Éric Zemmours öde. Hägrar och hägringar. Sveriges väg och att avstå från MENA-bananköp

Häger på Landön, fredag f.m. Foto: Astrid Nydahl

Ska vi huka oss av åldersskäl? Av nationalitets- eller trosskäl?

Jag var inne i butiken och köpte bananer. Två barn stod och mumsade i sig, alldeles gratis därtill. Jag frågade dem med ett leende om de var goda. Kände MENA-damens svarta blick och såg upp. Hon brände ordlöst hål på mig. Man lär sig aldrig. Varför alls bjuda på leenden när man får hat tillbaka?

I Frankrike hotas Éric Zemmour av höga böter eller fängelse för att han uttryckt de felaktiga åsikterna offentligt. Är jag med i hans fan-club och känner mig kränkt? Alls inte. Men det som sker visar att teorierna om den nya ordningens västvärld är i högsta grad giltiga. Han kallar slöjan för ockupationsarméns uniform. Är det en kontroversiell tanke? För mig är den en logisk slutsats av många års erfarenhet av profetens religion i Europa. Det är alldeles självklart en uniform, precis som andra religiöst motiverade och politiskt praktiserade uniformer varit det genom historien. Mina farföräldrar var Frälsningssoldater, nog minns jag deras uniformer (ack så oskyldiga, när man betänker vad de gjorde för fattiga och hungriga, utan att döda en fluga).

Jag hukar inte av några skäl. När de unga bössen - nej, det händer numera nästan inte alls att det är bonden Olssons pojkar - angriper mig verbalt eller med aggressiva gester tänker jag mycket giftigt. Mina tankar dödar ingen, men förstärker min inre exil. Det finns inga skäl att låtsas vara social reformator eller politisk guru. De har redan vunnit.

Det är bland annat därför som det bra att läsa vad Richard Swartz i Dagens Nyheter skriver i krönikeform:

Innan jag själv som coronapatient hamnade på sjukhus stövlade jag en gång i veckan behandskad till Ica, utrustad med lapp för att ingenting glömma. De unga jag mötte såg mig knappast. Kanske var de kränkta: för sådana som jag måste de göra uppoffringar.

Ibland blängde någon irriterat. Dock var jag då kärnfrisk – alternativet i min ålder vore väl att redan vara död. Som jag såg det var det de unga som borde hålla sig ur vägen, förmodligen redan nersmittade fast utan konsekvenser eller till och med symtom – som därför borde visa hänsyn i stället för att uppfatta mig som störfall.

Störning av vad? Av deras självupptagna värld utan plats för andra?

I så fall en unik historisk rockad av roller: i alla tider har det varit de spetälska som ska hålla sig undan och isoleras, inte de friska. Dessutom de yngre som ska respektera de äldre. Och jag vill bestämt hävda att det utomlands fortfarande är så.