Skiss till självporträtt på årsdagen

Barndom i Malmö

Föddes den 27 juni 1952. Levde de första åren med mamma, pappa och två syskon på Rasmusgatan, Sevedsplan i Malmö.

Kom till nybyggda Lorensborg vid sex års ålder. Gick i grundskolan årskurserna 1-6 på Lorensborgsskolan, högstadiet på Kronborgsskolan. Kom inte in på gymnasium, fackskola eller yrkesskola. Usla betyg var den enkla förklaringen. Den jag skulle bli kunde redan skönjas, en person som inte trivdes i skolbänken och flocken, utan som ville gå sin egen väg, bilda sig utifrån läsning, egna studier och resor. 


Min yngsta syster föddes under Lorensborgstiden.

Under senare delen av lågstadiet skickades jag av barnpsyk i samförstånd med mina föräldrar till "vilohem". Det var Hallarna i Tormestorp, där jag allt för tidigt lärde mig sådant som barn inte ska känna till.

Hallarna, Tormestorp. Jag står tvåa från vänster och håller om Eva, som var några år äldre

Började jobba sommaren 1968 på Pripps bryggerier. Från hösten samma år butiksbiträde hos Malmströms herrekipering. 1969 fortsatte jag tvärs över gatan till Ohlsson & Co, den exklusiva klädbutiken på Kärleksgatan och Stortorget, där jag utbildades till dekoratör.

Paris 1969

Första Parisresan gjordes 1969.

Bodde nu med min vän Claes på Jöns Filsgatan 18, Gamla Väster. Var knappt 17 år när jag flyttade hemifrån. 

Hamnade på Nordsjö Färgfabrik där jag - med paus för lumpen - var anställd på golvet som tappare, i tre år. 1973 föddes min förste son. Efter honom kom det fyra flickor och sist, 1986 föddes min son Tobias (som gick bort 2014 efter en lång kamp med tinninglobs-epilepsi).

Min sista anställning var på Bühler Miag i Malmö, där jag var kontorsvaktmästare.

Efter det, d.v.s. från och med 1977, har jag varit min egen. 1978 började jag frilansa som kulturjournalist, året därpå fick jag som frilansare fastare band till Kvällspostens kulturredaktion. Under en lång period bevakade jag dansk litteratur och annan kultur från andra sidan Öresund.

I Albanien 1978 med Afezolli

Under alla dessa år har jag rest i avsikt att skriva. Mina Albanien-resor 1972-1978. Mina Israel/Palestina-resor under sju år. Min resa till Libyen 1983. Mina Lissabon-resor åren 1983-1990. Tysklands-resorna under hela 1990-talet. Pragresorna på 1990-talet. Alla Englandsresorna åren 1994 - 2018. Varje resa har resulterat i radioprogram, reportage, artiklar, essäer och böcker. Min sista resa gick till Manchester och Liverpool hösten 2018. 

Sedan mitt första barnbarn föddes 1997 har det kommit tio till. Den yngste fyller fyra år denna helg, så vi födelsedagskalasar tillsammans. 

Har också sedan 1980-talet en chilensk fosterdotter. Hennes dotter, nu 31 år, är min guddotter och hon blev mamma för knappt ett år sedan.

Den bok som utkommer i höst - Skanderbegs ättlingar. Albaner i Albanien, Kosova och Sverige - samlar erfarenheten av drygt 40 års aktiviteter i albanska ämnen. Boken berättar också, i ord och bild, om Enver Hoxhas diktatur och brytningen med Kina 1978.

1994 mötte jag min andra hustru, Astrid. Tillsammans med henne skulle jag få ett bättre liv, stabilt, fridfullt, kärleksfullt och med utrymme för både litteratur och liv. Idag är hon min favoritfotograf, till allt annat! Jag kan inte föreställa mig någonting som skulle sära på oss. Hon har en liten barnaskara men en desto större barnbarns-skara, så vi lider ingen brist på arvtagare.

För sex år sedan lämnade jag allt som kunde kallas lönearbete. Tog med stor tillfredställelse farväl av lokaltidningens kultursida, lämnade varje försök att skriva i periodiska tidskrifter som Axess, var en sväng ute i "alternativmedia" men såg rätt snart vilka ärenden de hade och har. Stängde dörren, drog för gardinerna, behöll endast bloggen där hittills ingen försökt censurera mig. 

Förtidspensionerade mig. Sedan några år är jag vad som i medierna brukar kallas "fattigpensionär". Det är snålt, det är svårt ibland, men jag har sannerligen inte ångrat den väg jag valde i livet.

Har under dessa år, sedan debuten 1973, utgivit drygt femtio böcker. Du kan studera dem alla här.

I Sätofta, 1955