. Det är sant att det också där fanns människomassor, men i gränderna före massturismen var de få, och i fadoklubbarnas mörker var det sången och musiken som helt slukade mig.

När jag blickar tillbaka ser jag ofta mig själv som nyskild 1991. Vilken livsuppehållande glädje det var att låsa dörren om Sätaröds station, sätta på Bachs cellosviter och låtsas som om jag nått fram dit jag ämnat mig.

***

Tack för gårdagens hälsningar. Uppskattades förstås mycket. Men klockan tre var jag förvisad till ett rum på akuten. Först klockan sex var de färdiga. Orden jag fick med mig var bara till viss del tröstande: "Det är inte ovanligt med post-operativa problem".

Akuten, CSK, 27 juni 2020. "Har ni inte ens satt in en säng till honom" sa läkaren till sköterskan.