Flyktimpulsen. Ledan

Foto: Astrid Nydahl

”Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno. Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? Skåne fylls denna sena sommar av flyende/resande människor. Vägarna är i alla riktningar ockuperade av allt större husbilar. Resandet utomlands ligger i karantän, förhoppningsvis för en mycket lång tid framåt. Resandet som kväver oss måste därför intensifieras på hemmafronten.

I en roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace:

"Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer. I corona-pandemins spår har väldiga sjok av tid öppnat möjligheten för oss att reflektera. Också den möjlighet flyr vi. Ingenting kan hejda oss, inte ens melankolin.