Tankar mellan nationaldag och midsommar

Foto: Astrid Nydahl

Det pratades inte så mycket om den 6 juni, vår nationaldag. Det pratades om att svensken struntar i den dagen. Det pratades om att orsaken var en enda, och enkel att förstå. Corona, Corona… kunde man väl sjunga med barnen?

 

Men! Midsommarafton är i själva verket den svenska nationaldagen. Det är den historiskt förankrade folkliga fest då man gärna firar på svenskast vis av alla. Finns det fog att säga detta? Ja, det gör det. Inte heller det blir det något av i år. Men man kan träffa några barnbarn utomhus och med sedvanlig åldringsförsiktighet.

"Midsommar betyder egentligen bara ’mitt i sommaren’, och ordet fanns redan i fornsvenskan (miþsumar). Mer exakt står dock midsommar för tiden när solen står som högst på himlen, sommarsolståndet. Det inträffar vanligen 22 juni. Midsommar kan också användas lite vidare om perioden kring sommarsolståndet. Men framför allt betecknar midsommar förstås den helg som infaller vid sommarsolståndet, midsommarhelgen och dess inledande höjdpunkt midsommarafton."

Så skriver Institutet för språk och fornminnen, det så kallade Språkrådet. I år infaller den 19 juni. Ja, så långt är vi ju med. Men kopplingen till den folkliga känslan och förankringen i att det också är nationaldag? I DN skrev för rätt många år sedan Ingrid Hedström rätt så fint om detta:

" Så vad är det som mer än något annat förenar oss som bor i Sverige – om inte det flyktiga ruset av lycka när den långa mörka vintern äntligen är slut och dagarna blir längre? Liksom vemodet inför tanken att allt snart är slut, det vemod som får oss att när försommaren står som fagrast dystert säga 'Men snart vänder det'”.

Lägg märke till uttrycket ”vi som bor i Sverige”. Det tycks allmänt accepterat i dessa förfallstider.

 

Redan 1641 skrev Lars Wivallius sin ”Klagovisa över denna torra och kalla vår”: ”Ja, ljuvliga sol, du fattig mans vän, som ditt sken ingen vill spara, lys uppå vårt bo med sommar igen, låt köld och torka bortfara! Nu längta, nu trängta kvinnor och män att gå i solskenet klara.” 

 

"Det är ord vi kan känna igen oss i nästan fyra sekel senare, när vi för länge sedan glömt alla de svenska fältslag som vanns och förlorades under 1600-talet", skrev Hedström.

 

Men mer exakt? Finns det så att säga ett vetenskapligt belagt skäl, eller ska vi nöja oss med att förankra det i känslan?

"Sett till svenskarnas engagemang är midsommar helt klart vår nationaldag. Nationaldagen blir ingen folkfest på befallning."

Så uttalade sig etnologen Jonas Frykman. Och det är ju ännu ett känsloargument, nog så riktigt. Den som gör en nätsökning finner snart att detta är vad som finns i argumentationsväg. De flesta träffar handlar om institutioners och butikers öppettider på nationaldagen respektive i midsommarhelgen. Och det är just detta jag finner särskilt intressant, det som sägs vara känsla är i själva verket en identitet.

Den sedvänja som förankrats folkligt, just för att den vuxit från generation till generation och därför kan sägas utgöra ett folkligt kännetecken är mer etablerad än en "folkfest på befallning" för att låna Frykmans ord. Här i huset tar vi oss gärna till havet 6 juni och ser när de vackra svenska flaggorna vajar i vinden. Men det är på midsommarafton vi samlas för att fira enligt traditionen. Och i den ingår förstås också maten och dryckerna.

Om inte om hade varit. Om vi levt i smittofria tider. Men vi finner alla våra nya vägar. Om vi står på oss också i sommartid.