Tidig morgonstillhet och påminnelser om Covid 19

Foto: Astrid Nydahl

Söndag morgon. Klockan är halv sju. Öppet fönster ut mot gatan. Varken mänskliga eller omänskliga ljud hörs. Solen strålar, helt vindstilla. Jag börjar läsa. När nattens gallstenssmärtor är över kommer koncentrationen tillbaka.

It started for me a few days after that lockdown eve, with a stomach bug. Then, on Friday April 3, the respiratory symptom came on quickly. The cough was dry, consistent. By the afternoon I noticed that a burning sensation had crept into my lungs, like they were full of powdered glass; “asbestos” was the word I kept thinking of. I was getting hot. The GP surgery had a new system where you clicked boxes on a website and entered your symptoms into pop-up windows. I got a call back that evening. The doctor sounded under siege. He said, “if you find yourself really struggling for breath, call an ambulance, and good luck”. No one mentioned testing, the British government having disdained it at that stage.

Hon som skriver heter Rozalind Dineen. Hon är relativt ung. Anställd på TLS i London. Hon blev smittad för att hon missade tåget hem, en vecka innan den brittiska regeringen ingrep och försökte hejda den groteskt stora smittspridningen. Dineen insjuknade bara några dagar efter det att "lockdown" proklamerats, hon skulle bli allt sämre och hennes situation kan fungera som ett exempel på vad vi har att göra med.

Men nu är det väl över? I Sverige i alla fall? Här reser nu människor som besatta. Galleriorna fylls av förvirrade myrliknande varelser som, till skillnad från riktiga myror, inte hittar till sina stackar. Köpa, köpa, köpa - oavsett vad, bara de får köpa! 

Jag lutar mig bakåt mot de kalla kuddarna. Söndagen började bättre än de flesta dagar. När du läser detta är det redan måndag. Nya gallstensplågor. Nya stunder av stillhet.