torsdag 20 augusti 2020

Suzanne Brøggers liv och verk i ny bok med Alf van der Hagen


Alf van der Hagen: Suzanne Brøgger. Samtalememoirer (Gyldendal, översättning från norska av Karen Fastrup, boken utgavs i Norge 2019 och finns nu också på svenska, i översättning av Staffan Söderblom, men det är den danska utgåvan som här recenseras)

I min intervju med Suzanne Brøgger, som ingår i boken Skrivandets portar. Litterära samtal med tio kvinnliga författare (2006) säger hon på tal om utsattheten det innebär att vara en offentlig person, då man inte ens under pseudonym klarar sig undan:
”- Nej, nej, nej, man kan inte skydda sig, man är utlämnad, man är såld. Att man ändå lever vidare måste bero på att ens offentliga namn ändå blivit en ’pseudonym’ parallellt med en annan, inte verklighet. Jag övervägde i början att skriva under pseudonymen Alex Preis, som är mitt eget okända efternamn (min fars) och Alex kan vara både en man och en kvinna. Men jag gjorde det inte, för jag tyckte att det var för fegt.”
I den bok som utkommer i Danmark idag, Alf van der Hagens Suzanne Brøgger. Samtalememoirer (Gyldendal), utvecklas inte bara bakgrunden till efternamnet Preis utan också de andra som fanns i familjen och som hon mycket väl hade kunnat välja. Ett av dem låg nära till hands, men var så konfliktdrabbat redan, att det hade varit ett mycket dumt val. 

Vi som läst Brøgger sedan hennes första böcker är förstås tacksamma för namnet hon valde, eftersom det annars, knappast gått att under så många år stå på den litterära scenen, utan att bli ignorerad eller bortglömd. Ändå är det för mig intressant att nu ha lärt mig att det i hennes pass står Suzanne Zeruneith, och att hon nu, paradoxalt nog, betraktar Suzanne Brøgger mest som en pseudonym. Jag tar med det inledande citatet från min egen bok, därför att Brøgger i denna nya bok utförligt berättar om de två stalkers som svårt plågade henne under några år, både i hemlandet och internationellt. Så inte ens dårarna kan man skydda sig mot.
”Betraktar du Brøgger som dit kunstnernavn?
Det er jo det navn., jeg er kendt under. Men hvis jeg skal bestille et flybillet, skal den utstedes til Suzanne Zeruneith, som det står i mit pas. Suzanne Preis Brøgger Zeruneith. Jeg opfatter navnet Suzanne Brøgger som et pseudonym.” s. 193
De flesta av Danmarks kulturradikaler, väl förtrogna med arvet från George Brandes, är borta. Klaus Rifbjerg var kanske den författare man starkast förknippade med begreppet. Suzanne Brøgger är idag dels en bärare av RIF-arvet, dels en kulturradikal i en tid då det borde vara omöjligt att stå kvar på en plattform som inte rymmer någon form av medgivande av vad som de facto förändrats i Danmark och resten av Europa. Hennes främsta akilleshäl är, trots vingen hon i Jerusalem fick tatuerad där, islam. Därför ger hon också i denna bok uttryck för tanken att människor ”hatar muslimer” eller att de lider av den sjukdom som Ayatollah Khomeny valde att kalla ”islamofobi”, inte minst för att få med sig västvärlden sedan mullorna utfärdat dödsdomen, fatwan, mot Salman Rushdie. Men hon säger i denna nya bok också: 
”I den islamistiske ideologi er undertrykkelsen af kvinden den sidste magtposition, der er tilbage.” s. 119
I Kapitlet Kurdisk feminist, som bland annat handlar om Brøggers besök i kurdiskkontrollerat områden i nordöstra Syrien, och mötet med kvinnliga kurdiska soldater i deras bas i IS-kalifatets tidigare huvudstad Raqqa:
”Når man kender til islamiseringen af Mellemøsten, var det utroligt opløftende at møde kviner, der gik den modsatte vej. Her var hæren faktisk blevet et tillfluktsted for kvinder, der ikke ville spille den traditionelle kvinderolle. Det er den eneste revolution, jeg har set, kvor soldaterne dansede med blomstrede sjaler. Men bagefter satte de sig ned og rensede maskingeværet (…) Det er en revolution, hvor især kvinderne spiller en fremtrædende rolle. Et sted, hvor kvinder ikke bliver tvunget til at bære en bestemt form for klædedragt. Et sted, hvor kvinder kan udvikle sig sekulært.” s.345
Så kan jag som läsare förundras över att hon i samma bok talar drömskt om de muslimska äktenskapen - eller snarare relationerna mellan männen och kvinnorna - som ett ideal för västerlänningen som i sin fragmentisering tycks ha förlorat i princip allt mellanmänskligt.

Uppvuxen i ett frireligiöst hem skulle jag själv aldrig kommit på tanken att mitt avståndstagande kunde ha stämplats som ”hat mot kristna”, snarare kom min generations farväl till den kristna kyrkan att utmynna i en senare, mer välformulerad, religionskritik. Jag tror uppriktigt sagt inte att människor ”hatar muslimer”, men däremot att de flesta är väldigt trötta på vad den stora invandringen från muslimska länder inneburit. Inte minst i Sverige är ämnet mycket konkret.

Ett ämne som återkommer ofta i boken är författarens roll gentemot massmedierna och hur värdenivelleringen också tycks förvandla alla som avbildas i press och television till ett slags rockartister, "idoler". Och hon citerar själv en sådan artist när hon resonerar om den värdenivellering som pågår i vår del av världen:
”Jeg har senere læst, at David Bowie har sagt, at da hans generation blev den, der satte dagsordenen, måtte de erkende, at de ikke havde nogen historisk hukommelse eller kulturell viden. Derfor besluttede de, at kulturell viden heller ikke havde nogen værdi. Den samtidsdiagnosen virker helt precis! Man beslutter, at noget ikke har vædi, fordi man ikke kender værden af det.” s. 234
Nå, efter att tidigare ha läst Krukke, är det mer klargörande och erbjuder en intressantare helhetsbild, att läsa Alf van der Hagens bok, eftersom den inte har några av Louise Zeuthen-bokens förbehåll (i föremålets ålder, boken sträcker sig endast fram till hennes 40-årsdag). Ändå erbjuder förstås Krukke fantastisk läsning, inte minst för det stora materialet ur hennes tidiga, privata brevskrivande.

Suzanne Brøgger som barn. Bilden hämtad ur Skrivandets portar.

I den nya boken ryms bokstavligt talat hela hennes liv, från barndom fram till 2019. Det måste sägas att boken utkom i Norge 2019, författaren är norrman, och att den översatts till danska för den här utgåvan. 

Omständigheterna går att spåra i 2018 års bok av Brøgger, Norsk omelet (Norsk omelett : epistlar & anteckningar i Urban Anderssons svenska översättning), och i den här, nya boken berättar hon utförligt om varför hon hamnade i Norge, i ett slags ”mental flykt” från sitt eget land, som tycks ha äcklat henne särskilt starkt just då. I Norge verkar något slags förlösning ske. Det nordiska är och förblir det nordiska, också i tider av kulturell vantrivsel.

Och det ska understrykas att det inte är en bok som hvudsakligen avhandlar religiösa, politiska eller filosofiska ämnen, samtidigt som de ändå infiltrerar varje samtal hon har med vad der Hagen. Det verkliga ämnet är ju hennes konstnärskap, hennes böcker, pjäser och annat, från Fräls oss från kärleken, över Creme Fraiche och framåt. Där går van der Hagen djupare än någon annan jag läst. Han kan sitt ämne, i alla avseenden. Sidoreferenserna, tidsandan, debatterna, allt finns i hans perspektiv. Det gör samtidigt att Brøgger själv öppnar blicken mot och för sitt inre, också när det är han som minns något hon själv glömt bort. Hon berättar, öppet och generöst om hur privatlivets vedermödor hela tiden står i vägen för, eller som i de flesta fall, öppnar sig mot skrivandets utveckling. Hon kan ofta med nästan kuslig precision ange när en viss händelse ägde rum i familjen och vilken bok hon då skrev på.
”Ifølge Creme Fraiche giver du Miller et kys på munden till farvel. Og i et brev fra december 1976 skriver han: ’You look beautiful – And so does your pussy!’
Hahaha, så må jeg ha sendt ham et nøgenbillede.
Hvad fortæller det om dig, at du har gjort det?
At jeg giver mig selv væk! Det har jeg alltid tænkt, at man skal gøre.” s. 113

När jag var ung talades det om att Suzanne Brøgger hatade äktenskapet och att frälsningen från kärleken var enda vägen framåt. Hade jag och tiotusentals andra läsare då förstått vad hon menade, hade vi också fått en annan bild av henne. Hon talar ju om en mycket specifik och kvävande parodi på kärleken. När Keld Zeruneith, forskare,"dr.phil., docent emeritus ved Københavns universitet", och författare, kom in i hennes liv, först som långtida brevvän, sedan som sambo och till slut som äkta make och pappa till deras gemensamma dotter Luzia lyste ett förklarande och familjärt ljus upp hennes tillvaro. 
”Det at slå blikket ned er som en indre burka.” s. 77
Alf van der Hagens sätt att samtala med henne om dessa saker blir också en väg till större förståelse och kunskap. Om man läst Suzanne Brøggers författarskap under många år tror jag att hans och hennes gemensamma bok är en verklig ögonöppnare.


Suzanne Brøgger på ferie i Chiengmani sammen med  veninden Marayat Rollet-Andriane 1961. Bilden, inspirerad av Gabrielle d'Estrées et une de ses soeurs, ur boke

Min recension av Krukke kan du läsa här 



Min recension av Norsk omelet kan du läsa här


Not: Skrivandets portar. Litterära samtal med tio kvinnliga författare var ett mångårigt samtalsprojekt, för min del ett experiment utifrån vad jag trodde var möjligt att förverkliga med den digitala världens instrument. Jag kombinerade brevskrivandet med mail, och jag inhämtade nästan allt material fysiskt på papper, inklusive de foton och föremål som författarna ville skulle ingå i boken. Från Brøgger fick jag delar av originalmanuskript, barndomsfoton och senare tagna porträttbilder. I boken medverkar på samma villkor, från Danmark Pia Tafdrup, Nina Malinovski, Ida Jessen och Janne Teller, från Finland Birgitta Boucht och från Sverige Anne-Marie Berglund, Gabriela Melinescu, Agneta Klingspor och Agneta Pleijel.
 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar