Tullias och Tiros värld – och Ciceros

Kerstin Ekman: Tullias värld & Stewe Claeson: Tiro

”Det är alltså en grundlag i fråga om vänskapen, att man av en vän får begära det, som är rätt, och att man för en vän får göra det som är rätt. Man skall icke ens vänta, till dess man blir ombedd; önskan att kunna hjälpa bör alltid finnas till, lojhet och likgiltighet må vara bannlyst, oh ger man ett råd, bör man ha mod att följa sin övertygelse. I ett vänskapsförbund böra vännerna hava ett stort inflytande på varandra…” Marcus Tullius Cicero: En väns tankar om vänskapen, översättning av P.G. Lyth 1919, sidan 39.

Cicero känner vi. Känner vi hans dotter Tullia och slaven Tiro som blev hans förtrogne vän och hjälpare?

Man kan säga att detta är två böcker om frihetens och bildningens vägar, sedda ur en slavs respektive en kvinnas perspektiv. Claeson valde romanformen för berättelsen om Ciceros slav Tiro. Cicero själv är i romanen Gamle herrn. Tiro ska en dag bli fri, Cicero skänker honom en gård för egen försörjning.

Ekman valde essäns form, därtill en mycket personlig essä som blandar berättelsen om Tullia med den om Ekmans egen väg från ungdomen och framåt. Det handlar för både Tullia och Tiro om att tillägna sig språket, i skriven och läst form. Det gör dem i väsentlig mening bildade. Men det för dem också närmare en form av frihet. Just den aspekten filosoferas det kring i Claesons roman, där den drastiska frågan ställs:

”Jag kan inte se vad det har betytt, att jag varit en fri man, jag har i hela mitt liv tvingats göra än det ena än det andra för att kunna sova, för att kunna sitta still ibland och för att få en kort stund före natten till att se hur de stora före oss har tänkt, jag har inte varit fri. Vem är fri? Är Herrn fri?”.

Ekman intresserar sig i Tullias fall såväl för friheten som för kvinnan i detta romerska rike. Hur levde hon, hur såg hennes biologiska och sociala villkor ut? Att hantera det som alla kvinnor har gemensamt, menstruationen, blir sannerligen inte lätt om samtidens filosofer menar att det är satan som är i farten, och att den blödande kvinnan får äggen att ruttna om hon rör vid dem. Men Ekman stannar inte där. Hon kopplar varje enskildhet till minnesbilder från sitt eget liv. I det här fallet sitt blödande, som för henne blir pinsamt uppenbart en gång i unga år. Att hon dessutom i en passage nämner Tiro gör ju att det också litterärt finns en koppling mellan dessa två böcker:

”Under de här åren blev Ciceros favoritslav Tiro alltmer betydelsefull i hans liv. Han hade låtit honom få utbildning så att han kunde skriva efter diktamen och i snabba tecken, ett slags stenografi som han själv hade uppfunnit. Han var boksynt, blev lärd och kom att stå mycket nära sin dominus.” Ekman, sidan 133

Att röra sig över tiden, över epoker, är också en övning i läsning och skrivande. Man kan med fördel göra det så här.