fredag 14 augusti 2020

Astoriahuset. Kulturens marodörer gör nya framsteg. Läs Culture Wars

Astoriahuset i Stockholm. Nu

Jag läser på Wikipedia om Astoriahuset:
Astoriahuset fick sitt namn efter biografen Astoria som fram till år 2007 låg i fastigheten. Huset ritades 1873 av arkitekt Julius Frosell i nyrenässansstil och hade från början fyra våningar. En påbyggnad mot Nybrogatan tillkom 1928. Fastigheten är gulmärkt av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär att bebyggelsen "har positiv betydelse för stadsbilden och/eller har ett visst kulturhistoriskt värde"

Astoriahuset före förstörelsen i februari 2020.

Om författaren David Hamilton vet jag ingenting. På nätet är det omöjligt hitta uppgifter om honom. Endast i New English Review förekommer han flitigt. Det är tidskriften som Theodor Dalrymple är redaktör för. Bokens titel är förbryllande, men redan i förordet berättar författaren att underrubriken anspelar på en kinesisk text som handlar om hur man kan gå från en ond och upplöst tid till en ”mer helig och ordnad tid”. Låt det inte råda någon tvekan om att Hamilton betraktar vår tid som ond och upplöst. Det är ingenting mindre än västerlandets undergång han berättar om. Men han har bestämt sig för att göra det genom estetiska och arkitektoniska frågor. Med den begränsningen av brännpunkter lyckas han därför med konkreta exempel skildra hur vår tid ser ut, nämligen just som ”kulturkrig”. Dessa krig riktas mot allt det som är tradition. England är förstås hans utgångspunkt men det finns en allmän giltighet i resonemangen och man känner ofta med ett skevt leende igen sitt eget land och sin egen stad i hans exempel.

I ett förord till hans bok Culture Wars skriver Brett Stevens att ingen av oss kan fly undan denna process. Den omger oss som samhälle och vi tycks ha accepterat den ”utan glädje”. Hamilton vägrar använda begreppen vänster och höger i denna bok. Han resonerar istället utifrån traditionalister och progressiva. Han påpekar att också dessa beteckningar kan vara problematiska men vill från början slå fast att västvärlden alltför länge hyllat och bejakat allt som kallas progressivt. Därmed har vi också tigande fått åse hur våra städer skövlats, hur traditionens särtecken i stadsmiljön skyfflats undan till förmån för groteska köpcentra och andra betongkolosser. Vill ni se typexemplet på en sådan stad, säger Hamilton, då ska ni åka till Coventry. De tyska bombningarna förstörde det mesta under andra världskriget, men sedan kom lokalpolitikerna och förstörde resten.

Alldeles i närheten ligger Birmingham, staden han hämtar många skrämmande exempel ifrån. Inte minst hur man skövlat de gamla fina viktorianska kvarteren, där världsberömda byggnader fick ge plats åt köpcentra och ett gigantiskt bibliotek helt i betong. Det senare rivs snart därför att det nya, som Hamilton tycker liknar ett koncentrationsläger invirat i taggtråd, ska invigas om ett halvår.
När författaren tar sig an den samtida konsten och konst i offentliga miljöer dundrar han på rejält. Efter att ha konstaterat att man kan mäta hälsan hos en civilisation på dess konst, hävdar han att all samtida konst syftar till tomma provokationer. Just därför, säger Hamilton, kan den inte kallas konst. I själva verket är denna ”ickekonst” ett instrument för ”de globala eliterna som köper och säljer den”.

I ämnet arkitektur tycker jag att Hamilton är betydligt intressantare (och just därför hade det varit värdefullt att veta om han själv är verksam i yrket). Som ofta i England går också Hamilton tillbaka till nazisternas förstörelse av brittiska städer genom luftkrigen. Men han tillägger: ”De överträffades av efterkrigstidens stadsplanerare”. När Birminghams centrum skulle renoveras på 1960-talet revs de flesta av stadens värdefulla byggnader, ”och sedan dess har de ersatts av byggnader så anskrämliga att de gör människor deprimerade”.

Varför är det då så viktigt att hävda traditionen? Jo, säger Hamilton, det är ”traditionen som genererar samhällsanda, som hjälper människor att se en gemensam historia, så som den kommer till uttryck i en stads byggnader.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar