Madeleine Brandin: Aktersvall (Ekström & Garay)

Vill man förstå aktersvall kan man gå till arkitekturpoesi. Nu får ni ursäkta mig ordleken. Men så här är det: när man läser Madeleine Brandins nya bok, Aktersvall, tar det inte lång tid innan man förstår att man har med en arkitekt att göra. Madeleine Brandin var länge stadsbyggnadsdirektör i en välmående skånsk kommun. Men skrivandet har hela tiden varit en stark drivkraft för henne. Efter bokdebuten med Mistlur 1985 har hon utgivit ytterligare åtta titlar, senast Biologiska sviten 2015. Det blir både prosa och poesi när hon skriver, eller ren facklitteratur som boken hon skrev tillsammans med Anna Lindgren 2013, Med brödet under bröstet. Mellan Stalin och Hitler, flykten från Dnepropetrovsk.

Arkitekten i henne är väl synlig i Aktersvall, och det blir då en prosa som är detaljskarp och miljöbeskrivande, bättre än i de flesta svenska romaner. Hör här:

"Man kom in i våningen från trapphuset, som nåddes från gårdssidan. Där var först en stor hall, där de första metrarna upptogs av klädkrokar i dubbel ståltråd, sedan fanns en väggfast bänk på var sida. Där hängde Pehr Viggs alla vettar på väggen. Det var en skrak, en vigg, en sothöna, en ejder. Alla var i full skala och mycket naturalistiskt målade,  gjorda av trä och ibland med avtagbara huvuden. I den som såg ut som en dopping skramlade det av hagelskott. Ett tungt vinrött draperi med flätade snoddomknytningar skilde hallen från rummet. Våningen bestod av tre rum mot gatan, ett kök med skafferi man kunde gå in i, en jungfrukammare, en serveringsgång med skåp som låg till vänster om hallen. Till höger om hallen fanns en gång med en garderobsdörr till klädkammaren, en dörr till det långsmala rymliga badrummet med fönster mot gården, och en dörr till sängkammaren."

Sådana interiörer skriver man inte så lätt fram, om man saknar arkitektens överblick (som om hon såg ner på en ritning). Också by- och stadsmiljöer beskriver Brandin med samma exakthet, som när en av hennes karaktärer ser in i underbara lilla Hälleviks hotell och berättar att bottenvåningen "är förlängd med en veranda med spröjsade glaspartier".

Aktersvall är varken mer eller mindre än en grandios släktkrönika, full av tidsfärger, markörer i form av viktiga händelser de flesta av oss vet något om, och hade hon skrivit på engelska hade säkert någon filmare slagit klorna i den för en tv-serie. Så här presenterar förlaget boken:

"Christina Vigg läser jämt, Fröding och Lawrence Durrell, hon hämtar näring från Miró, Picasso och Aguéli, hon brinner, förför och längtar. Undervisar och arbetar. 

Hon kommer in i industrisamhällets guldår när hon gifter sig med civilingenjör Nils-Ivar Ejder. Tändsticksaktiebolaget, Asea, Alfa-Laval och kylkompressorer. 

Världskrig och revolution får familjen att flytta mellan Sankt Petersburg och Berlin, Lund och Finspång. Det handlar om ensamhet i tvåsamhet, om gapet mellan ingenjörskonst och konsten på väggarna, om kyrkkaffe och studiecirklar, om att inte vara en klängranka. Om glädjen i plikten. Och vem sköt egentligen Ivar Kreuger? 

Aktersvall är en återblick på ett liv. Om hemmahamn och horisont. 

Madeleine Brandin är arkitekt och har under många år arbetat som stadsbyggnadsdirektör. Hon har blivit utgiven med poesi och sakprosa, hon skriver återkommande i dagspressen. Aktersvall är hennes tionde skönlitterära bok."