Har vi glömt hur Sverige såg ut? Minnesförlustens okultur

Birmingham's Hall of Memory byggdes 1920 för att hedra minnet av de 12.320 Birminghambor som stupade i första världskriget (dessutom kom 35.000 hem med olika grader av invaliditet). För vad offrade de sig? Vad var deras kamp värd? Foto: Astrid Nydahl

 

Hur står det till med det västerländska minnet? Var vårdas det och varför?

Kollektiv minnesförlust drabbar alltid de civilisationer i historien som utan vidare protester eller invändningar låter sig självmördas. Vi har sett några fall i modern tid som borde få oss att stanna upp för eftertanke. Det gör vi inte. Vi fortsätter våra konsumtionsrundor, våra nöjesstunder och våra egocentriska terapier, som om det inte skulle spela någon roll.

Hittills i sommar har jag här mest mött arabiska och somaliska kvinnor. Vad de säger till varandra när de kramas och kindpussas vet jag inte. Men en gång, alldeles nyligen, observerade jag hur deras blickar mörknade när jag tycktes komma för nära. Matvaruexpediten räckte över kvittot till en av dem, med ett leende och ett varsågod... hon fick denna stumma, iskalla blick tillbaka.

Minns vi inte hur det var i Sverige före denna massiva invandring från Afrika, Mellanöstern och Asien? Har vi alldeles glömt bort att det eventuellt fanns alternativ? Uppenbarligen har vi det, eftersom varje inflyttad levnadsstandard-jägare beskrivs som flykting. 

Minnesförlusten passar alltid den folkvalda makten, eftersom den är temporär. Varje maktcentra (regering, riksdag, kommunala församlingar) byts ut efterhand och då kan den kollektiva minnesförlusten utnyttjas igen, och igen. Det är därför alldeles sannolikt att vi låter oss självmördas.