onsdag 26 augusti 2020

ESSÄ. Dan Anderssons död. Nummer sex, redaktör Emi-Simone Zawall



”Dan Andersson var 32 år gammal när han dog. Han hade haft några riktigt fattiga år bakom sig fram till 1918, men de senaste åren hade hans ekonomi förbättrats avsevärt. Han dog när han troligen var på väg att ta ett nytt steg i sitt författarskap. En hundra år gammal förundersökning blir plötsligt en självklar del av författarskapet, skriven inte av författaren själv, utan av den mytiska gestalten Dan Andersson, med en polisman på Stockholmspolisens kriminalavdelning som spökskrivare, vars namnteckning sist i rapporten jag inte säkert kan tyda. En förundersökning blir på sätt och vis till – litteratur.” Avslutningsorden i Göran Greiders text.
Ny numret av tidskriften Essä visar hur oförutsägbar och spännande den är. Förra numret om Kerstin Ekmans Rätten att häda var en nyttig påminnelse om vem vi har att göra med när det gäller yttrande- och tryckfrihet. Det här numret påminner oss om vilken stor diktare vi hade i Dan Andersson. Det är hans tragiska och upprörande förgiftningsdöd som allt kretsar kring. I Göran Lambertz text Orden och skulden blir jag mot slutet överraskande starkt påmind om min egen son Tobias död. Bland de få sånger som sjöngs vid hans begravning, förutom psalmerna i den vackra kyrkan, var just Dan Anderssons En spelmans jordafärd. Lambertz skriver:
”För mig är man en stor diktare om man skriver poesi som har en djup mening och som dessutom är ändlöst vacker till både ord och rytm. Det gjorde Dan Andersson.”
Som tidigare ligger ett dokument som centralpunkt i numret, denna gång en mycket omfattande polisrapport tryckt så som den skrevs på maskin, onsdagen den 29 september 1920. De fyra som skriver är de här redan nämnda Göran Greider, Göran Lambertz, Olle Matson och inledande Alexandra Borg. Hennes text Om hanteringen av väggohyra har just en sådan titel som kan få läsaren att tro att vi har att göra med en branschmanual. Ingen kunde vara mer fel. Hennes text är, till allt annat, en skakande och djupt personlig berättelse om vad som händer en ung, modernt boende svensk kvinna, när hon drabbas av vägglöss. Jag tvekar inte att säga att detta är numrets höjdpunkt. 

Jag vill varken förringa Greiders eller Lambertz texter, men jag håller nog också den avslutande essän av Olle Matsson, med den fyndiga titeln Löss och människor, lika högt som Borgs. När vetenskap och personlighet förenas uppstår just det som vi genrebetecknar som essä. Han skriver:
”Dan Andersson var förvisso den mest kände, men inte den ende som tragiskt förolyckades i samband med cyanväterökning mot vägglöss”.
För att få veta exakt vad som hände på Hotell Hellman i Klarakvarteren i Stockholm den där natten, ska man läsa tidskriften Essä.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar