Tobias - ett minne och en sorg

Tobias Löv Nydahl 1986-2014

Det råder ingen brist på glada bilder av Tobias. Min yngste son var, trots sin fasansfulla epilepsi, för det mesta en glad och positiv ung man. Därför var han också populär på sin arbetsplats och i byn där han bodde. Barnen i skolan och på dagisen tyckte också om honom, det var ju han som skötte deras sport- och fritidsanläggningar samt klippte deras gräsmattor.

Idag har jag tagit fram en bild från vår resa i West Midlands 2008. Vi bodde några nätter på kväkarnas Woodbroke och där trivdes du. Alla var så rara mot dig och Simon som också var med på resan, (det var han en gång i London också, då Tobbe satte sprätt på reskassan första kvällen, vi råkade nämligen bo granne med Record Tower, Tobbe hade just fyllt arton och visade stolt upp sitt pass på puben när han beställt en pint). 

Får jag minnas de ljusa stunderna idag? Det har jag bestämt mig för att göra. De mörka och plågsamma tar alldeles för mycket plats. För mig är Tobias en älskad son, en fantastisk vän och förtrogen vid de unika tillfällena då vi reste (det blev två besök i London och ett i West Midlands, med Birmingham, Dudley, Walsall och Wolverhampton på reskartan) och då vi umgicks på tu man hand i Sätaröds station. Plötsligt minns jag hur vi en vinternatt tog ut filtar och lade oss på tomten för att studera natthimlens alla stjärnor. Det var ett heligt ögonblick, för alltid bevarat i minnet.