NIMIS fyller fyrtio år idag

Skärmdump från svt

Lars Vilks lever. Nimis lever. Att Lars själv lever är ett mirakel sedan han fick den islamistiska dödsdomen och därtill utsatts för ett väpnat angrepp i Köpenhamn. Att Nimis lever och idag fyller 40 år är också ett mirakel. Drivvedens imponerande kraft har gestaltats av Vilks, inte minst för dess överlevnadsförmåga och stolta uppenbarelse vid den nordvästskånska kusten.

Lars Vilks. Foto: Astrid Nydahl

Själv har jag aldrig vågat mig på klättringen ner till den, men senast denna tidiga sommar besökte en av mina döttrar den och var djupt tagen. Hon är bara en i raden av människor som på plats kunnat insupa Vilks kärva, nästan tjuriga konstverk, det som är ett ständigt pågående och hela tiden föränderligt verk. Varken pyromaner eller myndigheter har lyckats förinta det.

Just denna sommar har vi sett den attraktionskraft Nimis har, Sveriges första jordkonstverk, som svt skriver:

I år fyller Lars Vilks träverk Nimis 40 år. Det enda större konstverk av typen jordkonst i Sverige, byggdes utan tillstånd på Kullaberg naturreservat i Skåne och har mot alla odds, överlevt vädrets makter, länsstyrelsens rivningshot och diverse bränder. 

Nimis är inte bara en skulptur av drivved utan också en pågående kamp. Lars Vilks, mot länsstyrelsen, vandaler och vädrets makter. Under 40 år har byråkratiska rivningshot varvats med mer handgripliga rivningsförsök, och varje ny attack har i sin tur blivit en del av konstverket.

 - Det är ett mirakel, oddsen var väldigt dåliga inledningsvis, säger Lars Vilks, efter att han, vig som en bergsget klättrat ner i ravinen vid Kullaberg nationalpark.

John Prine - Hello In There (Live From Sessions at West 54th)

Jag var bara 19 år när jag stötte på John Prine första gången, när han släppt sitt debutalbum. Det var helt logiskt. Jag hade gått vägen via Leonard Cohen och Bob Dylan och de andra som brukade buntas ihop. Men poängen var att de var individualister, inte massmänniskor. Det de skrev och sjöng var djupt personligt. Det gällde i högsta grad också Loudon Wainwright III, vars debutskiva kom redan 1970, och som jag också hittade hos Skivesset på Gustav i Malmö

Hello In There kom alltså 1971, och fanns med på LP:n John Prine, hans debut. På den fanns också sången som kanske skulle bli hans mest kända, Sam Stone, som gripande berättar om den narkomaniserade krigsveteranen. 

2009 sa Bob Dylan i en intervju med The Huffington Post,

that Prine was one of his favorite writers, stating "Prine's stuff is pure Proustian existentialism. Midwestern mindtrips to the nth degree. And he writes beautiful songs. I remember when Kris Kristofferson first brought him on the scene. All that stuff about "Sam Stone," the soldier junkie daddy, and "Donald and Lydia," where people make love from ten miles away. Nobody but Prine could write like that.

Jag tycker att Hello In There har en text som kan sammanfatta hans livsgärnings motivkrets och konstnärliga attityd, trots att den skrevs när han var ung:

We had an apartment in the city

Me and Loretta liked living there

Well, it'd been years since the kids had grown

A life of their own, left us alone

John and Linda live in Omaha

And Joe is somewhere on the road

We lost Davy in the Korean war

And I still don't know what for, don't matter anymore

You know that old trees just grow stronger

And old rivers grow wilder every day

Old people just grow lonesome

Waiting for someone to say, "Hello in there, hello"

Me and Loretta, we don't talk much more

She sits and stares through the back door screen

And all the news just repeats itself

Like some forgotten dream that we've both seen

Someday I'll go and call up Rudy

We worked together at the factory

But what could I say if he asks "What's new?"

"Nothing, what's with you? Nothing much to do"

You know that old trees just grow stronger

And old rivers grow wilder every day

Old people just grow lonesome

Waiting for someone to say, "Hello in there, hello"

So if you're walking down the street sometime

And spot some hollow ancient eyes

Please don't just pass 'em by and stare

As if you didn't care, say, "Hello in there, hello"

***

Se också: A Literary Evening with John Prine and Ted Kooser

 

Är människan en invasiv art? Eller är det skarven?

Skarv i Åhus idag. Foto: Astrid Nydahl

Skarv, Phalacrocora´cidae. Skarven är en sjöfågel som tillhör släktet pelikanfåglar. Det finns flera olika sorters skarvar, bland annat storskarv, dvärgskarv och toppskarv. Skarven har länge varit ett hatobjekt bland svenska fiskare. Antalet skarvar har ökat kraftigt under senare tid och har tack vare det nästan blivit som en ny art.

Det sägs att skarven är en invasiv art. Inte alla håller med:

"Skarven är inte en invasiv art och har varit en del av den europeiska faunan i tusentals år. Däremot är skarven en flyttfågel som från och med vårmånaderna etablerar kolonier och häckar innan det är dags för flytten till sydligare breddgrader under sensommar och höst"
(Claes Kyrk, ornitolog och verksam i Stockholms ornitologiska förening).

Då tar vi nästa fråga. Är människan en invasiv art? Man skulle kunna säga att människans bygge av den civilisation som är samtida med de fossila bränslena, innebar att hon också började hota allt annat liv på jorden. Nej, jag vet att ni inte håller med mig, men det är inte en åsikt utan ett väletablerat faktum. Det som kallas massutrotandet av arter på jorden pågår för fullt. Ingen tror väl på allvar att vi kan fortsätta vår privatbilism, med husbilssomrarna som groteska uttryck, våra elslukande, maskinella hem och vår patologiska konsumtion, med enbart solcellspaneler och vindkraftverk? En grundläggande förändring som inte hotar livets själva förutsättningar kräver förstås något helt annat. Att utvinnandet av fossila bränslen låtit människan härja fritt, innebär inte att andra energislag medger en fortsättning och mer av samma sak. Tvärtom.

Vi gör vad vi kan för att titta åt ett annat håll.

Skarven får kanske just därför fungera som symbol, eftersom massmänniskan alltid svär sig fri. Dagens tidiga besök i Åhus blev en alltför tydlig illustration av det. Husbilsmänniskan rullar runt för att exploatera nya platser, också där förstås. Skarven vankade där, alldeles ensam (kanske skadad?) som om den förlorat sin flock. 

Samma skarv vid gräsplätten idag. Foto: Astrid Nydahl

Covid 19 tur och retur

Foto: Astrid Nydahl

Det alltmer fascinerande så här i svallvågorna av covid i Sverige, är intrycket att människan i massformat inte tycks ha annan verklighetskontakt än den de själva valt. Första och minsta lilla informationsstund borde ge vid handen att pandemin sprids i hög hastighet i global mening. 

Spanien, Rumänien och Belgien drar blickarna till sig. Vad rör det oss? Räcker det inte att påpeka att det finns stark anledning att oroa sig för den turism som nu ökar dramatiskt i just Spanien?

Boris Johnson talar om att vi ser en andra våg redan. "Tyska smittskyddsinstitutet, Robert-Koch-Institutet (RKI), varnar för att allt fler personer smittas av coronaviruset i Tyskland – och påminner ännu en gång om de regler som finns för att förhindra spridningen" skriver DN.

Nå, vi lever och ser vad som pågår. Det spelar ingen roll om någon fnyser för att vi fortsätter att vara försiktiga. Att det måste handlas hem mat är en sak. Men det ska banne mig inte vara något shopping- eller nöjesliv. Nu heller.  

Schubert och Zagajewski i mörkret

Skriv om stunderna

då vänskapens gångbroar

verkar hållfastare

än förtvivlan

Adam Zagajewski, ur Törst

i översättning av Anders Bodegård

Silla-middag och turism-rubriker

Foto: Astrid Nydahl

En silla-middag mot slutet av juli går hur bra som helst. Dill i potatiskoket, klippt gräslök till gräddfilen och nyplockade potatis. Ingen nubbe. Ingen öl. Bara vatten.

Några ingredienser fattades så jag smög in i matbutiken. Varje gång mellan varorna ockuperad av människor, några avstånd att tala om var det inte. I kön till kassan läste jag kvällstidningarnas förstasidor på avstånd. Jag såg att nu också den fasta befolkningen på Bornholm protesterar mot invasionen. De klättrar på Hammershus som om det var en lekborg. 

Hammershus med invaderande "turister"

Redan är Gotland och Öland packade med så kallade "turister". Lilla Ivö här hos oss har det likadant och den lilla vägfärjan är full av dem. Det har fått till följd att de fastboende idag vädjar om reserverade platser på vägfärjan, eftersom de, liksom alla andra, kan ha viktiga ärenden eller tider att passa. Jag tror inte att någon lyssnar på dem.

Vägfärjan till Ivö

Våtvarmt omslag som skydd

Foto: Astrid Nydahl

Vad som skyddar mot resande-flocken? Ingenting eftersom den härskar inte bara på vägarna, utan också vid varje fläck på kartan som den prickat in som natur eller sevärdhet. Dessa två storheter är numera synonymer. Glöm alltså det som kunde ha givit dig lärdom och läxa om landskapets historia, glöm det. Där du kunde ha glott mot horisonten syns nu bara de öppna takluckorna på husbilarna. Där du kunde ha vandrat in i bokskogens milda dunkel syns nu bara kön av mobila villor och deras invånare. Vad som skyddar mot resande-flocken är således stillasittandet, som ett våtvarmt omslag, en tidig förmiddag innan hundflockarna på campingplatserna väckt karavanerna till liv, och innan motorerna rusats en första gång. Då, just dessa förmiddagstimmar kan man passa på för en stund på Landön eller det lilla fiket. Sedan är det för sent.
 

Flyktimpulsen. Ledan

Foto: Astrid Nydahl

”Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno. Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? Skåne fylls denna sena sommar av flyende/resande människor. Vägarna är i alla riktningar ockuperade av allt större husbilar. Resandet utomlands ligger i karantän, förhoppningsvis för en mycket lång tid framåt. Resandet som kväver oss måste därför intensifieras på hemmafronten.

I en roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace:

"Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer. I corona-pandemins spår har väldiga sjok av tid öppnat möjligheten för oss att reflektera. Också den möjlighet flyr vi. Ingenting kan hejda oss, inte ens melankolin.

Natacha Appanah: Himlen över taket (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

När jag läst Natacha Appanahs roman Våldets vändkrets inledde jag min recension så här:

”Vill man läsa litteratur där människorna framställs som antingen goda eller onda är Nathacha Appanahs Våldets vändkrets ingenting är fästa sig vid. Vill man däremot utsätta sig för det osminkat och brutalt verkliga har jag svårt att se att någon annan roman just nu skulle vara bättre lämpad. I Våldets vändkrets stiger vi rakt ner i ett mänskligt helvete. Råbarkade och livsmärkta kan de te sig, men de män som framträder är ändå bara unga pubertetspojkar. Det man blir i 14-15-årsåldern bestäms ju inte minst av de faktiska omständigheterna. I den här romanen är de brutalast tänkbara.”

Himlen över taket, som utkommer på svenska idag, skulle kunna rymma samma inledning i min recension. Det är en så trovärdig roman just för att den skildrar människor vars livsvillkor är tämligen hopplösa, men som aldrig förfaller till sentimentalitet, och som tillåter dem att framstå just som komplexa och motsägelsefulla.

Appanah är ingen socialrealist. Hon berättar visserligen en rak historia, men språket är poesins, drömmens, de inre känsloflödenas. Och hon gör det så trovärdigt att de få gestalterna, de är noga räknat tre stycken, står fram som individer. I all sin skröplighet, ja också sjukdom och fattigdom, är de människor som vill leva, som antar morgonljusets utmaning och stiger in i dagarna. 

Nathacha Appanahföddes 1973 i Mahébourg på Mauritius, där hon efter litteraturstudier arbetade som journalist innan hon 1998 flyttade till Frankrike. Hon debuterade som författare 2003. Nathacha Appanah är sedan tjugo år bosatt i Paris.

Ändå är det sonen Loup, han som fått vargens namn, som står i centrum för alltsamman. Han som längtar så efter sin syster att han kör som en besatt genom landet för att träffa henne, men istället grips av polis och blir inlåst i häktet. Han är i allt väsentligt bara ett barn och hans möte med domaren blir omtumlande läsning.

Jag är mycket svag för Nathacha Appanahs författarskap. Den så sent som 2019 i franskt original, utgivna nya romanen, som alltså redan nu finns i svensk översättning, ska man inte missa om man vill leva med i helt andra omständigheter än de andra. Man är inte oberörd en enda gång. Och när man läst färdigt känner man en tacksamhet över att litteraturen kan vara så här rik.

medveten om sin egen dödlighet...

Foto: Astrid Nydahl

I Joyce Carol Oates En författares övertygelse. Liv, hantverk, konst (i översättning av Ingrid Ingemark) läser jag:

”Skriv så att ditt hjärta blöder. Skäms aldrig för ditt ämne eller för ditt lidelsefulla intresse för det. Din ’förbjudna’ lidelse är antagligen det som driver dig att skriva.”

Och längre fram:

”Konstnären är fördömd från födseln och strävar i hela sitt liv efter att nå en ständigt gäckande försoning genom konsten. En känsla av ofullständighet eller otillräcklighet utgör den inre driften till ett oupphörligt fantiserande, liksom i ett vidgande av själva jagets gränser.”

Och:

”Skrivandet ökar livskänslan, som att bli förälskad, som att vara ohjälpligt kär, vilket inte beror på att man litar till sin förmåga att lyckas, utan på att man hela tiden blir plågsamt medveten om sin egen dödlighet...”

Att hålla dessa ord i minnet är att kunna arbeta en dag till. Eller en timme. Bara det fortsätter spelar tidsrymden ingen roll.

Jag vill skriva i opposition mot makten och tidsandan

Foto: Astrid Nydahl

Jag sitter och ser ut genom mitt fönster. Dagen inleds med grånad och en allt svalare luft som redan luktar höst.

”Konstens drivkraft är upproret: ett behov – som hos somliga stegras till besatthet – att motsätta sig det som är…” - Joyce Carol Oates: En författares övertygelse (övers. av Ingrid Ingemark)

”Civilisationen är icke där av sig själv. Den är en konstprodukt och kräver en konstnär. Tänker ni begagna er av civilisationens fördelar utan att bekymra er om att upprätthålla den.. så tar ni grundligt miste.” - José Ortega y Gasset: Massornas uppror (övers. av Alf Ahlberg)

”Ju mer deprimerande tiden är, desto mer hårdnackat samlar jag på ögonblick av ljus.” - Zenta Maurina: Befrielsens år. Svenska dagböcker (övers. av Brita Edfelt).

Varför citerar man andra författare - och ibland politiker eller filosofer - i eller till det man själv skriver?

De tre citaten här ovan inleder min bok Alla de andra som också skrev, som utkom 2009. Den bokens titel antyder en del av vad den rör sig om. Man citerar sådant som kortfattat uttrycker en vilja och en inriktning applicerad på det egna verket. Oates talar om konstens drivkraft som upproret. Det är en utgångspunkt som jag direkt skriver under på, inte minst för att det varit så för mig hela livet som skrivande människa. 

Om jag inte är oppositionell är jag meningslös. Om jag ställer in mig i ledet kan jag lika gärna lägga ner allt som har med skrivande och text att göra. 

Från Massornas uppror citerade jag bland annat något som antyder att en civilisation inte är möjlig utan konsten, eller att den snarare är konsten i sig. Och därför kan man ta sig an Maurinas tanke att upproret mot den tid vi lever i - socialt, politiskt, kulturellt - är nödvändigt och det enda knippe ljus vi kan uppbringa i ett annars kompakt mörker.

Jag ser ingen som helst anledning till optimism. Den som med öppna ögon betraktar situationen och kallar sig optimist är antingen en politisk skojare eller en omedveten människa. Jag vill ogärna vara något av detta. Jag vill skriva i opposition mot makten och tidsandan.

Psykisk ohälsa? Läs Glaskupan

Foto: Astrid Nydahl

Jag fick en utgallrad biblioteksbok med mig hem från sjukhuset, Sylvia Plaths legendariska roman Glaskupan (The Bell Jar). Sådant blir man förstås glad för.

När jag satte mig och bläddrade i den kom jag till sista sidan, där biblioteksbladen fanns. Och jag såg hur romanen sorterats på sjukhusbiblioteket. På avdelningen för medicinsk litteratur, under rubriken "Psykisk ohälsa".

Ja, en sådan erfarenhet säger mer än tusen föreläsningar om svenskt biblioteksväsende. Så stolta vi varit över det. Jag har skrivit många hyllningstexter till de bibliotekarier som fångade upp mig tidigt i barndomen och ledde mig till den bildning och litteratur jag behövde.

Men hur reagerar jag på att man placerat Plaths roman bland facklitteraturen om psykisk ohälsa? Jag reagerar mest med häpnad, men måste också konstatera att den bibliotekarie som gjort klassificeringen och ställt ut boken tycks sakna elementär kunskap om samtida skönlitteratur. Kan jag göra någonting åt det? Inte ett dugg. Men jag kan läsa boken. Det ska jag göra nu.

Manchester. Minnet och förlusten

Manchester. Foto: Astrid Nydahl

När jag läser mina digitala engelska morgontidningar - liksom när jag ser BBC-nyheterna på kvällen - blir jag påmind om att jag inte kan återvända till England ens om jag verkligen ville det. Nog hann jag nosa på en hel del i Manchester som jag hade velat fördjupa mig i. Men det blir inget av med det.

Resandet är i sig motbjudande. Det är inte minnena. Men de blir alltid påminnelser om vad som gått förlorat. Det fanns mycket kvar i Europa vi hade velat avnjuta. En syditaliensk gränd. En vistelse i Tirana och Vlora. Island och Nordnorge. En kort men intensiv vistelse i Lissabon för fadonätternas skull. 

Jag läser mina resor nu. Jag läser och ser dem på bild och film.

Helgen är här inom kort. Då reser jag till platser som inte ens existerar. Fantasin sätter inga gränser.

EU-staten och statsskulden

Foto: Astrid Nydahl

Man får inhämta den kritiska informationen där den finns. Således läste jag på Aftonbladets kultursida en osande ilsken artikel av Göran Greider med bland annat dessa ord:

"Men överenskommelsen i onsdags innebär ingen kompromiss, utan början till ett system- eller snarare epokskifte. Europaunionen har nu skaffat sig en statsskuld och en ny stat, välsignad med en armbågspuss mellan stormaktsledarna Merkel och Macron, siktas vid horisonten. Och det stör mig något oerhört att denna nya, europeiska stat rätt mycket föds i hyckleriets tecken: Skälet till att det annars sparsamma Tyskland går med på att EU lånar upp enorma belopp är inte solidaritet med hårt coronadrabbade länder, utan att landet, på nationellt egoistiska grunder, räds en krisande euro."

Man bör här särskilt lägga märke till att han talar om att EU skaffat sig en statsskuld och att vi därför ser en ny stat födas. Det är något oerhört! Varför är det så tyst i riket? Svaret är enkelt: I Sverige är det av tradition tyst. Vår politikerklass är, med några få undantag på individnivå, fördummad av sitt eget leverne och jag tror inte ens att man ser det Greider ser. 

Vad är då innebörden av denna så kallade överenskommelse? Om den röjer väg för en överstatlighet på helt nya nivåer är det en katastrof, vi kan näppeligen tala om en union bestående av fria stater. Sammansmältningen kan inte heller gagna några andra nationer än de allra största. Först och främst Tyskland, men också Frankrike lär stärka sin ekonomiska makt ytterligare.

Och vi oroar oss för om munskydd bör användas på vissa ställen vid vissa tidpunkter. Men inte ens med munskyddet på dygnet runt har vi inte en chans mot den maktförskjutning som ägt rum. Greider får sista ordet:

"Det är alltså inte jag som darrar. Det är marken. Men mycket litet av kommentarerna före och efter det historiska beslutet har handlat om det epok- eller systemskifte som skett. Nej, debatten inskränks till två lika enfaldiga positioner: Förnuftsbefriad entusiasm för en ny europeisk stat och lika förnuftsbefriad ilska över att de svenska förhandlarna inte nog slogs för Sveriges sak."

Daniel Arsand: Jag lever och du hör mig inte (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist & Davy Prieur)

Det börjar i ett sönderbombat Leipzig i november 1945. Klaus Hirschkuh kommer hem efter fyra år i Buchenwald. Han är blott 23 år och en av dem som skickats till koncentrationsläger med den rosa triangeln som identitetsmärke. Bögen. En av de lägst stående. Med en lite större symbol än de andra lägerkategorierna för att han lätt skulle kännas igen.

Klaus bär på fasansfulla minnen. De spelas i en aldrig sinande ström inom honom, dygnet runt. Han hör de förnedrande skriken, han återupplever de grymma våldtäkterna utförda både av medfångar och av kommendanter. Fritt villebråd och utsatt från alla håll, av det våld som triggas av hat och förakt. Han blir ett öppet sår, såväl fysiskt som psykiskt. Återkomsten till föräldrahemmet blir därför också en plågsam insikt, om hur förstört allt blivit.

Hela denna långa, inledande berättelse är i ordets djupaste mening stor litteratur. Det är svårt att värja sig mot hans berättelse, med allt vad den innehåller av våld, självmord, död på andra sätt och en berättelse om människans värsta sidor, som det är omöjligt att hålla distans till.

Klaus går också en väg mot social upprättelse då han följer med till Frankrike, sakta lär sig språket, får ett yrke och ett vardagsliv. Hans tillfälliga återkomst till Leipzig ter sig då som obegriplig, men blir efterhand nyckeln till förståelse av hans definitiva avsked till det land som förde honom ner i helvetet, trots att han var en av dess söner.

Daniel Arsand

Romanen fortsätter fram till en av de homosexuella männens stora, samtida tragedier i sin skildring av hur AIDS gör entré i deras liv, och ytterligare förstärker det som romanens Klaus burit med sig som social identitet sedan unga år. AIDS vet de inte så mycket om när den börjar döda. Men så småningom skulle en hel värld förstå vad den var och inte automatiskt förknippa den med manlig homosexualitet.

Vi har således på svenska introducerats för en mäktig fransk roman, skriven av Daniel Arsand, som född 1950 kom att debutera så sent som 1989. Hans gripande litterära metod, såväl språkligt som berättarmässigt, gör att jag hoppas få läsa mer av honom. Den här romanen önskar jag ska bli, inte bara en introduktion, utan också ett genombrott bland de människor, som ännu är både förmögna att känna igen kvalitetslitteratur, och till empati.

 

Att överleva lockdown. Att överleva EU

Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

Hur överlevde engelsmännen lockdown? BBC gav svaret, de levde på "tea, biscuits and good books". Jag hittade en mycket intressant text om det avtal som Sverige nu skrev på i Bryssel:

De belopp det nu klubbade stödpaketet omfattar är så enorma att få inser vad de faktiskt innebär, men blir lättare att förstå om man översätter dem till svenska förhållanden. Då Sveriges andel av EU:s befolkning utgör drygt 2,3 procent, blir med rådande växelkurs den svenska kostnaden för stödpaketet 177 miljarder kronor, varav 92 miljarder kommer betalas ut som bidrag och 85 miljarder i form av lån (som aldrig kommer betalas tillbaka).

Annorlunda uttryckt, vad Stefan Löfven i dagarna lovat bort är ingenting mindre än ett belopp motsvarande 35 000 kr per arbetande svensk. (Tar man därtill höjd för att sysselsättningsstatistiken dels omfattar stora mängder praktikplatser och subventionerade anställningar, dels inbegriper ett stort antal offentliganställda som uppbär lön för att göra sådant som har negativa snarare än positiva konsekvenser, finner man därtill att kostnaden utslagen per produktiv medborgare motsvarar ett betydligt högre belopp än så.)

Dessa pengar kommer att lånas upp av EU och dess medlemsländer, varpå de för överskådlig tid blir en källa till stora intäkter för banksektorn men höga utgifter för skattebetalarna. Helt i enlighet med det paradigm som kommit att utmärka den manageriella sena kapitalismen kommer de därefter bara för en kort tid att gå ut i ekonomin och driva på inflationen, varpå de permanent kommer parkera sig på konton tillhörande de banker, fonder, finansinstitut och multinationella storföretag vilkas ledare sällan försitter en chans att berätta för de människor som i och med stödpaketet tvingats pumpa in enorma belopp i deras organisationer att dessa är osolidariska rasister.

Kort sagt, vad som kommer att ske är att gigantiska belopp omfördelas från typiska löntagare till personer med rik erfarenhet av att åka privatjet till Davos, Cannes och Martha's Vineyard.

Parallellt med att detta sker kommer skolbarn få lära sig att graden av korruption i Sverige är mycket låg, och att samhället aldrig varit så upplyst och rättvist som idag. Inom journalistkåren kommer man som en konsekvens av lika delar okunskap och krasst egenintresse omsorgsfullt undvika att informera den breda allmänheten om att denna har blivit skinnad.

Ställ White Material mot BLM och fundera på framtiden

Scen från White Material.

Brinner det i knutarna nu? Eller är det bara föraningar vi känner?

Frågorna om "ras och religion" har i min livstid aldrig varit så aktuella och akuta. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att hudfärg skulle definiera frontlinjer. Nu gör den det. I långfilmen White Material, som vi just sett, utspelar frontlinjen sig i Afrika, med tydliga referenser till folkmordet i Rwanda, med den viktiga skillnaden att i filmen också de vita farmarna ryker. 

En allegori? Ja, det är det. Men det är också en kuslig bild av vad som väntar Europa. BLM och White Material? Det också. Vi ser både köns- och raskrig här. Och tro inte det blir mindre av det. 

"White Material" i filmen är en banal tändare i guld. Men det kan lika gärna vara en kroppsdel eller en hel människa. Vad som ska förintas vet vi. Det har hänt alldeles nyligen och kommer att hända igen. Vad är vitt material mot "black lives matter"? Inte ett vitten värt.

Har vi glömt hur Sverige såg ut? Minnesförlustens okultur

Birmingham's Hall of Memory byggdes 1920 för att hedra minnet av de 12.320 Birminghambor som stupade i första världskriget (dessutom kom 35.000 hem med olika grader av invaliditet). För vad offrade de sig? Vad var deras kamp värd? Foto: Astrid Nydahl

 

Hur står det till med det västerländska minnet? Var vårdas det och varför?

Kollektiv minnesförlust drabbar alltid de civilisationer i historien som utan vidare protester eller invändningar låter sig självmördas. Vi har sett några fall i modern tid som borde få oss att stanna upp för eftertanke. Det gör vi inte. Vi fortsätter våra konsumtionsrundor, våra nöjesstunder och våra egocentriska terapier, som om det inte skulle spela någon roll.

Hittills i sommar har jag här mest mött arabiska och somaliska kvinnor. Vad de säger till varandra när de kramas och kindpussas vet jag inte. Men en gång, alldeles nyligen, observerade jag hur deras blickar mörknade när jag tycktes komma för nära. Matvaruexpediten räckte över kvittot till en av dem, med ett leende och ett varsågod... hon fick denna stumma, iskalla blick tillbaka.

Minns vi inte hur det var i Sverige före denna massiva invandring från Afrika, Mellanöstern och Asien? Har vi alldeles glömt bort att det eventuellt fanns alternativ? Uppenbarligen har vi det, eftersom varje inflyttad levnadsstandard-jägare beskrivs som flykting. 

Minnesförlusten passar alltid den folkvalda makten, eftersom den är temporär. Varje maktcentra (regering, riksdag, kommunala församlingar) byts ut efterhand och då kan den kollektiva minnesförlusten utnyttjas igen, och igen. Det är därför alldeles sannolikt att vi låter oss självmördas.
 

"Sverige kan ha valt ekonomin framför skyddet för rättsstaten."

Foto: TN

Det som Erik de la Reguera skrev i DN på tisdagen om EU:s så kallade återhämtningasfond, visar att just Sverige blir en av de stora förlorarna, inte minst ekonomiskt. Eller som rubriken säger: "Sverige kan ha valt ekonomin framför skyddet för rättsstaten."

I reda pengar är det en uppgörelse till gagn för de delar av Europa som har det knackigast. DN:s skribent oroar sig mest för att pengar kommer att gå till Ungern och Polen. Därmed får principerna om rättsstaten stryka på foten, säger han. Hur vore det om han i högre grad också bekymrade sig för rättsstaten i t.ex. Sverige, Italien och Grekland? Hans egna ord "Men en och annan medborgare i Europa lär nog fråga sig varför man ska låta ännu mer pengar flöda från medlemsländerna, om inte tydliga villkor sätts upp för demokratiska spelregler, rättsstat och kamp mot korruption" kan ju snabbt få bumerangeffekt. Vi ser dagligen tecken på att vårt eget land går i den riktningen. Om det rent ekonomiska skriver han:

Det tog fyra dygn att komma överens om den nya återhämtningsfonden, som ska pumpa in motsvarande 7.800 miljarder kronor (750 miljarder euro) i Europas ekonomi. 

Beloppet motsvarar drygt sju svenska statsbudgetar. Men pengaregnet faller inte i jämna skurar.

Att så mycket går till Syd-, Central- och Östeuropa beror på att den fördelningsnyckel kommissionen använder sig av bygger på arbetslöshetssiffror och bnp från före coronakrisen. I slutuppgörelsen fick ”de sparsamma” in att 30 procent av fondens medel ska sparas till 2023, så att man kan väga in hur bnp ändrats i olika länder till följd av den aktuella krisen.

Men mycket tyder ändå på att en nettoförlust för Sverige på mer än 100 miljarder kronor, utslaget på 30 års tid.

Det kompenseras delvis av Sveriges rabatt på medlemsavgiften i EU:s ordinarie långtidsbudget för åren 2021–2027, som också spikades natten till tisdagen. Rabatten höjs till nästan 11 miljarder kronor om året (1.069 miljoner euro) vilket regeringen ser som en seger med tanke på att många länder velat avskaffa rabatterna helt. Men den svenska avgiften ökar ändå, från cirka 39 miljarder kronor per år till ungefär 45 miljarder – mycket till följd av att Storbritannien lämnat ett hål efter sig i budgeten.

Foto: TN

Orwells essä om Wodehouse. Yttrandefrihetens paradoxala nödvändighet

Skärmdump från DN

Yascha Mounk skriver i Dagens Nyheter om en Orwell-essä som på svenska finns med i Peter Handbergs översättningsvolym från 2015, Som jag behagar. 

Det är en mycket viktig text, inte minst denna sommar när det är hög tid att begrunda varför häxjakten på människor med fel åsikter, fel hudfärg, fel namn, fel ras, fel relationer eller fel syn på metoo, på klimatstrejkarna, BLM och resten av världens korrekthetsmassor, inte kommer att mattas av eller ens förändras.

Vill man själv ha lite distans och försöka förhålla sig annorlunda kan man låta Mounks text stämma till eftertanke:

Bland de många essäer av George Orwell som jag älskar finns en som står särskilt nära mitt hjärta. Den kan i förstone tyckas vara ett konstigt val: det är ett försvarstal för P G Wodehouse, skrivet under slutet av andra världskriget, med anledning av att författaren anklagats för att vara nazistsympatisör.På den tiden var Wodehouse allmänt avskydd, och på goda grunder. Efter att ha tillbringat krigets första år under husarrest i det ockuperade Frankrike, tackade författaren ja till en resa till Berlin för att medverka i nazisternas radiosändningar.

Det var, som Orwell noterar, en av de största propagandakupperna som Joseph Goebbels lyckades genomföra under andra världskriget.

Orwell var en hård och obeveklig motståndare till fascismen och nazismen. Han kritiserade tidigt Benito Mussolini och Adolf Hitler, ja han kände så starkt för den antifascistiska saken att han reste till Spanien för att delta i spanska inbördeskriget på den republikanska sidan mot general Franco. Han hade sina sår att visa upp. Så varför valde Orwell att skriva en mödosamt genomtänkt essä till försvar för en författare som hade förrått sitt land och vars politiska åsikter han direkt ogillade? 

Svaret är enkelt: Därför att han ansåg att substansen i attackerna mot Wodehouse var felaktiga. ”Få saker i det här kriget”, skrev Orwell, ”har varit mer moraliskt motbjudande än den nuvarande jakten på förrädare och quislingar. Som bäst är det till stora delar den skyldiges straff – av en skyldig.”

Yascha Mounk. Tysk-amerikansk statsvetare, specialiserad på populismens frammarsch och den liberala demokratins kris. Medarbetar i tidningar som New York Times och Foreign Affairs samt driver podden ”The Good fight”.

Får en vit kvinna gestalta en svart man?

Skärmdump, SvD 19 juli 2020

Skönlitteraturen har bland annat utmärkt sig för att skildra såväl fiktiva som verkligt existerande människor. Det är vad som gör den till litteratur. Om skönlitteraturen helt skulle bestå av självbiografier skulle den döda både fantasin och gränslösheten. I det avseendet känner fiktion inga gränser, den rymmer såväl Gullivers resor, Rött och svart, och Tom Sawyers äventyr, som Godnatt jord och Processen, om vi begränsar exemplen till Europa.

I kölvattnet på diverse massrörelser i tiden har det uppstått ett sådant krav. Bara kvinnor kan skriva om kvinnor. Bara svarta eller färgade om svarta eller färgade. Indianer och inutiter då? Du får för det första inte ens använda ordet indian. Idag är det högst opassande, så att skriva en roman om dem vore ett rasistiskt övergrepp. Nog minns vi när Suzanne Brøgger för fyrtio år sedan ställde den retoriska frågan om bara gynekologer fick skriva om kvinnans kön. I samhällsdiskussioner som dessa tar snart infantilismen över och hindrar varje rationell och förnuftig nivå.
  
I Svenska Dagbladet skriver Kjell Espmark om ämnet:

”Generade över romanen och dess kränkande vana att lägga orden i munnen på andra har många skyndat över till vad de uppfattat som säkrare mark, den förmodat oomtvistliga autenticiteten hos den personliga erfarenheten. Den erfarenheten är okränkbar och kan inte överföras. Den kan uppvisas för andra men inte på allvar delas av dem. Bara de som liknar oss kan förstå oss. Andra borde inte ens försöka.

Det handlar då inte om huruvida berättelsen om en annan människa är ’korrekt´ utan om den är övertygande.

Zadie Smith avvisar det resonemanget. Hon vill tro på den fiktiva berättelsen, på samma gång som hon inser att försvaret måste förnyas.”

Om nu en medial opinion alls ska lyssna så måste det vare en kvinna som hon som säger det som måste sägas. Zadie Smith är nämligen dotter till en jamaicansk kvinna. Men om en vit manlig författare sagt det?