onsdag 29 juli 2020

Är människan en invasiv art? Eller är det skarven?

Skarv i Åhus idag. Foto: Astrid Nydahl

Skarv, Phalacrocora´cidae. Skarven är en sjöfågel som tillhör släktet pelikanfåglar. Det finns flera olika sorters skarvar, bland annat storskarv, dvärgskarv och toppskarv. Skarven har länge varit ett hatobjekt bland svenska fiskare. Antalet skarvar har ökat kraftigt under senare tid och har tack vare det nästan blivit som en ny art.
Det sägs att skarven är en invasiv art. Inte alla håller med:
"Skarven är inte en invasiv art och har varit en del av den europeiska faunan i tusentals år. Däremot är skarven en flyttfågel som från och med vårmånaderna etablerar kolonier och häckar innan det är dags för flytten till sydligare breddgrader under sensommar och höst"
(Claes Kyrk, ornitolog och verksam i Stockholms ornitologiska förening).
Då tar vi nästa fråga. Är människan en invasiv art? Man skulle kunna säga att människans bygge av den civilisation som är samtida med de fossila bränslena, innebar att hon också började hota allt annat liv på jorden. Nej, jag vet att ni inte håller med mig, men det är inte en åsikt utan ett väletablerat faktum. Det som kallas massutrotandet av arter på jorden pågår för fullt. Ingen tror väl på allvar att vi kan fortsätta vår privatbilism, med husbilssomrarna som groteska uttryck, våra elslukande, maskinella hem och vår patologiska konsumtion, med enbart solcellspaneler och vindkraftverk? En grundläggande förändring som inte hotar livets själva förutsättningar kräver förstås något helt annat. Att utvinnandet av fossila bränslen låtit människan härja fritt, innebär inte att andra energislag medger en fortsättning och mer av samma sak. Tvärtom.

Vi gör vad vi kan för att titta åt ett annat håll.

Skarven får kanske just därför fungera som symbol, eftersom massmänniskan alltid svär sig fri. Dagens tidiga besök i Åhus blev en alltför tydlig illustration av det. Husbilsmänniskan rullar runt för att exploatera nya platser, också där förstås. Skarven vankade där, alldeles ensam (kanske skadad?) som om den förlorat sin flock. 


Samma skarv vid gräsplätten idag. Foto: Astrid Nydahl

3 kommentarer:

BITTERPITTEN sa...

Håller helt med! Människan är en invasiv art,och så fort vi får pengar över så köper vi vattenskotrar,fyrhjulingar,husbilar eller trimmade A-traktorer till våra tonårinar. Västvärldens undergång är nära.

Jari Norvanto sa...

Jag gjorde ett sällsynt besök till Malmö i förrgår. Promenerade bl a längs V:a hamnen, utmed vattnet. Det var en förvånansvärt angenäm upplevelse, hela vägen från Hyllie, Kroksbäck, Bellevuegården, Stadion, Pildammsparken, UMAS, Mobilia, Fosievägen, Dalaplan, Sofielund, Möllevången, Triangeln, Slottsstaden, Rönneholmsparken, Ribersborg osv. Väl ute vid Scaniaparken siktades silhuetten av Barsebäcks kärnkraftverk några mil bort. Tog ett foto med förstoring och en fyr (Malmö Vågbrytarbank Fyr, enligt kartan) i vattnet någonstans i förgrunden. Vid förstoring av bilden framgick att det kring fyren var fullt med skarvar.

En annan iakttagelse, de gradvisa stegen år för år, är hur gårdar och bostadsområden även inom allmännyttan mer och mer inhägnas, övervakningskameror kommer upp och skyltar som deklarerar privat område eller varnar för intrång och genomfart ses. Lättvarianten av grindsamhällen introduceras, skalskydden ses över, som en anpassning till 'mångfalden' och 'det öppna samhället'... Den skenbara paradoxen har blivit ironisk?

Det finns oaser och till synes lugna och så att säga icke-berikade nischer. Tills illusionen spricker: I fjor gjorde jag en liknande strapats och slogs av lugnet i flera dockhuslika områden och nischer, som om de skänkts respit från den större världens rörelse. Bara några dagar senare sköts en person just där. Icke desto mindre var timmarna i Malmö njutbara, med rätt ögon och mentalitet för ändamålet.

Inre exil sa...

Tack för båda kommentarerna.
Jag känner igen mig i din besökstext Jari.2012 gjorde jag ett längre och metodiskt besök inför min Malmöbok. Där fanns förstås också Bellevuegården med. Det grindsamhälle som redan då tagit min barndoms Lorensborg är förstås mer omfattande nu. Men annars håller jag mig borta från Malmö.