Mats Skogkär skriver i sin blogg

Foto: Astrid Nydahl

Mats Skogkär skriver:

Var gränsen för ordens frihet går för en anställd i relation till arbetsgivarens intressen är inte lätt att slå fast, men gränser finns så klart. Själv menar jag dock att jag hållit mig inom dem. Och på ett företag som särskilt säger sig värna det fria ordet – och är helt beroende av det – borde gränserna vara rätt vida, kan man tycka. Annars framstår värnandet lätt som hyckleri.

Att jag även privat ska vara en följsam talesperson för tidningens politiska linje är i mina ögon inte ett rimligt krav.

Skulle jag lägga ner all den tid – all den fritid – jag lägger ner på Twitter bara för att vara en slavsändare till Sydsvenskans ledarsida? Kanske tryfferat med bilder på gulliga kattungar och annat oförargligt? Det hade blivit rätt enformigt och själsdödande, det hade inte intresserat någon, då hade jag lika gärna kunnat radera kontot.

Så länge jag inte uttalat tar ställning mot tidningens politiska linje, så länge jag inte baktalar mina kollegor, arbetsledningen, Sydsvenskan – och det vill jag hävda att jag aldrig gjort – anser jag mig ha rätt att uttrycka min åsikt och den rätten tänker jag hävda.

Och framför allt: att godta en omplacering vore för mig att acceptera Dagens Nyheters och andras stämpel att jag är högerextremist. Det tänker jag inte göra.