lördag 1 augusti 2020

Ulf I. Eriksson: Ett möjligt liv. Angående Vilhelm Ekelunds ovidlådenhetstänkande (Exempla)

Foto: Astrid Nydahl

”Man är blott där man flyr” (Vilhelm Ekelund: ur Det andra ljuset) 

Det verkligt uppfordrande med Ulf I. Erikssons senaste bok är hans återkommande tanke – hämtad från såväl Nietzsche som Almqvist och bokens huvudperson Vilhelm Ekelund – på att göra sig fri genom egendomslösheten, oberoendet av tingen, berömmelsen och respektabiliteten, ”styrkan ligger i att intet ega”.

Detta är också utgångspunkten för min läsning. Ulf I. Erikssons eget författarskap ansluter på självklaraste sätt till denna tanke. Hans läsning av Ekelund och andra blir därför i hög grad en valfrändskapens läsning. Inte att känna igen sig, inte i första hand, utan att dela utgångspunkt i livshållningen. Så heter också den nya boken Ett möjligt liv. Den består av essäer och texter publicerade i olika tidskrifter (som t.ex. Gnosis, Ord&Bild, Res Publica) under perioden 1979 – 1992, medan bokens längsta essä, Den halkyoniska tonen skrevs hösten 2016. Eriksson skriver själv i förordet att detta nu sammanställda material ”kan förstås som ett antal ovetenskapliga introduktioner till Ekelund utan att innehålla alltför vidlyftiga redogörelser och utredningar. Först detta minimum kan möjligen ge en föreställning om rikedomen i hans begreppspoesi.” 

Vilka är vi, moderna människor? Jag tror uppriktigt – efter 68 års erfarenhet av det ”mänskliga” livet – att Ekelunds något äldre diagnos står sig. Eriksson citerar ur Passioner emellan: ”Lakejen som gjort lycka: där det hemliga idealet! En krypare – för alla som äro öfver; en rytare – mot alla som äro under”. Vi har väl alla mött dem. Kallat dem översittare, karriärister, lismare, anpasslingar. Ekelund hade inte haft mycket till invändningar mot våra öknamn på dem. Ty vi är överens i sak.

Hur kan man anpassa sig, ens ansluta sig, till en mänsklighet och ett samhälle på sådana premisser? Hur leva i ”frivillig träldom”? Det kan man inte. Man väljer flykten. Man väljer den inre exilen. Och just flykten är ett begrepp som Eriksson reflekterar mycket kring.
”För Ekelund – denna andens gruvarbetare – vidgas ovidlådenhetstanken sålunda till att betyda ’äreslöshet’; den antar, som Pierre Naert påpekar, innebörden av ’flykt från världen’. Flykttanken ger åt begreppet dess mystika accent. ’Det enda argument som duger för den flyende är den blanka färd, hvars namn är – Oafhängighet’ (Campus et dies)”. 

Det finns så väldigt mycket mer i denna bok jag kunde ha nämnt eller citerat. Men jag stannar här med det självklara tillägget att jag rekommenderar den till var och en som vägrar anpassa sig till eller vara en del av den sjukdom vår tid och vårt samhälle är. Lämplig vore den kanske också för de slickande figurer som väljer lakej-idealet, kanske finns det någon i den kretsen vars hjärta ännu skulle förmå pumpa lite friskt blod?

Södra Bruket, Öland. Foto: Astrid Nydahl

1 kommentar:

Stefan Lundin sa...

Ja, samhället går i fel riktning. Nu har den s.k. woke-kulturen drabbat oss och inte bara i de offentliga institutionerna utan också i privata verksamheter (som därigenom fått för sig att de är moderna och progressiva). Hur agera när så många okritiskt anammar en helt världsfrånvänd teori?