Erika Bjerström: Klimatkrisens Sverige

Med Erika Bjerströms bok har jag fått en stabilare insikt i det faktum att det finns seriösa och ansvarstagande journalister också i MSM, trots att de arbetar i den strömlinjeformade åsiktsmassa som verkar föredra propaganda och moralpanik. Under sina många år med reporterbakgrund på SVT har hon framstått som just en sådan människa. Mer lyssnande än de flesta. Frågorna hon ställer är konkreta, utan spektakulära inslag av löpsedelstänkande.

Hon har nu utsetts till klimatkorrespondent på SVT. Då borde man ana oråd. Men kanske är det tvärtom. Hon har tagit med sig en djupgående erfarenhet av arbete i Afrika, USA och Bryssel. Hennes bevakningsområde har inte sällan handlat om just miljö- och klimatfrågor. Hon blir definitivt en självständig röst i detta nyhetsflöde, självständig i kraft av sin integritet och kunskap.

Journalistik kan gå snabbt. Allt för snabbt. Men hos Bjerström ser jag det som en stor fördel att boken också hunnit få med corona-pandemin och redan i juni kunnat diskutera hantering och konsekvenser av den för svensk del. Vilka blir lärdomarna? Kan man dra dem också kritiskt utan att stämplas som otillräknelig?

Erika Bjerström är in i minsta detalj förtrogen med sitt Sverige. Hon utgår från sitt eget familjetorp i Bergslagen, där hennes förfäder levt i fem generationer. Men det hindrar henne inte från att förmedla också huvudstadens, kalfjällets, Skånes eller Gotlands särskilda problem. Hon är inte en känslans journalist. Men hon är personlig i framställningen av samtalen med vetenskapsmän, företagsledare och lekmän. Tillsammans med de egna intrycken av förändringarna i skog och mark, i sjöar och hav, ger bokens olika inslag en väl sammanhållen helhetsbild av hur problematiken ser ut just hos oss.

Att hon så tydligt markerade och förnuftigt formulerade kritik mot Greta-massrörelsen och hennes personliga populism, i samband med FN-toppmötet i New York, Climate Action Summit i november 2019, gör att mitt förtroende för henne är välgrundat och stabilt. Hennes farväl till sociala medier i det sammanhang förtjänar att citeras:

”På Twitter anklagas jag, efter 37 år som folkbildande miljöjournalist, vara nazist, klimatförnekare, köpt av oljebolagen. Ovärdigt. Hej då Twitter”.