Natacha Appanah: Himlen över taket (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

När jag läst Natacha Appanahs roman Våldets vändkrets inledde jag min recension så här:

”Vill man läsa litteratur där människorna framställs som antingen goda eller onda är Nathacha Appanahs Våldets vändkrets ingenting är fästa sig vid. Vill man däremot utsätta sig för det osminkat och brutalt verkliga har jag svårt att se att någon annan roman just nu skulle vara bättre lämpad. I Våldets vändkrets stiger vi rakt ner i ett mänskligt helvete. Råbarkade och livsmärkta kan de te sig, men de män som framträder är ändå bara unga pubertetspojkar. Det man blir i 14-15-årsåldern bestäms ju inte minst av de faktiska omständigheterna. I den här romanen är de brutalast tänkbara.”

Himlen över taket, som utkommer på svenska idag, skulle kunna rymma samma inledning i min recension. Det är en så trovärdig roman just för att den skildrar människor vars livsvillkor är tämligen hopplösa, men som aldrig förfaller till sentimentalitet, och som tillåter dem att framstå just som komplexa och motsägelsefulla.

Appanah är ingen socialrealist. Hon berättar visserligen en rak historia, men språket är poesins, drömmens, de inre känsloflödenas. Och hon gör det så trovärdigt att de få gestalterna, de är noga räknat tre stycken, står fram som individer. I all sin skröplighet, ja också sjukdom och fattigdom, är de människor som vill leva, som antar morgonljusets utmaning och stiger in i dagarna. 

Nathacha Appanahföddes 1973 i Mahébourg på Mauritius, där hon efter litteraturstudier arbetade som journalist innan hon 1998 flyttade till Frankrike. Hon debuterade som författare 2003. Nathacha Appanah är sedan tjugo år bosatt i Paris.

Ändå är det sonen Loup, han som fått vargens namn, som står i centrum för alltsamman. Han som längtar så efter sin syster att han kör som en besatt genom landet för att träffa henne, men istället grips av polis och blir inlåst i häktet. Han är i allt väsentligt bara ett barn och hans möte med domaren blir omtumlande läsning.

Jag är mycket svag för Nathacha Appanahs författarskap. Den så sent som 2019 i franskt original, utgivna nya romanen, som alltså redan nu finns i svensk översättning, ska man inte missa om man vill leva med i helt andra omständigheter än de andra. Man är inte oberörd en enda gång. Och när man läst färdigt känner man en tacksamhet över att litteraturen kan vara så här rik.