Edward Lear. Upptäckten av en ridande konstnär i 1840-talets Albanien

Under arbetet med höstens bok på albanska teman, Skanderbegs ättlingar, mer eller mindre snubblade jag över engelsmannen Edward Lear (1812-1888). Han var konstnär, författare och så småningom mest känd för sina limerickar. Under åren i Italien bestämde han sig för en rejäl ritt på 16 månader genom Grekland och Albanien. Han red, levde ytterst primitivt, blev bespottad och föraktad, men klarade äventyret med en albansk guide som talade alla de nödvändiga språken. Att han bytte sin vita hatt mot en fez kanske också hjälpte.

Edward Lear

Under denna ritt förde han dagbok (se utdrag längst ner). Den finns i praktverket Edward Lear in Albania som jag fick i födelsedagspresent av min hustru. Nattetid färdas jag nu dygn för dygn i de ytterst svårtillgängliga albanska bergsområdena, där han får sin nattvila i hus byggda för ändamålet, de ottomanska så kallade khan (och där han vaknar med två änder på huvudkudden och en get bredvid madrassen):

Edward Lear: The khan of Kavaja

"Remotely considered, the khan was not a bad khan, but on a near inspection, it proved to be a negative abode, and quite out of the question as a lodging for the night, for there were no walls to the rooms, no ceiling, no floors, no roofs, no windows, no anything, so that I was in despair as to where to go..."

Edward Lear: The Pass of Tyrana

Lear har en kvinnlig ättling, Alice Taylor, som bestämt sig för att leva i hans anda. Född i London flyttade hon för några år sedan till Tirana, Albaniens huvudstad. Hon har döpt sin hemsida - som också innehåller en fantastisk blogg, till The Balkanista. Den är verkligen värd ett besök.

Sulejman Pasha-moskén i Tirana, uppförd 1614

“Wavy lines of olive – dark clumps of plane, and spirally cypresses marked the place of Tyrana when the valley had fully expanded into a pianura, and the usual supply of white minarets lit up the beautiful tract of foliage with the wonted deceptive fascination of these towns. 

As I advanced to the suburbs, I observed two or three mosques most highly ornamented, and from a brilliancy of colour and elegance of form, by far the most attractive of any public building I had yet beheld in these wild places; but though it was getting dark when I entered the town (whose streets, broader than those of Elbassán, were only raftered and matted half way across), it was at once easy to perceive that Tyrana was as wretched and disgusting as its fellow city, save only that it excelled in religious architecture and spacious market places.” 

Ur Edward Lears resedagbok