 |
| Hyde Park, december 2015. Foto: Astrid Nydahl |
Det onda i världen
beror nästan alltid på okunnighet och den goda viljan kan åstadkomma lika
mycket skada som ondskan, om den inte är upplyst.
(Ur Albert Camus:
Pesten, sidan 101-102, översättningen av Elsa Thulin från 1948)
Få intellektuella i vår
tid har sammanfattat det så bra som Albert Camus gjorde det i Pesten (La Peste,
1947). Hur kan det komma sig? Jag tror förklaringen finns inbäddad i raderna
från Pesten. I dagens konflikthärjade Europa – där striden står mellan upplysning
och ideologiskt mörker – har vi ingen entydig opposition mot den mediokra och
medelmåttiga, i allt dominerande ideologiproduktion, som bygger på en olycklig
kombination av viljan att vara till lags, att flyta med strömmen och att aldrig
avvika från skrivna eller underförstådda regelverk för samhällsfredens
bevarande.
Grundproblemet i det
avseendet är just att samhällsfreden på lite längre sikt faller samman och
upplöses av denna ideologiproduktion. Den är varken vänster eller höger. Den är
gängse och till synes ofarlig. Att den bjuds så lite motstånd kan möjligen
förklaras av konsensuskulturen, som är ett annat uttryck för samma sak. Som
Camus sammanfattade det: Det onda i världen beror nästan alltid på okunnighet
och den goda viljan kan åstadkomma lika mycket skada som ondskan, om den inte
är upplyst.
Hur ska det här sluta? Enzensberger talar om det lågintensiva inbördeskriget, som det förefaller mig redan pågår. Det är möjligt att polisen i vissa fall har agerat rasistiskt men om den abdikerar så finns inget skydd kvar för medborgarna. Samtidigt så förstår man att just det är ligisternas mål, att skapa oro och anarki.
SvaraRaderaHej.
SvaraRaderaSer man liksom Camus och så gott som alla andra tänkare, från Sokrates till nutiden, på olika skeenden (eller händelser, fenomen, kulturer, etcetera) som om man vore en objektiv utomstående part blir svaret alltid fel. Man är aldrig utomstående: liksom en partikel/våg påverkas av att observeras blir man i realiteten delaktig i samma ögonblick man får kännedom om skeendet, eller det om en.
Den neutrala, objektiva positionen är en illusion man skapar för att slippa välja sida, slippa agera och för att slippa riskera att ha valt/agerat "fel".
Fenomenet är unikt för Västeuropa och dess ättelägg bland stater, Sydamerika undantaget. En ryss, eller en turk eller en kurd (för att ta tre exempel) skulle aldrig komma på tanken att ens beakta frågeställningen "Vem har rätt i konflikten mellan Turkiet och kurderna, egentligen?"
Frågan är nämligen helt och hållet meningslös. Vad som är rätt avgörs av segraren, och förloraren har att finna sig i segrarens nåd.
BLM och de andra färgade raskrigarna som nu agerar spjutspets och förtrupp i ockupationen och kolonisationen av Europa och Nordamerika ges rätt av de olika nationernas stater då de dessa inte kväser upproret. Eftersom de inte stoppas, blir lyssnade på och deras åsikter diskuteras har de därmed också värde och legitimitet (åter: inte objektivt utan de facto). Därmed skärps de färgade raskrigarna och deras vita allierades krav: de har ju rätt, annars hade de inte fått gehör för minsta lilla utan krossats med våld, är deras reaktion.
Processen är helt förutsägbar eftersom den är symtomatisk för kulturer och civilisationer som börjat tro att värderingar och principer är gudagivna/naturlagar och inte endast simpla tankemönster vilka vidmakthålls med våld (sedan kan våldet vara av naturen arrest för bettleri; det behöver inte alltid röra sig om tanks och stöveltramp).
Den leder alltid till en civilisatorisk kollaps ur vilken en ny variant på det gamla framväxer och med tiden ses som naturlig.
Det kloka i nuläget, för oss svenska svenskar, är att hålla emot så länge det går utan att vi för den skull låser fast oss i ställningskrig (sådant vinns alltid av den med numerärt överläge) och att så rätt frön för att gräset åter må gro på Idavallen, om man får blanda metaforer mitt i natten.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare