Dårhuset Sverige som blev asiatiska och arabiska klaners bårhus

Det fladdrar i flädern. Foto: Astrid Nydahl

I bruset fångar jag upp en röst som säger: 

"Jag bryr mig inte om att afghanerna hugger ihjäl varandra med kniv eller att araberna skjuter varandra till döds, det rör mig inte ryggen."

Instinktivt vänder jag mig om, tyst men med en blick som säger:

"Det är här, i vårt land, de gör det. Vem har givit dem den rätten? Vem har bjudit in dem för att förvandla Sverige till en arena för klanernas krig?"

Med blicken sänkt, djupt ner i den svarta asfalten, går jag vidare till kliniken. Jag vet att också min lilla stad är svårt härjad av dem. Centrum ligger öde om kvällarna och ger dem fritt svängrum. I de få bostäderna hukar människorna vid tv-apparaterna och tror sig skyddade. Butikerna har flyttat. Galleriorna lockar med corona-kampanjpriser. Sverige har länge nog varit ett dårhus, på sin allt raskare flykt bort från folkhem och tillhörighet. Nu liknar det allt mer ett bårhus.

***

Uppdatering: Jag lade ut denna bloggpost igår kväll 22:06. En halv timme senare blev en "ung man" knivhuggen och svårt skadad i vår stad, enligt lokalbladet. Ibland översköljs jag av hur patetiskt det blir att alls kommentera. Men nu är det sagt, och så får det stå.