Daniel Arsand: Jag lever och du hör mig inte (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist & Davy Prieur)

Det börjar i ett sönderbombat Leipzig i november 1945. Klaus Hirschkuh kommer hem efter fyra år i Buchenwald. Han är blott 23 år och en av dem som skickats till koncentrationsläger med den rosa triangeln som identitetsmärke. Bögen. En av de lägst stående. Med en lite större symbol än de andra lägerkategorierna för att han lätt skulle kännas igen.

Klaus bär på fasansfulla minnen. De spelas i en aldrig sinande ström inom honom, dygnet runt. Han hör de förnedrande skriken, han återupplever de grymma våldtäkterna utförda både av medfångar och av kommendanter. Fritt villebråd och utsatt från alla håll, av det våld som triggas av hat och förakt. Han blir ett öppet sår, såväl fysiskt som psykiskt. Återkomsten till föräldrahemmet blir därför också en plågsam insikt, om hur förstört allt blivit.

Hela denna långa, inledande berättelse är i ordets djupaste mening stor litteratur. Det är svårt att värja sig mot hans berättelse, med allt vad den innehåller av våld, självmord, död på andra sätt och en berättelse om människans värsta sidor, som det är omöjligt att hålla distans till.

Klaus går också en väg mot social upprättelse då han följer med till Frankrike, sakta lär sig språket, får ett yrke och ett vardagsliv. Hans tillfälliga återkomst till Leipzig ter sig då som obegriplig, men blir efterhand nyckeln till förståelse av hans definitiva avsked till det land som förde honom ner i helvetet, trots att han var en av dess söner.

Daniel Arsand

Romanen fortsätter fram till en av de homosexuella männens stora, samtida tragedier i sin skildring av hur AIDS gör entré i deras liv, och ytterligare förstärker det som romanens Klaus burit med sig som social identitet sedan unga år. AIDS vet de inte så mycket om när den börjar döda. Men så småningom skulle en hel värld förstå vad den var och inte automatiskt förknippa den med manlig homosexualitet.

Vi har således på svenska introducerats för en mäktig fransk roman, skriven av Daniel Arsand, som född 1950 kom att debutera så sent som 1989. Hans gripande litterära metod, såväl språkligt som berättarmässigt, gör att jag hoppas få läsa mer av honom. Den här romanen önskar jag ska bli, inte bara en introduktion, utan också ett genombrott bland de människor, som ännu är både förmögna att känna igen kvalitetslitteratur, och till empati.