Farväl till bloggen och offentligheten

Natt i Lissabon. Foto: Hideo Matsumoto

Jag har fattat beslutet nu. Jag kommer inte att delta i det svineri som pågår sedan länge. Vårt land är förlorat. Orsaken ska man söka hos de vackra men falsksjungande människor som befolkar styrande organ och de individer som applåderar svineriet. De må kalla sig vänster eller höger, men är varken det ena eller andra. Man skulle kunna karaktärisera dem som människor, vilka med Bob Dylan ord "bara flyter omkring". Sverige är i många avseenden, kanske de flesta, ett land som befinner sig i fritt fall. Politikerklassen har inte bara låtit det ske, de har aktivt arbetat för det.

Jag kommer att finnas kvar i bloggen under tiden för lanseringen av min nya bok, Skanderbegs ättlingar. Jag kommer kanske låta den löpa året ut, eller i varje fall till och med slutet av september.

Offentligheten i Sverige är en de förtvinade själarnas offerplats. Offentligheten erbjuder stort utrymme för lögner, propaganda och inställsamhet. Just därför utspelar sig dagligen en skenfäktning som nästan aldrig ens närmar sig sammanhang, orsaker eller framställningar av alternativ. 

När kombattanterna inte ligger på knä för att hylla eller angripa den enfald som kallas mångfald (de två enda gällande motsatserna i det postindustriella "tanke"-livet), gör de det för sådana anskrämliga härskare som Trump och Putin. De tror också att människor som jag därmed dyrkar andra amerikanska eller ryska herremän, eftersom de inte förstår tredje vägen eller avståendet. Jag står inte i några köer till parlamentariska val, och det får dem att tro att jag är en medlöpare i tysthet. Mer fel kunde det inte vara och bland annat därför har jag gett upp hoppet om att göra mig förstådd.

Offentligheten i Sverige har också, löpande och pågående, stor plats för de religiöst-politiska våldsmän som upptar så stor plats redan, och som bara blir fler och fler. Andra europeiska länder griper och åtalar dessa gangsters när de "återvänder hem" från fronterna, i vårt land tar den kommunala socialtjänsten hand om och gullar med dem. Behöver man ens uttala sidoproblemet "gängkriminaliteten"? Behöver man ens påminna om den motbjudande antisemitismen? Får jag påminna om de ord som finns i bloggens huvud:  

"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)

I brist på verkligt motstånd och idéer som kunde peka framåt, famlar vårt land i mörker. I det mörkret frodas de allra sämsta och de allra farligaste. Människan är verkligen ett odjur när hon rör sig i flock. Det är ingen tillfällighet att jag hellre vänder mig till Canetti, Camus, Kertész, Montaigne och andra filosofer och författare också nu, som jag gjort i så många år, än att jag skulle bry mig en sekund om de dagsländor som befolkar litteraturens och kulturens värld. Lika lite kommer jag att bry mig om den sorgliga skara som förr om åren möjligen kunde ange en bättre väg i sina val av Nobelpristagare. Det är ingen tillfällighet att min blogg en längre tid nu haft namnet Inre exil. För varje dag blir insikten om den inre exilens nödvändighet allt starkare.

Canettis Massa och makt bör man läsa för att förstå varför tidens massrörelser - från metoo till blm och vidare - är samhällsproblem snarare än lösningar. Just dessa masshysterier har alltmer fyllt mig med vämjelse, inte minst för att de säger något om alla politiska återvändsgränder. Varför delta i "debatten" alls, på sådana villkor.  

Denna bloggpost kommer att möta dig med ett barskt budskap. Men det är väl genomtänkt och skrivet vid sunda vätskor.

***

Kommentarfunktionen är avstängd, men om du har något att skriva, kan du göra det med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Misstag i Moskva. Höstläsning

Torun Börtz: Betongen brinner. Om utanförskap i upploppens Frankrike (pocketutgåva, Bucket List Books)

Torun Börtz: När sista dörren stängts (pocketutgåva, Bucket List Books)

Simone de Beauvoir: Misstag i Moskva (pocketutgåva, Bucket List Books, översättning av Helén Enqvist, förord av Èliane Lecarme-Tabone)

Denna söndagsläsning är en repris. Bucket List Books finns inte längre, men ska kommas ihåg för de fina böcker som de utgav. Dessa tycks också märkvärdigt aktuella. Här tipsar jag om tre av dem.

Torun Börtz. Foto från Bucket List Books.

Pocketboken förblir ett vinnande koncept. Ett lägre pris och ett lätt och hanterligt format i kombination borgar alltid för framgång. Pocketböcker är de enda jag tar med på resa. Och att läsa pocketböcker sängliggande är bra när man har artrosvärkande händer.

Nu släpper Bucket List Books tre stycken för höstläsning. Två av dem är skrivna av Torun Börtz och de har båda Parismotiv. Hennes roman När sista dörren stängts är ett mycket starkt drama. Jag recenserade originalutgåvan och skrev då bland annat:

”Nedjma, ursprungligen algeriska, har tillsammans med sin två barn Fathia och Momo flytt mannen/pappan. Hon hamnar på ett hotell av c-klass, där hon får hyra ett sunkigt rum för 600 euro i månaden. Hon har inget val, inte ens den vidriga toan i trapphuset kan få henne att försöka något annat. Det är romanens utgångspunkt. Runt denna punkt spinns sedan en historia som visar oss att det i Paris också finns ett väl formulerat motstånd mot den usla bostadssituationen, och det faktum att enskilda hyresvärdar grovt utnyttjar de människor som av ren nöd tvingas in i deras rum eller lägenheter. Börtz skildrar såväl miljöer som enskilda individer övertygande och starkt.

Den andra berättelsen utgår från mannen med de vassa armbågarna, den cyniske 'affärsmannen' Alain som äger det sunkiga hotell där ett bistert galleri av drinkare varje dag hänger i baren. Det är han som en gång i månaden samlar in hyran och ger ett kvitto på halva summan tillbaka till de boende. Han ser sig som en vän i nöden. 'Hade inte jag så hade någon annan' är hans mantra. Han skäms verkligen inte. Han är en klassisk profitör med allt vad det innebär. Också honom och hans familj skildrar Börtz övertygande.”

Börtz andra bok, Betongen brinner, utkom 2007, men dess ämne är i högsta grad aktuellt och samtida. Inte minst här i Skåne ser vi hur förorterna, inte minst bilarna som finns där, brinner. Och vi ser hur lokalpolitiker och polismyndigheter vädjar till befolkningen om tips. Handfallenheten är påtaglig. Kanske kan man lära något väsentligt av Börtz bok. Om inte annat får man ett tidsdokument som visat sig giltigt och talande också år 2016.

I Simone de Beauvoirs lilla roman/långnovell Misstag i Moskva förflyttas vi till ett land som inte längre finns: Sovjetunionen. Misstag i Moskva skildrar en identitets- och relationskris mellan de två pensionerade lärarna Nicole och André som befinner sig på resa till Moskva. Man kunde önska mer av tidens och platsens särskilda egenskaper, nämligen diktaturens och förtryckets Moskva mitt i Kalla kriget. Men fokus ligger inte där utan i parets relation och dess kris. Texten är förstås också en pusselbit till förståelsen av Simone de Beauvoirs livsverk. Förlaget presenterar boken så här:

"Kortromanen Misstag i Moskva skrevs 1966-67 men publicerades först 1992 i tidskriften Roman 20-50. Det är berättelsen om ett gift par som beger sig till Moskva för att besöka makens dotter från ett tidigare äktenskap och där upplever en kris i sin relation. Simone de Beauvoir hämtar inspiration från de återkommande resor som hon och Jean-Paul Sartre gjorde till Sovjetunionen mellan 1962 och 1966 på inbjudan av sovjetiska författarförbundet. Mot bakgrund av kalla kriget, med korta glimtar från sextiotalets Sovjet, utspelar sig en lågmäld historia mellan de två makarna. Misstag i Moskva har aldrig tidigare publicerats i svensk översättning.
Boken är den första i en ny serie klassiker från Bucket List Books – Simone & Co. Serien kommer främst att bestå av berättelser skrivna av kvinnliga franskspråkiga författare, men ingen regel utan undantag. Både män och böcker från andra språkområden kan komma ifråga."

"Fria Syriens Armé" i Malmö

En stor andel af de fremmede der gik amok i Malmø i nat har syrisk baggrund. I en video kan man se, at de endda har medbragt “Free Syrian Army”-flaget på gaden i Malmø, hvor der skiftevis bliver råbt “Takbir”, “Allahu akbar” og “La ilaha illallah” i flokken, i forbindelse med ildspåsættelser og vold imod det vantro svenske politi i Malmø.

Läs resten av texten här, på danska men lättläst. Det finns starka skäl att nu hejda sig i steget och försöka lära sig varför islamister ropar antijudiska slagord och sätter fyr på gator i Malmö. Det annonserade besöket av en herr Paludan, utrustad med tändstickor och Koranen, ser jag nu bara som ett svepskäl. Det är svepskäl man arbetar med när man hugger en rabbin till döds i Tel Aviv eller torterar två svenska ynglingar en hel natt på en kyrkogård. Svepskälen kan användas till allt. Tar man inte lärdom av detta finns det absolut inget hopp.

"Judarna! Det är judarna vi hatar"

Jag skrev två bloggposter den gångna veckan om kniven i ryggen.

När Koranen skulle brännas i Malmö fick vi se något utöver det vanliga. En pöbel satte fyr på Malmö, och de kastade förvisso sina stenar mot polisen - lika upphetsande varje gång - men vid sina eldar ropade de den alldeles för okända ramsa som är ett kitt i dessa kretsar: Khaybar, Khaybar - ya Yahud, jaysh Muhammad saufa ya'ud, och betyder ungefär "Khaybar, Khaybar - o judar, Muhammeds armé skall återvända."

Det är bra att de så öppet visar vem de är. De bryr sig förstås inte det minsta om Stram Kurs i Danmark. De bryr sig om vilka "judarna" är i vårt land, och det är strängt taget alla vi som plågas av deras våldsamma, skrifttrogna hat. Vi kan passa på att tacka Danmark för att de nu beslutat lagens strängaste straff för de primitiva mördare från Stockholmstrakten som kallas "svenskar" men är allt annat än det.

Vem var det som bjöd dessa människor till Sverige? Det var inte jag, förmodligen inte heller du.

Skanderbegs ättlingar levereras runt 12 september

Min bok om Albanien, Kosova och albanska ämnen utkommer inom kort! Den heter Skanderbegs ättlingar. Albaner i Albanien, Kosova och Sverige.

Nu är Skanderbegs ättlingar klar för tryck. Fram till leveransen om c:a två veckor kan du beställa till 250:-, sedan höjs priset till 300:-

Boken kommer att innehålla ett rikt bildmaterial.

Man kan föreställa sig mycket, men kanske inte hur det såg ut på den albanska landsbygden för 45 år sedan, eller de bilfria innerstadsmiljöerna, där tystnaden och cyklarna var allt som fanns av livstecken. 

Beställer du boken nu kostar den 250:-. Från och med mitten av september höjs priset till 300:-

Skicka din beställning till thomas.nydahl@gmail.com 

Här följer en innehållsförteckning för boken:

Boken blir ungefär 250 sidor

Innehållsförteckning

Förord

Avdelning ett, 1981 - 2007

Utgångspunkten är studentrevolten i Prishtina 1981

Sedan följer några bakgrundstexter publicerade 2001-2007 i Sydsvenskan, Aktuella frågor på ledarsidan och Kristianstadbladet, kultursidan

Tio förlorade år för Albanien

Albaniens kris allt djupare

Låt Kosova bli självständigt

Ny oro väntar i Kosova

Trots allt hopp för Kosovo

Låst läge om Kosovo

Kosovo i limbo

Bildark 24 sidor

Avdelning två. Krönikor, personporträtt, litteraturrecensioner, boktexter och annat, 1999-2019.

Flyktingsamtal 1999 i Tingsryd

Prizrenförbundet och den albanska renässansen

Morelle Smith ger vardagsbilder i sin bok Tirana papers

Shannon Woodcock: Life is war, Surviving Dictatorship in Communist Albania

Vladimir Arsenijevic: Mexico. Krigsdagbog

Blir Albanien ett normalt land? 

I Italienska Kalabrien, besök hos arbëreshërna med Göran Börge

Enver Hoxhas nyspråk. Om verklighetsfrämmande klichéer i den kommunistiska propagandan

Afezolli och ”ingenting”, om förnekelse och lögner från guidens håll

James Pettifer och den första riktigt översiktliga boken om gerillan som skulle bidra till en bättre framtid; The Kosova Liberation Army. Underground War to Balkan Insurgency, 1948-2001

Är alla albaner muslimer? Eller är några kristna och finns det några som är mitt emellan de kategorierna?

Sedan förbudet mot religion avskaffades

The Irish Times om Enver Hoxhas ateistiska stat

Påven tar emot en delegation från Albanien, och några kristna albanska arbëreshër

Miranda Vickers och James Pettifer: The Albanian Question: Reshaping the Balkans 

Norman H. Gershman har dokumenterat hur albanerna under Förintelsen och nazitysk ockupation räddade samtliga judar från deportation. Hans bok heter Besa. Muslims who saved jews in world war II

Hur mycket behöver man säga om Kosova när man skriver om en bok med namnet Kriget?

Nusret Pllana: Den serbiska ockupationsmaktens terror mot albanerna. Pllanas bok är en kuslig dokumentation i ord och bild av hur Kosova-albanerna hade det under Belgrads styre

Litteraturen om kommunismen i Albanien

Albaniens Londonambassadör om relationen med judarna, historiskt och nutida

Om albanologen Ullmar Qvick, översättningar och egna verk genom åren

Faslli Haliti: dikten Som då, på albanska och svenska

3 Albanska poeter/ 3 Poetë Shqiptarë. Ismail Kadare/ Frederik Reshpja/ Ali Podrimja

Ismail Kadare, författaren och mannen med en särställning i diktaturens Albanien. Dåtida och senare verk

En modern, ung albansk poet, Alisa Velaj, med de två dikterna Stilleben och På bron

Stephen Schwartz om hur wahhabiterna försöker infiltrera Kosova och Albanien

David Albahari, en ung Kosova-alban bosatt i Sverige, debuterade med romanen Lockbetet

Rizah Sheqiri, född i Kosova men sedan många år bosatt i Sverige, har ett liv som lärare och poet bakom sig. Läs här mina förord till hans böcker Sorgesånger och Ljusets spindel 

Avdelning 3, 1970-talet och framåt. Vems land? Mitt och ditt. 

39 texter om albanska angelägenheter ur svenskt och albanskt perspektiv

Förteckning över Thomas Nydahls böcker

Tackord

Avdelning fyra: Appendix.

Ullmar Qvick:  The last Crusader – Gjergj Kastrioti Skenderbeu, by Virgil Kule

Thomas Nydahl: Självrannsakan i förhållande till Albanien och kommunismen

Ministeravgång, inställd bokbränning och ösregn

Foto: Astrid Nydahl

När en minister avgår och lämnar politiken tänker jag mest på att hon inte kan ställa till mer skada än hon redan gjort.

När en Koranbrännare nekas tillstånd tänker jag mest på att jag är motståndare till alla former av bokbränning. Alla de vidrigaste inbundna stolligheter ska stå i bokhyllor för studier - också Hitlers Mein Kampf och Stalins Leninismens problem - eller som historiska exempel. De ska inte brännas.

När regnet piskar mot golvet inomhus tänker jag mest på att det får ordnas en dag med torrt väder. Fast då behövs det inte.

God helg önskar jag alla läsare, alla hemmafilosofer och alla fredligt sinnade aktivister som väljer bokstäverna framför tändstickorna, motstånd framför medhåll, oppositionslusta framför inställsamhet.

Kniven i ryggen igen

Foto: Astrid Nydahl

I gårdagens blogg på temat "Kniven i ryggen" efterlyste jag så kallade riktiga analyser. Det gjorde jag därför att jag är trött på de gängse bortförklaringar man får, oavsett om man bor i Tel Aviv eller Jönköping. Till det fick jag en anonym kommentar:

Dessa analyser kan Du se i månen efter!De skulle sätta hela värdegrundens existens på spel. 

Det lustiga - eller olustiga om ni så vill - är att den visar på hur svårt det är att göra sig förstådd. Men också att den skrivs anonymt. 

Jag menade naturligtvis analyser av någon annan än de maktens megafoner som formulerar "värdegrunden". Men det tror jag inte man ska hoppas på. I Tel Aviv är orsaken själva den israeliska nationen, i Jönköping "integrationsproblem" eller "utanförskap". De verkliga skälen måste någon annan diskutera. Eller? 

Kniven i ryggen och arabisk frihet

Skärmdump från Times of Israel

Jag läste denna nyhet och tänkte några förbjudna tankar. Frågan jag ställer mig är, om just arabiska män anser sig så förtryckta, oavsett om vi talar om Israel, Tyskland eller Sverige, att de måste sätta kniven i ryggen på oss andra. Läs nu här:

A Palestinian man stabbed an Israeli man to death outside the Tel Aviv suburb of Petah Tikva in a suspected terror attack on Wednesday afternoon, police said. 

The victim, who suffered multiple stab wounds, was identified as Rabbi Shai Ohayon, a father of four and, according to Ultra-Orthodox news outlet, a member of Petah Tikva’s Haredi community, who studied full time at a religious institution known as a kollel in the nearby town of Kfar Saba. Police said he was 39 years old. 

The suspect — identified by Israeli authorities as Khalil Abd al-Khaliq Dweikat, 46, from the northern West Bank — was in Israel with a legal work permit, according to the Shin Bet security service.

Det finns säkert motiv för denne palestinier som arbetade legalt i Israel. Han var säkert missnöjd med sin situation. Men blir den bättre för att han knivhugger en rabbin till döds? Blir knivmördaren i en svensk småstad lyckligare och mindre missnöjd när han utför sitt dåd i det som förr kallades "exilen"? Jag tror inte det. Nu väntar jag på analyser, riktiga analyser, som inte följer gängse bortförklaringar i Tel Aviv eller Jönköping.

ESSÄ. Dan Anderssons död. Nummer sex, redaktör Emi-Simone Zawall

”Dan Andersson var 32 år gammal när han dog. Han hade haft några riktigt fattiga år bakom sig fram till 1918, men de senaste åren hade hans ekonomi förbättrats avsevärt. Han dog när han troligen var på väg att ta ett nytt steg i sitt författarskap. En hundra år gammal förundersökning blir plötsligt en självklar del av författarskapet, skriven inte av författaren själv, utan av den mytiska gestalten Dan Andersson, med en polisman på Stockholmspolisens kriminalavdelning som spökskrivare, vars namnteckning sist i rapporten jag inte säkert kan tyda. En förundersökning blir på sätt och vis till – litteratur.” Avslutningsorden i Göran Greiders text.

Ny numret av tidskriften Essä visar hur oförutsägbar och spännande den är. Förra numret om Kerstin Ekmans Rätten att häda var en nyttig påminnelse om vem vi har att göra med när det gäller yttrande- och tryckfrihet. Det här numret påminner oss om vilken stor diktare vi hade i Dan Andersson. Det är hans tragiska och upprörande förgiftningsdöd som allt kretsar kring. I Göran Lambertz text Orden och skulden blir jag mot slutet överraskande starkt påmind om min egen son Tobias död. Bland de få sånger som sjöngs vid hans begravning, förutom psalmerna i den vackra kyrkan, var just Dan Anderssons En spelmans jordafärd. Lambertz skriver:

”För mig är man en stor diktare om man skriver poesi som har en djup mening och som dessutom är ändlöst vacker till både ord och rytm. Det gjorde Dan Andersson.”

Som tidigare ligger ett dokument som centralpunkt i numret, denna gång en mycket omfattande polisrapport tryckt så som den skrevs på maskin, onsdagen den 29 september 1920. De fyra som skriver är de här redan nämnda Göran Greider, Göran Lambertz, Olle Matson och inledande Alexandra Borg. Hennes text Om hanteringen av väggohyra har just en sådan titel som kan få läsaren att tro att vi har att göra med en branschmanual. Ingen kunde vara mer fel. Hennes text är, till allt annat, en skakande och djupt personlig berättelse om vad som händer en ung, modernt boende svensk kvinna, när hon drabbas av vägglöss. Jag tvekar inte att säga att detta är numrets höjdpunkt. 

Jag vill varken förringa Greiders eller Lambertz texter, men jag håller nog också den avslutande essän av Olle Matsson, med den fyndiga titeln Löss och människor, lika högt som Borgs. När vetenskap och personlighet förenas uppstår just det som vi genrebetecknar som essä. Han skriver:

”Dan Andersson var förvisso den mest kände, men inte den ende som tragiskt förolyckades i samband med cyanväterökning mot vägglöss”.

För att få veta exakt vad som hände på Hotell Hellman i Klarakvarteren i Stockholm den där natten, ska man läsa tidskriften Essä.

Svalor, men få flugor och mygg

Svalor på tv-antennen. Foto: Astrid Nydahl

Det är mycket som inte synts till den gångna sommaren. Flugor och mygg har sveklöst varit väldigt få. Nyckelpigorna likaså. Svalor har vi sett vid några tillfällen, främst på Landön. Och så såg vi nu svalorna på vår tv-antenn.

Ska jag dra långtgående slutsatser av dessa observationer? Jag är mycket osäker på den saken, men med tanke på att de riktigt varma dagarna varit få den här sommaren, framstår det som udda att vi kanske bara tvingats jaga 4-5 flugor inomhus, och därtill en enda mygga. Jag har visserligen några myggbet sedan tre dagar, men när jag fått dem vet jag inte.

Ladusvalor eller hussvalor är det dock, alldeles bestämt. Någon av annan åsikt?

Belarusiska namn. Läs Plax!

Skärmdump från Expressen

Dmitri Plax skriver:

Nästan alla massmedier i Sverige transkriberar belarusiska namn från ryska. I vissa fall kan en sådan transkribering motiveras med att stavningen sedan länge är etablerad och anammad. 

Ett exempel på det är transkribering av Svetlana Aleksijevitjs namn. Men i de flesta fall finns det ingen grund, ingen orsak och ingen ursäkt – annat än okunskap och lättja – för att transkribera belarusiska namn från ryska.  

Jag kan tänka mig att många kanske himlar med ögonen nu – räcker det inte med att man just bytt ”Vitryssland” mot ”Belarus”? Nåväl, det beror på. Det beror på den där respekten. Belarusiskan är ett litet språk, ett minoritetsspråk även i själva Belarus. 

Dock är det med Svetlana Aleksijevitjs ord – framtidens språk i landet. Ett språk som av många, inte minst av de fascistoida maktutövarna, förknippas med demokratiska  förändringar. Kulturens och de ungas språk.  

Det krävs inte så mycket för att visa respekt, bara lite generositet och uppmärksamhet till detaljer. Svjatlana Tsichanouskaja. Veranika Tsapkala. Maryja Kalesnikava. Hrodna. Mahiljou. Homel… Det var väl inte så svårt?

Vårfruberga kloster kontra obildning

Vårfruberga. Foto: Per Helge

Min vän Per Helge skriver om en helgrunda i landskapet i närheten av Strängnäs, och hur han och frugan i höjd med Fogdö, österut mot vattnet, tog rejäl paus vid nåt som de till dess inte hade haft en aning om: ruinen efter ett av medeltidens äldsta nunnekloster, Vårfruberga kloster i Södermanland. Bilden ovan har han alltså tagit. Det var uppfordrande för mig, som inte heller kände till detta kloster. Jag läser därför på:

Vårfruberga kloster, vackert beläget på Fogdön invid Mälaren, var en gång ett av rikets allra mäktigaste nunnekonvent. På sin nuvarande plats har klostret legat sedan 1289, slutet av kung Magnus Ladulås regeringstid, nästan inom synhåll från den gamla stiftsstaden Strängnäs. Konventet, tillhörigt cistercienserna, låg tidigare invid Fogdö sockenkyrka, nästan halvmilen från nuvarande plats. 

En mindre försvarsanläggning strax invid sjöstranden, tycks ha upphört i den funktionen då klostret togs i bruk. 

Klostret upphörde, som så många andra svenska konvent, under Gustav Vasas regeringstid, då rivning av murarna påbörjades. 

Idag finns endast klostrets grundmurar bevarade. Man kan genom dem se hur anläggningen en gång sett ut. Endast mindre utgrävningar har skett inom klosterområdet. 

Vid reformationen drogs Vårfruberga kloster in till kronan och en kungsgård bildades. 

Kungsbergs kungsgård arrenderas ut och här bedrivs idag spannmålsodling samt uppfödning av nötkreatur och får. 

Kungsbergs kungsgård med Vårfruberga klosterruin är en del av vårt kulturarv och förvaltas av Statens fastighetsverk.

Som ni ser används i denna informationstext ord som "kulturarv". Minns ni Fredrik Reinfeldts ord "före oss fanns bara barbariet"? Det finns en skriande skillnad mellan den politiska klassens nihilism och obildning, och den kulturbärande sfären som värnar vårt arv.

Vad vore vi om vi ignorerade Vårfruberga? Eller något annat, byggnad eller ej, som är Sveriges arv och historia. Vi vore just det de vill ha oss till, en obildad, förfäad massa som frivilligt går till valurnorna och tror sig ha valt något. Och som däremellan föredrar underhållningen framför informationen.

Snaphanen.dk möter politikerklassen

Snaphanen.dk drivs av Steen Raaschou i Köpenhamn

Av någon för mig outgrundlig anledning har den europeiska politikerklassen i ökande utsträckning börjat slå till mot islam- och islamismkritikerna. Den senaste och mycket uppseendeväckande incidenten inträffade redan i december 2018, då en ung norska och en danska blev ytterst brutalt mördade i Marocko. Om det fick man inte tala. De som visade en amatörvideo av de motbjudande morden fick stå till svars (jag har själv sett den och inget har givit mig så mycket ångest och mardrömmar som den, men nu vet jag hur långt jihadisterna går). Steen Raaschou lade inte ut videon på Snaphanen.dk. Han skrev om saken. Och han var, som många av oss, mycket upprörd.

Dessa två unga kvinnor, från Danmark resp. Norge mördades av jihadister när de låg i sina tält i Marocko.

En tidig morgon i maj 2019 stormades hans hem klockan halv sju på morgonen. Fem poliser trängde in, anhöll Steen och förde honom till en cell. All hans utrustning, datorer och kameror beslagtogs. Han har ännu inte fått tillbaka dem. 

Filosofen Eva Selsing skriver idag på Berlingske.dk om vad som sedan skedde. Det är både en upprörande och sedelärande historia. Vi vet inte vad som kommer att ske med Steen framöver, vi vet inte heller om politikerklassen kommer att öka sin repression mot människor som dokumenterar den nedslående utvecklingen:

Her kunne man altså undvære hele fem mand til at anholde en fredelig pensionist.
Og hvad var så forbrydelsen? Jo, sigtelsen, som Steen Raaschou fik at vide på anholdelsesdagen, var for at have overtrådt straffelovens § 264d om videredeling af billeder.

Steen havde skrevet et indlæg på sin islamkritiske blog »Snaphanen.dk« om henrettelsen af Maren Ueland og Louisa Vesterager Jespersen, begået af en gruppe muslimske mænd. Den såkaldte Marokkosag, som chokerede os alle. I indlægget viste han ikke videoen, men delte et link til den samt et pixeleret screendump.
Hvorfor gjorde han det? I de etablerede medier hed det, at ofrene havde »skader på halsen«. En bevidst og syg løgn, der gik verden rundt, der var tale om halshugning.

Steen Raaschou skrev sit indlæg, fordi danskerne har krav på at kende sandheden.
Hvorfor vil politiet have videoer som den bremset? Ja, hvad er egentlig det forkerte i at dele en video, der ubestrideligt har hele samfundets interesse? Jovist, indholdet er ubærligt, den rene ondskab, men er det i sig selv grund til at forbyde deling af den? Selvfølgelig ikke.

Det er åbenlyst ikke for at beskytte ofrene og de pårørende (hvilken infam manipulation), at man så ihærdigt fjernede den og anholdt Steen Raaschou og to andre islamkritiske profiler, Jeppe Juhl og Jaleh Tavakoli. 

Men måske for at forhindre, at der opstår en folkestemning mod islam. Og selv om de pårørende måtte have det svært med, at optagelsen er derude, er det stadig en sag af almengyldig interesse, og videoen dokumenterede fortielsen af den faktiske grusomhed. 

Men Steen Raaschou har endnu ikke fået sit elektroniske udstyr tilbage fra politet.
Han har ikke engang modtaget en officiel sigtelse, selv om der nu er gået et år og tre måneder siden anholdelsen. Så meget desto mere kafkask er det, at han så for nogle måneder siden modtog en indkaldelse til en såkaldt »personundersøgelse« hos Kriminalforsorgen 

Det er en samtale, hvor en socialrådgiver udspørger den kriminelle om vedkommendes mentale, sociale og økonomiske habitus med henblik på at afgøre den sigtedes egnethed til for eksempel samfundstjeneste. 

Jeg fik lov at være med og måtte se Steen Raaschou sidde på en stol i et lille lokale og besvare nærgående spørgsmål om social status, sygdomme, eventuelt forbrug af euforiserende stoffer og private relationer. 

En fredelig, dannet, vidende mand på 68 år, som har viet en del af sit voksne liv til at oplyse os andre om multikulturens foruroligende følger - alt det, de etablerede medier og myndigheder fortier. Jeg rystede af raseri før, under og efter.
Der sidder et menneske derinde i systemet, som er ansvarlig for denne forfølgelse. Som har truffet beslutningen om at chikanere Steen Raaschou, Jaleh Tavakoli og Jeppe Juhl. Som har misbrugt sin magt på det groveste -ikke utænkeligt af politiske årsager. Det har samfundets interesse at vide, hvem den ansvarlige er. Ingen skal misbruge systemet til at retsforfølge fredelige fædrelandskærlige borgere, som blot fortæller sandheden. Ingen.

Madeleine Brandin: Aktersvall (Ekström & Garay)

Vill man förstå aktersvall kan man gå till arkitekturpoesi. Nu får ni ursäkta mig ordleken. Men så här är det: när man läser Madeleine Brandins nya bok, Aktersvall, tar det inte lång tid innan man förstår att man har med en arkitekt att göra. Madeleine Brandin var länge stadsbyggnadsdirektör i en välmående skånsk kommun. Men skrivandet har hela tiden varit en stark drivkraft för henne. Efter bokdebuten med Mistlur 1985 har hon utgivit ytterligare åtta titlar, senast Biologiska sviten 2015. Det blir både prosa och poesi när hon skriver, eller ren facklitteratur som boken hon skrev tillsammans med Anna Lindgren 2013, Med brödet under bröstet. Mellan Stalin och Hitler, flykten från Dnepropetrovsk.

Arkitekten i henne är väl synlig i Aktersvall, och det blir då en prosa som är detaljskarp och miljöbeskrivande, bättre än i de flesta svenska romaner. Hör här:

"Man kom in i våningen från trapphuset, som nåddes från gårdssidan. Där var först en stor hall, där de första metrarna upptogs av klädkrokar i dubbel ståltråd, sedan fanns en väggfast bänk på var sida. Där hängde Pehr Viggs alla vettar på väggen. Det var en skrak, en vigg, en sothöna, en ejder. Alla var i full skala och mycket naturalistiskt målade,  gjorda av trä och ibland med avtagbara huvuden. I den som såg ut som en dopping skramlade det av hagelskott. Ett tungt vinrött draperi med flätade snoddomknytningar skilde hallen från rummet. Våningen bestod av tre rum mot gatan, ett kök med skafferi man kunde gå in i, en jungfrukammare, en serveringsgång med skåp som låg till vänster om hallen. Till höger om hallen fanns en gång med en garderobsdörr till klädkammaren, en dörr till det långsmala rymliga badrummet med fönster mot gården, och en dörr till sängkammaren."

Sådana interiörer skriver man inte så lätt fram, om man saknar arkitektens överblick (som om hon såg ner på en ritning). Också by- och stadsmiljöer beskriver Brandin med samma exakthet, som när en av hennes karaktärer ser in i underbara lilla Hälleviks hotell och berättar att bottenvåningen "är förlängd med en veranda med spröjsade glaspartier".

Aktersvall är varken mer eller mindre än en grandios släktkrönika, full av tidsfärger, markörer i form av viktiga händelser de flesta av oss vet något om, och hade hon skrivit på engelska hade säkert någon filmare slagit klorna i den för en tv-serie. Så här presenterar förlaget boken:

"Christina Vigg läser jämt, Fröding och Lawrence Durrell, hon hämtar näring från Miró, Picasso och Aguéli, hon brinner, förför och längtar. Undervisar och arbetar. 

Hon kommer in i industrisamhällets guldår när hon gifter sig med civilingenjör Nils-Ivar Ejder. Tändsticksaktiebolaget, Asea, Alfa-Laval och kylkompressorer. 

Världskrig och revolution får familjen att flytta mellan Sankt Petersburg och Berlin, Lund och Finspång. Det handlar om ensamhet i tvåsamhet, om gapet mellan ingenjörskonst och konsten på väggarna, om kyrkkaffe och studiecirklar, om att inte vara en klängranka. Om glädjen i plikten. Och vem sköt egentligen Ivar Kreuger? 

Aktersvall är en återblick på ett liv. Om hemmahamn och horisont. 

Madeleine Brandin är arkitekt och har under många år arbetat som stadsbyggnadsdirektör. Hon har blivit utgiven med poesi och sakprosa, hon skriver återkommande i dagspressen. Aktersvall är hennes tionde skönlitterära bok."