Zuzan Rucicková fäller mannen med skugga. Musikens påminnelse om allt det förlorade

Mannen med skugga. Foto: T.N. 

Mannen med skugga satt och grät i fredags kväll. Han var inte ledsen. Han var förtvivlad över den påminnelse han fick. Det som visades var dokumentären om och med cembalisten Zuzan Rucicková. Hon avled 2017, 90 år gammal, kort tid efter att denna film spelats in. Den allra sista delen av filmen går, efter att ha skildrat den sovjetiska inmarschen och människornas förtvivlan i Prag 1968, till att berätta om den frihetens stund som kom. 

Sammetsrevolutionen kom den att kallas. Också tonårsflickorna hade tårar i ögonen när Vaclav Havel den dagen - studenternas dag - steg ut på balkongen. För några korta år var det som om hopp funnes. De bilderna till cembalistens ord och musik blev för mycket för mig. Jag grät som ett barn. Vad fanns det för skäl till det? Det fanns två skäl. 

I Tjeckoslovaken på den tiden visste alla vem cembalisten Zuzan Rucicková var. De hade två tv-kanaler, på den ena visades bara kommunistisk partipropaganda. Människor valde den andra, den visade alltid klassisk musik. 

Jag kände inte till henne. Filmen blev därför en påminnelse om vad som en gång fanns, och vad som inte längre alls finns. Varken i Prag eller här. Borta för alltid. En hel civilisation byggd på ett arv, det klassiska musikarvet, det nu av popindustrin tystade och bortmotade.

Men hennes musik kan du lyssna till här. Inga flotta videor, men musiken. Dokumentärfilmen hittar du här! Du glömmer den aldrig.