![]() |
Foto: Astrid Nydahl |
Jag sitter och ser ut genom mitt fönster. Dagen inleds med grånad och en
allt svalare luft som redan luktar höst.
”Konstens drivkraft är upproret: ett behov – som hos somliga stegras till besatthet – att motsätta sig det som är…” - Joyce Carol Oates: En författares övertygelse (övers. av Ingrid Ingemark)
”Civilisationen är icke där av sig själv. Den är en konstprodukt och kräver en konstnär. Tänker ni begagna er av civilisationens fördelar utan att bekymra er om att upprätthålla den.. så tar ni grundligt miste.” - José Ortega y Gasset: Massornas uppror (övers. av Alf Ahlberg)
”Ju mer deprimerande tiden är, desto mer hårdnackat samlar jag på ögonblick av ljus.” - Zenta Maurina: Befrielsens år. Svenska dagböcker (övers. av Brita Edfelt).
Varför citerar man andra författare - och ibland politiker eller filosofer
- i eller till det man själv skriver?
De tre citaten här ovan inleder min bok Alla de andra som också skrev, som
utkom 2009. Den bokens titel antyder en del av vad den rör sig om. Man citerar
sådant som kortfattat uttrycker en vilja och en inriktning applicerad på det
egna verket. Oates talar om konstens drivkraft som upproret. Det är en
utgångspunkt som jag direkt skriver under på, inte minst för att det varit så
för mig hela livet som skrivande människa.
Om jag inte är oppositionell är jag meningslös. Om jag ställer in mig i ledet kan jag lika gärna lägga ner allt som har med skrivande och text att göra.
Från Massornas uppror citerade jag bland annat något som antyder att en civilisation inte är möjlig utan konsten, eller att den snarare är konsten i sig. Och därför kan man ta sig an Maurinas tanke att upproret mot den tid vi lever i - socialt, politiskt, kulturellt - är nödvändigt och det enda knippe ljus vi kan uppbringa i ett annars kompakt mörker.
Om jag inte är oppositionell är jag meningslös. Om jag ställer in mig i ledet kan jag lika gärna lägga ner allt som har med skrivande och text att göra.
Från Massornas uppror citerade jag bland annat något som antyder att en civilisation inte är möjlig utan konsten, eller att den snarare är konsten i sig. Och därför kan man ta sig an Maurinas tanke att upproret mot den tid vi lever i - socialt, politiskt, kulturellt - är nödvändigt och det enda knippe ljus vi kan uppbringa i ett annars kompakt mörker.
Jag ser ingen som helst anledning till optimism. Den som med öppna ögon
betraktar situationen och kallar sig optimist är antingen en politisk skojare
eller en omedveten människa. Jag vill ogärna vara något av detta. Jag
vill skriva i opposition mot makten och tidsandan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar