Får en vit kvinna gestalta en svart man?

Skärmdump, SvD 19 juli 2020

Skönlitteraturen har bland annat utmärkt sig för att skildra såväl fiktiva som verkligt existerande människor. Det är vad som gör den till litteratur. Om skönlitteraturen helt skulle bestå av självbiografier skulle den döda både fantasin och gränslösheten. I det avseendet känner fiktion inga gränser, den rymmer såväl Gullivers resor, Rött och svart, och Tom Sawyers äventyr, som Godnatt jord och Processen, om vi begränsar exemplen till Europa.

I kölvattnet på diverse massrörelser i tiden har det uppstått ett sådant krav. Bara kvinnor kan skriva om kvinnor. Bara svarta eller färgade om svarta eller färgade. Indianer och inutiter då? Du får för det första inte ens använda ordet indian. Idag är det högst opassande, så att skriva en roman om dem vore ett rasistiskt övergrepp. Nog minns vi när Suzanne Brøgger för fyrtio år sedan ställde den retoriska frågan om bara gynekologer fick skriva om kvinnans kön. I samhällsdiskussioner som dessa tar snart infantilismen över och hindrar varje rationell och förnuftig nivå.
  
I Svenska Dagbladet skriver Kjell Espmark om ämnet:

”Generade över romanen och dess kränkande vana att lägga orden i munnen på andra har många skyndat över till vad de uppfattat som säkrare mark, den förmodat oomtvistliga autenticiteten hos den personliga erfarenheten. Den erfarenheten är okränkbar och kan inte överföras. Den kan uppvisas för andra men inte på allvar delas av dem. Bara de som liknar oss kan förstå oss. Andra borde inte ens försöka.

Det handlar då inte om huruvida berättelsen om en annan människa är ’korrekt´ utan om den är övertygande.

Zadie Smith avvisar det resonemanget. Hon vill tro på den fiktiva berättelsen, på samma gång som hon inser att försvaret måste förnyas.”

Om nu en medial opinion alls ska lyssna så måste det vare en kvinna som hon som säger det som måste sägas. Zadie Smith är nämligen dotter till en jamaicansk kvinna. Men om en vit manlig författare sagt det?