 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Av Peter H. fick jag Osip Mandelstams Ordet och kulturen (FIB:s lyrikklubb,
översättning av Bengt Jangfeldt 1992). Efter att vi hade diskuterat Jangfeldts
lysande bok om Joseph Brodsky tyckte Peter att jag borde bekanta mig med
Mandelstams essäer. Det är jag tacksam för. Den sista längre essän i boken
heter Tidens larm, och i den läser jag:
"Jag vill inte tala om mig själv utan skildra epoken, tidens larm och groning. Mitt minne är fiende till allt privat. Om det var mig det hängde på, skulle jag bara rynka på näsan vid minnet av det förflutna (...) och mellan mig och mitt sekel finns en klyfta, en grav, fylld av den larmande tiden, den plats som är reserverad för familj och familjearkiv."
Mandelstams ord har något uppfordrande över sig.
Vad är privat? Vad utmärker klyftan och graven där familjen och familjearkivet
finns?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar