Politikens och kulturens dödgrävare. Tänk om man bott i en trädkoja istället

Hampstead Heath, London. Foto: Astrid Nydahl

Att veckan går mot sitt slut behöver inte betyda att tankarna gör det. Onsdagen skulle bli en form av ödesdag för svenska folket, äntligen skulle vi få veta vem Palmes mördare var och vilka motiven kunde tänkas ha varit. Det blev ingenting av med det.

Går luften ur oss nu? Eller stiger bara vreden och misstroendet? Det är inte lätt att sia om i ett land redan så förrött av importerat klanvåld och sexuella övergrepp, grova rån, knivslagsmål i varje litet stadscentrum från söder till norr, ett böljande, mycket oroväckande judehat, "anti-rasistisk rasism", kriminella gängs bomber i och utanför bostadshus, deras ständiga dödsskjutningar, i ett land så matat med förljugna nyhets-sändningar och pressrubriker, samt annat jag varken vill eller orkar nämna nu. 

Spinoza till er tjänst!

Det är många år sedan jag själv valde litteraturens väg. Att befinna sig i närkamp med historiens litterära och filosofiska giganter ger inte bara ny näring utan också en smula bildning. Vad kan den svenska överhetens män och kvinnor i myndigheter och församlingar ställa upp mot Montaigne och Voltaire? Mot Tocqueville och Camus? Mot Simone Weil och Thomas Merton? Vad kan de ens ställa upp mot skandinaviska giganter som Strindberg, Fröding, Hamsun, Aleksis Kivi och H.C. Andersen?  

Vad kan broilerpolitiker, i Sverige utbytbara med dem i Paris eller Berlin, ställa upp mot politikens klassiska filosofer, som Locke, Burke, Russel, Descartes, Spinoza och Arendt? För att inte tala om Platon! Andliga pygméer behöver man inte förtala eller förkasta. Det sköter de bäst själva och får det att se ut som en vårbal eller en Nobelfest. 

Montaigne till er tjänst!