 |
| Bruno Schulz: Självporträtt |
I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:
"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."
Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz
förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en
"musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan
efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller
ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag.
Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande.
Det finns inga ljudfria platser. Också de tystaste av de lantliga miljöer vi
flyr till har ett sus som kommer från närmaste motorväg eller samhälle. Inne i
de befolkade områdena terroriserar människor varandra med det som vi kallar
"musik" men som väl närmast är att likna vid mekaniska,
maskinliknande upprepningar av starkt markerad rytm. Basgångarna finns i varje
betongvägg. Tystnaden är alltid frånvarande.
Andrzej Plesniewicz (1909-1945) var litteraturkritiker, essäist och historiker.
Han deltog i Warszawaupproret 1944 och fördes bort av SS. Han försökte
återvända till Warszawa men dog under ett luftangrepp.
Brevet citeras från Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller som har
översatts till svenska av Emi-Simone Zawall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar