tisdag 21 juli 2020

Orwells essä om Wodehouse. Yttrandefrihetens paradoxala nödvändighet

Skärmdump från DN

Yascha Mounk skriver i Dagens Nyheter om en Orwell-essä som på svenska finns med i Peter Handbergs översättningsvolym från 2015, Som jag behagar

Det är en mycket viktig text, inte minst denna sommar när det är hög tid att begrunda varför häxjakten på människor med fel åsikter, fel hudfärg, fel namn, fel ras, fel relationer eller fel syn på metoo, på klimatstrejkarna, BLM och resten av världens korrekthetsmassor, inte kommer att mattas av eller ens förändras.

Vill man själv ha lite distans och försöka förhålla sig annorlunda kan man låta Mounks text stämma till eftertanke:
Bland de många essäer av George Orwell som jag älskar finns en som står särskilt nära mitt hjärta. Den kan i förstone tyckas vara ett konstigt val: det är ett försvarstal för P G Wodehouse, skrivet under slutet av andra världskriget, med anledning av att författaren anklagats för att vara nazistsympatisör.På den tiden var Wodehouse allmänt avskydd, och på goda grunder. Efter att ha tillbringat krigets första år under husarrest i det ockuperade Frankrike, tackade författaren ja till en resa till Berlin för att medverka i nazisternas radiosändningar.
Det var, som Orwell noterar, en av de största propagandakupperna som Joseph Goebbels lyckades genomföra under andra världskriget.
Orwell var en hård och obeveklig motståndare till fascismen och nazismen. Han kritiserade tidigt Benito Mussolini och Adolf Hitler, ja han kände så starkt för den antifascistiska saken att han reste till Spanien för att delta i spanska inbördeskriget på den republikanska sidan mot general Franco. Han hade sina sår att visa upp. Så varför valde Orwell att skriva en mödosamt genomtänkt essä till försvar för en författare som hade förrått sitt land och vars politiska åsikter han direkt ogillade? 
Svaret är enkelt: Därför att han ansåg att substansen i attackerna mot Wodehouse var felaktiga. ”Få saker i det här kriget”, skrev Orwell, ”har varit mer moraliskt motbjudande än den nuvarande jakten på förrädare och quislingar. Som bäst är det till stora delar den skyldiges straff – av en skyldig.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar