söndag 27 september 2020

Kolonialprovokation?

Foto: Astrid Nydahl

Föreställ dig en helt annan historia än den befintliga. Tänk dig att Afrikas folkstammar under femhundra år hade koloniserat norra Europa. De hade under sent 1900-tal drivits ut och fått åka hem, medellösa. Hade Europa sett ut som idag om historien varit sådan? Vetenskapen, tekniken, kulturen? Naturligtvis inte. Hur många vetenskapliga och tekniska landvinningar kan skrivas på de senaste hundra årens afrikaner? Hur mycket av kulturen, litteraturen och den klassiska musiken inbegripna?

Man kan förstås hävda att afrikanens oförmåga att leda vatten från en kanal till ett fält, beror på västerlänningens ovilja att lära ut metoden. Man kan på samma sätt invända att afrikanens främsta litteratur är muntligt traderad. Och att den afrikansk klassiska musiken alltjämt är baserad på stambaserade konstellationer med ensträngade instrument och sköldpaddsskal. Att det finns en elektrifierad afrikansk popmusik är en helt annan sak, liksom att det finns enskilda stora litterära författare och operasångare som har afrikanska rötter.

Det jag nu skrivit ger uttryck för tankar som går rakt på konfrontationskurs mot dagens aktivism. Vad skulle aktivisterna på Sveriges Radio säga? De skulle säga att mina tankar bara ger uttryck för extremistiska drömmar. Men hur vore det om hundratusentals nordeuropeer hade alla de viktiga jobben inom afrikansk radio och television?

Men historiska experiment är inte drömmar. De kan i bästa fall få oss att stanna till och reflektera.

För övrigt läser jag just nu en roman om två av den europeiska kulturens centrala konstnärer, Agneta Pleijels Dubbelporträtt.

lördag 26 september 2020

Självmordsbombare, Malmöattityden

 

Manchester Victoria Station. Foto: Astrid Nydahl

De mindre lämpliga minnena och drömmarna kommer alltid till mig i sjuksängens leda och oändliga tidsrymd. Plötsligt är jag tillbaka på bussen från Picadilly Garden upp mot Manchester Arena och Victoria Station. Det var där på arenan som den islamistiske självmordsbombaren släckte så många unga liv. Att stå där var både sorgligt och upprörande. Ändå har ju ingenting skett i Europa, när det gäller att försöka få stopp på dessa vettvillingars dödande. Igår slog en ny till i Paris. Han ville hämnas karikatyrerna men hade tydligen inte hört att Charlie Hebdo sedan länge fanns på annan adress.Vi vet att det händer hela tiden, bara inte var och när. Man måste påminna sig hela tiden.

Manchester var annars en erfarenhet som påminner om den jag så djupt fått erfara i Birmingham. Det är Malmöattityden från min uppväxt som återkommer. Så lätt att få kontakt med människor som uttrycker sig på ett välbekant sätt, om än på ett annat språk. 

Jag drömmer mig tillbaka. Försöker sova.

Svenskan skriver:

Den utpekade gärningsmannen vid fredagens blodiga attack utanför satirtidskriften Charlie Hebdos forna lokaler i Paris har erkänt, uppger franska poliskällor enligt nyhetsbyrån AFP.

Den sedermera gripne gärningsmannen var beväpnad med en köttyxa, och skadade två personer på gatan. Enligt källorna är han en ung pakistanier som ville hämnas för de karikatyrer av islams profet Muhammed som tidskriften publicerat. Charlie Hebdo har dock flyttat till hemlig adress, och de två skadade personerna arbetade för ett helt annat företag.

Dådet utfördes samtidigt som en rättegång pågår kring det stora terrordådet mot Charlie Hebdos redaktion i den franska huvudstaden 2015, som krävde tolv liv.


Nödblogg i sängläge


Öl i dunkla Royal Albert Hall julen 2015
 

Jag skjuter från höften på en gammal pc. Den är hemsk, uråldrig och svår att skriva på.

För ett ögonblick tänkte jag i onsdags att jag smittats av Covid-19 efter alla mina besök på sjukhus och gym. Nu tror jag mer det är en vanlig banal flunsa, nog så tyngande men förhoppningsvis  övergående på kort tid.

Jag försöker uteslutande ägna mig att Nina Burtons lärda bok, och får så mycket ny kunskap om ekorrar, getingar, humlor och myror att jag blir alldeles vilse. Därför måste jag också, i alla fall digitalt, ut i världen. När krafterna sinar lägger jag mig ner igen, med öppet fönster och en illusion av att vara alldeles normallevande.

 

Ur funktion

 Fortfarande ingen dator. Dessutom sjuk så jag kan inte ta till stan för reparation än. 

fredag 25 september 2020

Datorhaveri - igen


Foto: Astrid Nydahl

Igår förmiddag havererade min Mac igen, för andra gången. Lämnar för ev. reparation under fredagen och hoppas det lyckas. Återkommer snarast.

torsdag 24 september 2020

Livets tunna väggar

Foto: Astrid Nydahl

Dimmorna ligger täta nu om morgnarna. Det ger en mjuk och mycket tyst start.

Jag har börjat på Nina Burtons nya essä, Livets tunna väggar. Jag har tidigare med stor glädje läst hennes Erasmus-bok, Gutenberggalaxen, liksom föregångaren Flodernas bok. Hon är en av essäistikens främsta i vårt arma land. Att befinna sig i hennes böcker är alltid att för timmar eller dagar bortse från katastrofen som pågår.

Katastrofen, förresten, är inte det en eufemism? Så kan begreppet kanske uppfattas. Men för mig är det sedan länge ett bra ord som innefattar allt det som sker i Sverige och vår omvärld. Det är inte varje dag jag orkar yttra mig om nivellering och relativism.

 

onsdag 23 september 2020

Kathleen Battle sings "Summertime" from Gershwin's Porgy and Bess

Ny Vänsterparti-ledare har alla rätt

Foto: Astrid Nydahl

I Svenska Dagbladet skriver Ivar Arpi om kvinnan som kommer att bli ny V-ledare:

Nu har Nooshi Dadgostar stått och stampat i kulissen ett bra tag. Sedan början av året är det klart att det är hon som tar över som partiledare. Därför var det förvånande hur svårt hon hade att svara på raka frågor i söndagens Agenda. Hade ingen förberett henne på frågan om hur de ska göra med Sverigedemokraternas stöd, om Vänsterpartiet lägger fram ett misstroendevotum mot Stefan Löfven? Även andra enkla frågor var till synes svåra. Hon verkade defensiv och stakade sig.

Jag är övertygad om att de problem Arpi ser, för V-anhängarna är oviktiga. De verkligt viktiga faktorerna är att Dadgostar är kvinna, andra generationens invandrare och har rötter i islams trakter. Hon föddes på en flyktingförläggning här i Skåne. Hennes föräldrar är iranier. Tillräckligt starka skäl för stöd alltså, i denna tid av vindflöjelopinioner baserade på "ras och religion", som Myrdal uttryckte det, långt innan hon var född. En så kallat "vit man" har ingenting att hämta i svensk politik framöver. Han kommer i så fall, efterhand som blåsten kommer, att ersättas av BLM-certifierade kvinnor. Det är ett faktum och ingenting jag tänker få huvudvärk av, eftersom min tid sedan länge är ute. Helt ute. Borta med vinden.

tisdag 22 september 2020

Välfärdsresenärer, socialliberalism och andra banaliteter

 

Foto: Astrid Nydahl


När en ny vecka har börjat på Landön känner jag en stor lättnad. Böckerna är utskickade och om det blir fler beställningar tar jag det då. På DN:s ledarsida läser jag en text som i all sin banalitet visar varför den svenska attityden till strömmarna från Asien och Afrika är så katastrofal. Det är Sofia Nerbrand som skriver:

Hittills har färre än hälften av alla asylsökande över 18 år fått introduktion och samhällsinformation i tre timmar. Framöver måste alla över 15 år under motsvarande en heldag lära sig om ”livet i Sverige”, lagstiftning, demokrati, normer och värderingar. Det handlar om kunskap om alltifrån skolan till jämställdhet, mänskliga rättigheter och hedersrelaterat våld.

Sådant som vi ofta tar för givet, men det är friheter och möjligheter som uppnåtts genom åratal av demokratiskt stretande. Och det är rättigheter och skyldigheter som många av dem som flytt från förtryck aldrig har åtnjutit under sin uppväxt.

Men tyvärr föreslår inte regeringen att de som uteblir från den obligatoriska utbildningen ska drabbas av någon sanktion.

Orden ”livet i Sverige” i hennes text står precis så! Som om detta liv ändå var en fiktion. Tror hon på allvar att en afrikansk välfärdsresenär är redo att lägga åratal av demokratiskt stretande i sin planering? Ånej, han - för det är mest en han vi talar om - vill ha allt genast och gratis ska det vara. Vem betalar detta kalas? Vi vet svaret, men det finns inte med i Nerbrands ledare, och det är en av de tragikomiska inslagen i DN:s socialliberalism.

 

måndag 21 september 2020

The Legendary Epic of Kosovo – Këngë lirike

Jag vill påminna om min nya bok Skanderbegs ättlingar. En dryg vecka till går den att köpa för 250:- Boken har underrubriken En krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige. Musiken nedan är traditionell och jag försätts i en speciell stämning när jag hör den. Kanske du också? Sången textas på engelska och den är stark kost. Vill du köpa min bok, skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

 

 

Om vad kan man tala, om vad ska man tiga i en tid av snaror

 

Foto: Astrid Nydahl


Vem kan man anförtro sådant som idag betraktas som tabu? Nej, jag tänker inte på några sexuella böjelser av speciella slag, jag tänker inte heller på ekonomiska oegentligheter.

Jag tänker på den blick med vilken jag betraktar omgivningen. Med blicken kommer tankarna, de mest förbjudna. Behåller jag dem för mig själv? Inte i privatlivet. Inte heller alltid i det jag skriver. Men jag är idag övertygad om att man måste vara försiktig med mycket. 

Tror ni jag överdriver? Tror ni att jag gått med i något konspirationstroende sällskap? Varken det ena eller det andra. Men snarorna dras åt, både i vårt eget land och i vår omvärld. 

söndag 20 september 2020

Nicola Benedetti - Glazunov’s Violin Concerto in A Minor, Op. 82: 1 Mode...

Nicola Benedetti var en av två storartade artister i gårdagens sändning av Last Night of the Proms. Hon hade fått hoppa in som ersättare för Lisa Batiaschvili, i Vaughan Williams The Lark Ascending. Jag kan dock inte hitta den som enskild film på Youtube, så här kan ni avnjuta ett stycke Glazunov från 2016 istället. Kvällens andra stjärna var förstås sopranen Golda Schultz från Sydafrika. Se och hör henne och alla de andra i hela Proms 2020, som hittas via denna länk.
 

Vad är ett eroderande landsförräderi? Vad är en ockupation?

 

Foto: Astrid Nydahl

Vid minsta misstanke utlöser jag larmet. När larmet går kommer paniken som en ockupant. Ur hans grepp slipper man inte.

Så kunde man ha beskrivit situationen, för mig och för landet vi ännu kallar Sverige. Men det vore att beskriva ett nederlag.

Finns det verkligen några alternativa strategier? Ja, det är jag övertygad om. En räddning kallas litteratur. Nej, jag menar inte "böcker". Jag menar litteratur. Det är nämligen stor skillnad på skval och allvar. Ivar Lo-Johansson sa om skvalet, att "det liknar böcker bara för att det är en bunt papper med pärmar". Men så lätt låter vi oss inte luras.

Mitt inre larm är hela tiden inkopplat. Men det är delvis en helt annan sak. Man måste nämligen vara frisk för att orka vara sjuk, och man måste vara klarsynt för att orka befinna sig under ockupation.

I Dagens Nyheter skriver Jonas Thente om en ny bok av Kim Salomon och kommer in på frågan om landsförräderi. Han träffar, så vitt jag kan bedöma, huvudet på spiken om vart vi är på väg, och varför. Det finns många andra faktorer, men nog har han rätt i bland annat detta:

De intellektuella avskys, stoppas och förföljs i länder som Ryssland, Polen, Belarus och Ungern. En sak som Salomon inte tar upp i sin bok är själva grunden för de intellektuellas verksamhet: informerade medborgare.

 

Här övertrumfar som bekant Sverige länder som Ungern, Ryssland och Belarus. Där förföljer man och tystar de intellektuella. I Sverige ser de repressiva krafterna till att sabotera själva grundskolan i stället. Roten, och därmed det framtida intellektuella samtalet om vadan och varthän.

 

Euforiska rovkapitalister, högarvoderade bluffkonsulter och korrumperade, inkompetenta eller lättledda politiker har omsorgsfullt och kallblodigt mördat den svenska skolan. Och med skolan själva underlaget för det vi kallar en demokrati. Det är ett eroderande landsförräderi som har pågått sedan 1990-talet och som nu lett fram till att spirande svenska medborgare inte förmår tillgodogöra sig nyhetstexter eller ens läsa och skriva.

 

lördag 19 september 2020

Den digitala diktaturens hårda villkor

 

Foto: Astrid Nydahl
 

Varför tror man att man kan gömma sig från den digitala diktaturen? Jag har alldeles för länge trott att jag skulle klara mig med billigaste mobilen och ett enkelt adsl. Bredband? Fiber? Jag har tackat nej. Men på fredagen kom dråpslaget med ett brev från vår lokala firma. De stänger stationen för adsl-trafik vid årsskiftet. Undersökte möjligheten med mobilt bredband. Icke att det fungerar med min telefon.

Ska vi krypa till korset och installera fiber för dryga tjugotusen på kredit, i ett hyrt hus? Så blir det nog. Sura pengar i en bostad vi, mänskligt att döma, inte kommer att kunna bo kvar i många år till. Vi hyr sedan sjutton år av ett par som närmar sig de nittio. Jag har aldrig haft en bättre bostad. Här finns allt, också stora ytor för bibliotek och samvaro. Här finns friden parallellt med närheten till sjukhus, sociala nödvändigheter och en död stadskärna. Vad kan man mer begära?

Allt har ett slut, det vet jag med mitt förnuft. Men fram till slutet skulle jag vilja verka rationellt utan att den digitala diktaturen bestämmer alla villkoren. Men den analoga världen har länge legat och flämtat i ett dike och snart begraver man den under diverse metalliskt kvävande skikt.

fredag 18 september 2020

Land of Hope and Glory

Foto: Astrid Nydahl


Landön med stark höstkänsla blev en realitet under torsdagen. Åtta ynka grader men med strålande solsken. De allra sista kuverten lades tidigt på lådan om morgonen och därefter for vi ut i det fria.

Helgen väntar med film, lördagen bjuder Last Night of the Proms, i stympad version med minimal orkester och ingen sjungande publik. Den finländska dirigenten Dalia Stasevska, född i Kiev, fick ge sig, det blev en folkstorm när hon ville ta bort två av de centrala musikstyckena. Men hon vann en delseger, de spelas bara instrumentalt!

Att de hyllar det brittiska imperiet är ett faktum, men när man sjunger dem - jag har själv stått i det havet av människor inne i Royal Albert Hall - så markerar de mer en kulturell gemenskap och en inte så lite nostalgisk kvarleva. Jag talar om Land of Hope and Glory och Rule Britannia.

Nästa vecka är det tillbaka i sjuksvängen, med besök på två kliniker och en röntgen, samt sträckbänken hos sjukgymnasten. Jag vill minnas att det handlar om femte ryggkotan, där avståndet måste töjas. Det gör man fastspänd, bokstavligt talat, i denna sträckbänk. Annars är allt som vanligt.

Som alltid i denna blogg är det Astrid Nydahl som tagit bilderna, när inget annat anges.

torsdag 17 september 2020

Tomt, klart, väntan

Foto: Astrid Nydahl

 

När en bok är utskickad till köparna kommer stora tomheten rullande. Tidig morgonleverans av alla bokpåsarna igår, nya leveranser ska iväg idag. Familjeexemplaren ligger och väntar på att jag ska sända dem vidare, liksom de meningslösa pliktexemplaren till universitetsbiblioteken (där de kastas eller skickas till bränning, läs här för mer fakta om den absurda lagen).

Jag vill gärna påpeka att jag denna gång inte låtit trycka en upplaga som skulle stå och samla damm. Jag har kvar ett mindre antal bara, nu när förköpen är expedierade. Så vill du försäkra dig om ett exemplar ska du inte vänta allt för länge. Priset höjs dessutom den 1 oktober till 300:- inklusive frakt.

Det är i en mening över med ett halvt års dagligt arbete. Men i en annan mening handlar det om 48 års arbete, från 1972, då jag första gången besökte Albanien, fram till 2020.

Min väntan nu handlar inte om inspiration. Jag är rätt så överens med Ivar Lo-Johansson som avvisade det begreppet och skrev att allt konstnärligt arbete handlar om hårt arbete och transpiration. 



onsdag 16 september 2020

Resandet, det osannolika och försvunna

Bläddra i albumen kan man göra. Det är en annan planet man minns. De senaste tio årens resor till West Midlands, Yorkshire och andra landskap, dagarna och kvällarna i Birmingham, Dudley, Wolverhampton, Manchester, Stoke upon Trent, Liverpool, gatumusikanterna, vandringarna utmed kusten i walesiska Aberystwyth, pubkvällarna, inte minst de sista för exakt två år sedan i Manchester.

Birminghams centrum
Birminghams centrum. Synonymt med musik, litteratur, pubar, flanörer, kvällar med vin och ost, blues- och jazzklubbarna, Waterstones historiska bokavdelning... så många gånger mellan 1998 och 2012.

Aberystwyth

Vid irländska havet dit vi kom för en sextioårsfest, alldeles nära havet i ett rum med burspråk, där vi satt på en grekisk restaurang med havsutsikt, vinet, maten, efterrätten, samtalen och nattens njutningar.  Aberystwyth med sitt isolerade läge och stadsdelar med namn som Waunfawr, Llanbadarn, Trefechan.

Manchester, vid Picadilly Garden


Den sista resan som tog oss till Manchester, alla sittningarna på den fina puben, där personalen förstod att gäster kan uppskatta låg musik och desto mer engagerade diskussioner, kvinnan som tappade sitt kreditkort och kramade mig varmt när jag sprang efter henne med det, de Spice-bedövade och halvdöda, hemlösheten och fattigdomen, norra Englands eviga öde. Och som jag ändå längtar efter att återvända och säga till mannen bakom disken i vinbutiken: "Yes, we love Manchester and the Mancunians".


Masshysteri och krav på anpassning


Metoo, Black Lives Matter, eller någon tredje samtida masshysteri för politisk korrekthet kommer osökt till mig när jag ser denna bild:

In a 1966 photo, the staff of The Heilongjiang Daily, where Mr. Li worked, accused Luo Zicheng, head of a local work group, of “following the capitalist line and opposing the mass movement.”
Credit: Li Zhensheng/Contact Press Images

Vida vyer och nya böcker


Foto: Thomas Nydahl

 

Idag levererades Skanderbegs ättlingar. Jag behåller det låga priset 250:- inklusive frakt fram till den 1 oktober. Samtliga böcker som förköpts skickas ut idag. Två dagar före beräknad tid.

 

Beställer gör du med ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail.com och följer nedanstående:

 

Förskottsbetala in 250:- för boken du beställer. Observera att postens bokpåse för 59:- ingår i priset. Också till er som beställt från utlandet ingår den, där jag dessutom står för extraportot den här gången.

 

Priset 250:- gäller bara för er som beställt boken i förväg. Samma dag den levereras från tryckeriet kommer den att kosta 300:- ink. frakt.

 

Det finns två sätt att betala:

 

Swisha 250:- (som gör det enklast för mig)

till 0706 42 30 16

 

eller

 

Överföring (ej betalning alltså) till mitt konto i

Swedbank, clearing nr 8313-9, konto 53 522 001 – 6

 

Observera vid sådan överföring:

 

1/ Du måste skriva ditt namn i meddelanderutan till mig, annars vet jag inte vem som gjort överföringen och kan ej leverera boken. Jag har redan fått betalning till kontot där det i meddelanderutan står ”Albanienbok”. Den kunden kommer inte att få någon bok. Banken tar 400:- för att spåra och det gör jag naturligtvis inte.

 

2/ Om du har annan bank så finns det information på din banksida om hur överföringen ska göras. Varje annan bank har sin metod.

 

3/ Observera att jag talar om överföring. Du ska alltså inte göra en betalning, det fungerar inte. Överföring således! Hittar du ändå inte rätt kan du höra av dig, så kan jag bistå med hjälp.

 

4/ Om du absolut inte lyckas hantera detta, kan du i absolut nödfall sända mig pengarna, väl dolda i ett kuvert på min hemadress: Byholmsvägen 29, 291 58 Kristianstad.


tisdag 15 september 2020

Som min salig mor sa, "man vet vad man har men inte vad man får"


Skarvandets konst är svår. Dess baksida är sanningen, och den som skarvar blir förr eller senare avslöjad. Gäller det också den politiska klassen? I nästa val finns det inget val. Enda sättet att säga till dem att de är avslöjade och genomskådade, är att avstå valsedeln. Den är bara en bit papper, utan värde. 

När en privatperson skarvar alltför ofta upphör förtroendet. När en politiker gör det, tycks svenska folket tänka att det trots allt är bättre att skarvaren får förnyat förtroende, ty som min salig mor sa, "man vet vad man har men inte vad man får". Och så rullar det på, generation efter generation.

Foto: Astrid Nydahl

Lågvatten eller bara svenskt normalitet

 


Foto: Astrid Nydahl
 

När svensk nyhets-television får en chans, så tar de den. Miljöpartiet gör några sena försök att höja sitt anseende. Ett program som kanske är lika svårt som Münchhausens eget hårlyftande, med häst och allt. Münchausens syndrom sägs vara behandlingsbart, men det gäller nog inte i Sverige.

Hut går hem, särskilt i stugorna.

Nu är det bara en dag kvar. Jag följer det som varit tradition i många år. Tar emot lastbilen, bär in kartongerna med böcker. Börjar packa första utskicket. Dukar på matbordet. Firar med ett gott vin. Allt börjar om. Torsdagen blir en bokpackardag. Och så ska det rulla på. Men illusioner har jag inte. Förbokade exemplar räckte denna gång endast till 50% av produktionskostnaden. Jag sörjer inte, eftersom båda mina fötter står på marken.

Lågvattnet då? Jag syftade på Miljöpartiet, mediafolket och det svenska. Det har ingenting med mina böcker att göra. Alls.

måndag 14 september 2020

Våldsmannens seger över friheten

Foto: Astrid Nydahl
 

Det finns flera olika sätt att betrakta det vi sedan födelsen levt i och betraktat som självklart. Yttrande- och tryckfriheten är en sådan sak. Jag betraktar den som ett av fundamenten för ett fritt samhälle. Andra betraktar den som ett hot. Mitt i virvelvinden av islamism kan vi konstatera att det är just där yttrande- och tryckfrihet övergår i "hädelse" och "kränkning".

Lars Vilks kallar denna utveckling för våldsmannens seger:

”De fleste steder i Vesten bryster man sig stadigvæk af ytringsfrihed, men de fleste steder er virkeligheden, at voldsmandens veto har sejret. Loven garanterer, at du kan bruge din ytringsfrihed, men rigtig mange steder vinder selvcensuren, når det kommer til stykket. Man vil jo nødigt provokere, og i den moderne og sammensatte verden, vi i dag lever i, er det nok bedre at lade pragmatismen råde, tænker mange. Og med den mentalitet risikerer vi at give en lille smule mere køb på det frie ord for hver dag, der går.” (Intervju i Kristeligt Dagblad 14 september)

Lars har betalt ett mycket högre pris än de flesta av oss. Att han alldeles nyligen fick stöd av Publicistklubben är förstås bra, men behövde det verkligen ta tio år av livvakter, kringskuret vardagsliv och husarrest dit? Om islamisterna flyttar fram sina positioner i den här takten, kommer det inte att dröja särskilt länge innan vi hotas av en ny hädelse-paragraf. Kommer någon att protestera?

Tove Ditlevsen om sig selv (Gyldendal, 2020, första utgivningen 1975)



Tove Ditlevsen. Foto: Gyldendals presseservice

 

”Jeg havde en drøm om at føre en ganske enkel tilværelse, og erfarede først langt senere, at hvis man selv er indviklet, bliver ens liv det også.”

 

Finns Tove Ditlevsen (1918-1976) kvar i svenska litterära kretsars medvetande? Jag hoppas hon finns kvar i de danska. Så jag tar det från början.

 

Tove Ditlevsen var en av flera danska författare som var självklara att läsa när jag var ung. Boken jag här skriver om kom ut 1975, det år då jag fyllde 23. Då hade hon sedan debuten 1939, med diktsamlingen Pigesind, utgivit en strid ström av prosa och poesi, samt barnböcker och essäer. På svenska finns hon översatt från och med 1942, då hennes första roman, Man har gjort ett barn illa, utkom i Elsa av Trolles översättning. Om man då kallade henne proletärförfattare är jag osäker på, men det var just det hon var. En stolt sådan, eftersom hon med sin fattiga barndom, född i december 1917 (felaktigt uppges 1918 i boken) på Vesterbro i Köpenhamn, direkt kom att präglas av en stark klasskänsla och ett främlingsskap inför de höga herrarna och damerna, också i kulturens värld. I denna bok säger hon rakt på sak att det var därför hennes äktenskap med Ebbe Munk sprack. De var bara gifta åren 1942 – 1945, och hon hade ett äktenskap före det, och två efter (det längsta med Victor Andreasen, 1951-1973). Med Ebbe Munk fick hon äldsta  dottern Helle 1943.

 

Denna lilla memoar är ytterst sympatiskt upplagd med kapitelrubriker som överensstämmer med hennes boktitlar. Således börjar alltsamman med Pigesind, efter en inledande text om födelsen och barndomen. Hon säger bland annat att det i henne steg en känsla av att ”være en fremmed i denne verden”, och trots att hon först inbillade sig att den, liksom i sagorna, styrdes av rättvisa. Men, ”da det ret hurtigt gik op for mig, at det var den ikke, skabte jeg min egen indre verden”.

 

När hon började skolan kunde hon både läsa och skriva. Det togs inte väl emot, ”Vi har jo vores egen måde at lære børnene det på”.

 

Efter Pigesind kom romanen Man gjorde et barn fortræd, den som översattes till svenska 1942. Den växte fram på ett märkligt sätt, eftersom hon i arbetets början inte själv visste vad den skulle handla om. Kriget rasade, Danmark var ockuperat och många förlag refuserade den. Romanen handlar om en ung flicka som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Några ansåg det alldeles för djärvt. Men ett nytt, litet förlag gav ut den 1941 och den blev, med hennes egna ord, ”virkelig en succes”.

 

Med Barndomens gade 1943, menar Ditlevsen att hon för första gången fick svårigheter. Allt tycktes relaterat till den första graviditeten, då hon själv låg och spydde medan maken Ebbe var ute och roade sig på egen hand. Tyskarna såg också under den perioden ut att kunna gå segrade ur kriget, vilket förstås väckte stor oro. Ebbe gick med i motståndsrörelsen. Hennes förhoppningar om ett eget rum grusades. ”Men de fleste drømme mister nu også deres fortryllelse, når de føred ud i virkeligheden”, skriver hon.

 

Den fulde frihed från 1944, blev hennes första novellsamling. I boken om sig själv säger hon att den fulla friheten var uttalat erotisk, eftersom verkligheten inte erbjöd den minsta frihet.  

 

Med diktsamlingen Blinkende lygter, 1947, hamnade Ditlevsen i anstormningen från modernismen, som hon lustigt nog säger kom från Sverige (!), och ”dyrkedes af en krets lyriker og deres vedhæng af begejstrede anmeldere og andre skønånder med fine akademiske grader”. Hon skrev istället något som läsarna sedan länge uppskattade och denna samling sålde i 100.000 exemplar.  


”I min generation var vi, så vidt jeg ved, kun tre, der hold os udenfor dette vanvid. De to andre er Halfdan Rasmussen och Frank Jæger.”

 

Men Ditlevsen var nu narkoman. I och med äktenskapet med en läkare fick hon tillgång till fria droger, och hon fruktade att det skulle leda till att författarskapet självdog. Det kan man på sätt och vis säga, för en rad berättelser och dikter som senare publicerades, var skrivna före hennes olyckliga period. Det skulle också dröja åtta år till det kom en lyrisk efterföljare till Blinkende lygter. 

 

Första delen av hennes memoartrilogi, Barndom, skrevs på psykiatrisk klinik, där hon vårdades på stängd avdelning. Till saken hör att den tiden frigjorde henne, eftersom hon tyckte om umgänget med "sindsyge", som vore de barn. Förläggaren kom till Sct. Hans och hämtade manuset. Boken utkom 1967 och skulle följas av Ungdom och ett tredje band, Gift.

 

Hon skulle förstås gå vidare. Det var det enda alternativet till undergången. Nytt äktenskap, helt nytt liv och nya böcker. Den sista stora succén blir avslutande memoardelen Gift, där den dubbeltydiga titeln som anspelar både på äktenskap och droger, signalerade något till läsekretsen som gjorde boken till "en enorm best-seller" med Ditlevsens egna ord. Boken berättade om hennes liv mellan 20 och 30 år, och i den ingick berättelsen om de tre äktenskapen, och vållade medial storm.

 

"Balladen om Gift døde hen, men den gav sådan fra mund til mund så langt et ekko, at en lille 6-års pige for ikke ret lang tid siden stansede mig på gaden og med en blanding af skræk og henrykkelse spurgte, om det var sandt, at jeg havde slået tre mænd ihjel!"


Men den kusliga undergången kom när hon begick självmord vid 58 års ålder. Hennes inre oro och psykiska press blev outhärdlig. Kanske är det just det som får mig att säga att hennes författarskap är så viktigt. Vill man tränga in i Köpenhamns riktigt fattiga miljöer på den tiden, och desutom få en rik berättelse om hur författarskapet föds i Danmark under Hitlertysk ockupation, ska man läsa henne. Med fördel kan man börja med denna bok.

*

 

Gift utkom i nyöversättning av Ninni Holmqvist på svenska 2019. Pigesind var en ung debutants bok. Den leder omedelbart tankarna till Anne-Marie Berglunds bok Flicklekar. De hade mycket gemensamt, både i social bakgrund och i attityd.

 

söndag 13 september 2020

Carlos Do Carmo, Aldina Duarte - Vou Contigo, Coração

Kvardröjande värme och skönhet

Är man inte stolt över annat kan man väl vara det för en fjällskivling? Foto: Astrid Nydahl

På Landön är det svårt att riktigt ta höstkänslan till sig. De senaste dagarna har varit mycket stilla, Östersjön har blänkt så vackert. Med en temperatur precis under tjugo grader sitter jag där och inbillar mig att det är sommar.

Varje dag är nu en nedräkning. Från och med onsdag kväll kommer jag att signera och packa böcker. Det är en lustfylld syssla, som alltid avlöses den av tomhet och leda. Vad blev kvar? Vad leder det till? Vad ska jag göra sedan?

Anne-Marie Berglunds två hyllmeter brev som omfattar 24 år ser uppfordrande på mig. Jag har bara skrivit in knappt fyra år.

lördag 12 september 2020

Aldina Duarte - Vendaval



Eftersom det är lördag bjuder jag er på ännu en pärla med Aldina Duarte.

Alesia tar Aspenström och Dan Andersson till Belarus. Och några ord om europeisk dövhet gentemot Turkiet

Skärmdump från Dala Demokraten

Det är dessvärre en låst artikel (av två) i Dala Demokraten jag nu citerar ur. Den handlar om en belarusisk kvinna, Alesia Basharymava, poet och översättare, som översätter både Dan Andersson och Werner Aspenström till sitt eget språk, det som inte minst gangstern i Minsk föraktar så. Hör så vackert hon talar om dem:

– Dan Andersson är en stor passion. 2009 annonserade den belarusiska online-översättningstidskrift Prajdzisvet en tävling för översättare, de föreslog dikter i olika språk för översättning till belarusiska. Den svenska dikten var Dan Anderssons Visa.

– Det blev min första poesiöversättning från svenska, och jag blev en av tävlingens vinnare. Jag tror att det var diktens rytm och känslighet som väckte mitt intresse att läsa mer av Dans poesi och lära mer om honom. Hans liv var fullt av smärta, kärlek och tänkande. Dan är som en brinnande stjärna i den svarta rymden som sänder sina poesistrålar ur det förflutna. 

Tidningen kulturredaktör Ulf Lundén frågar henne:

När, var och hur upptäckte du Werner Aspenström? Vad är det som speciellt har fångat dig i Aspenströms diktning? Både Snölegend och Litania hör till Aspenströms unga lyrik. Vad är det som gör att just dessa två diktsamlingar kan tilltala läsare i Belarus idag? Finns det fler diktsamlingar av Werner Aspenström som du vill översätta? 

– 2018 började jag ofta se hans dikter på Facebook, det var ju hans jubileumsår. För det mesta var det dikter ur Litania och de kändes så nära mig så jag ville översätta dem. Natur, gåtfullhet, färska iakttagelser och starka bilder, det lockade mig mest. Efter att jag hade läst hela diktsamlingen beslöt jag mig för att översätta den till belarusiska.

Alesia kom i kontakt med barnen till Aspenström – Anna och Pontus – som gav henne tillåtelse att översätta boken utan betalning för upphovsrätt, vilket hon är mycket tacksam över.

Låt mig till sist denna lördag bjuda på några häpnadsväckande europeiska nyheter. Det handlar om Róbert Spanó som tackat ja till att bli hedersdoktor vid Istanbuls universitet. Han är ingen mindre än en isländsk domare som i maj tillträdde posten som ordförande i Europadomstolen. Vad han inte tycks ha förstått, är att han blir en fjäder i hatten på den diktator som idag styr Turkiet, bekantingen Erdogan. Är det ett problem? Ja, ett mycket stort problem, eftersom fler än 200 respekterade akademiker rensats ut just därifrån. Och för att:

Det bör tilläggas att Spanó under sitt besök valde att inte möta någon människorättsorganisation och heller inte förtryckta intellektuella. Han gav inte en enda intervju.

Nu är frågan hur mycket skada som är gjord. Det är uppenbart att Spanó har fläckat ner sitt rykte, vilket oundvikligen färgar av sig på den domstol han företräder. ”I åratal har vi desperat försökt övertyga Europadomstolen att denna regim har slagit sönder rättsstaten, att dess rättssystem är olagligt”, som den kurdiske advokaten Veysel Ok sa till mig. Han fortsatte: ”Genom sitt besök har Spanó bidragit till att legitimera ett förtryckande styre.”



fredag 11 september 2020

Aldina Duarte - Veio a Saudade

Aldina Duarte kom att bli en av vår tids stora fado-artister. När jag 2006 utgav min bok Musiken som föddes bortom haven, var det självklart att ha henne på omslagets framsida. Här kan ni lyssna till en helt ny video med henne.

Albanien, Belarus, Landön

Min nya bok skickades igår från tryckeriet. Det innebär att jag nästa helg, runt 18-21 september, kan skicka ut böckerna till er som förköpt.

Jag förundras över hur tyst det är i världen, trots allt marcherande, alla upplopp och överfall, alla stridshandlingar. Kommer Svenska Akademien att uttala sig om den katastrof som pågår i Belarus och som nu också hotar Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj? Nej, varför skulle de?

Jag trivs med att befinna mig i minst två helt olika typer av litteratur samtidigt. Nu läser jag parallellt Henrik Brandão Jönssons Där solen aldrig går ned om Portugals koloniala historia, och en nyutgåva av Tove Ditlevsen om sig selv, som utkom i original i slutet av 1970-talet.

Veckan är snart slut. Helgen tar vid. Den blir inte det minsta originell, tvärtom följer vi samma spår som föregående helger och andas havs- eller sjöluft på förmiddagarna.

Det ena ger det andra.

torsdag 10 september 2020

LST-Lisboa String Trio - "Aqui e Ali"


Skanderbegs ättlingar utkommer den 17 september. Läs hela första kapitlet här


Min bok om Albanien, Kosova och albanska ämnen utkommer i mitten av september! 

Den heter Skanderbegs ättlingar. En krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige.


Boken innehåller ett rikt bildmaterial, företrädes från Albanien.

Man kan föreställa sig mycket, men kanske inte hur det såg ut på den albanska landsbygden för 45 år sedan, eller de bilfria innerstadsmiljöerna, där tystnaden och cyklarna var allt som fanns av livstecken. Man kan kanske inte heller föreställa sig hur det jugoslaviska och serbiska förtrycket i Kosova såg ut, eller hur flyktens människor i världen nu lever sina liv (eller hur de levde det på 1500-talet på flykt undan turkarna). Skanderbeg själv var en furste och adelsman som försökte försvara det kristna Albanien mot den turkiska/ottomanska ockupationsmakten. Han betraktas idag av alla albaner som en folkhjälte.

Idag, den 10 september, har boken skickats från tryckeriet i Jelgava, utlovad leverans till mig före den 16 september.

Beställer du boken nu i september kostar den 250:-
Från och med 1 oktober höjs priset till 300:-

Skicka din beställning till thomas.nydahl@gmail.com 
och betala direkt med swish till 0706 423016 

***

Första fokus blev Kosovo (som vi sedan lärde oss att stava Kosova, eller på albanska Republikës së Kosovës). Det var ingen tillfällighet. Vi hade goda kunskaper om vad som pågick i den autonoma serbiska provinsen. 

Under Tito hade albanska Kosovo och ungerska Vojvodina en särskild status inom den sydslaviska federationen, men det var väl allt. De fick aldrig åtnjuta den status av republik inom federationen som tillkom Kroatien, Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien och Serbien. Tito själv var kroat men styrde i både serbiskt och federativt intresse. För att hålla albanerna lugna gav han dem ett eget universitet, sjukhus och en egen poliskår (allt detta tog förstås Milošević-regimen bort och triggade därmed konflikten att accelerera fram till det bittra slutet).

Det skulle visa sig att andra politiker gömde sig bakom Tito,
och när han dog steg de fram, en efter en. Den aggressivaste nationalisten av dem alla var Slobodan Milošević som också kom att bli den blivande ministatens president, när den sydslaviska federationen upplöstes, bit för bit, och den som utlöste de förödande krigen. Hans första mål var förstås att till varje pris – också med militärt våld – hålla samman federationen. Det trodde hans regim nog alldeles säkert var möjligt. Men det blev öppet krig med Kroatien, sedan federationens styrkor först gjort en ”övnings-invasion” av Slovenien.

Sedan stod Bosnien på tur. Där våldtogs, misshandlades, fördrevs och mördades människor i den värsta etniska rensning Europa sett sedan andra världskriget. Slobodan Milošević hade ett par villiga bödlar som styrde detta fasansfulla angreppskrig. Den självutnämnda serbisk-bosniska federationen, Republika Srpska, som styrdes av ”poeten” Radovan Karadzic och översten i den federala armén, Ratko Mladic. Under Bosnienkriget utgav jag en rad böcker av både svenska och andra författare, mest känd blev New York-journalisten Roy Gutmans Vittne till folkmord, på mitt förlag Studiekamraten.

Det skulle som bekant komma mer, efter att Daytonavtalet givit Bosnien-Hercegovina en bräcklig vapenvila efter kriget 1992-1996.

Det var Kosovo/Kosovas tur för serbisk, militär invasion 1998. I mars hade landets pacifistiske president (ännu ej erkänd av omvärlden) Ibrahim Rugova uppmanat albanerna att göra motstånd.

USA brännmärker UÇK som en ”terroristorganisation”. Det tolkade Milošević som grönt ljus för sina planer. I mars kom en viktig händelse att prägla utvecklingen då en hel släkt, Jashari-familjen, utplånades av serbisk polis i Prekaz. Bara två månader senare åkte Rugova och hans delegation till Washington för ett möte med president Clinton och Madeleine Albright. I juni mötte de också Kofi Annan i FN-högkvarteret. 

När de serbiska styrkorna intensifierar sina anfall flyr tusentals albaner upp i bergen för att söka skydd. I oktober beslutar NATO aktivera en plan för ”begränsad bombning”. I januari 1999 kom massakern i Racak att ytterligare öka dramatiken. Dagen därpå möts NATO:s höga befäl och Milošević i Belgrad. Mötet pågår i sju timmar och Miloševićs budskap är lika simpelt som det är falskt: massakern hade iscensatts av albanerna själva.

I februari meddelar Clinton att USA skickar 4.000 amerikanska ”peacekeepers” till Kosova, som ska börja sitt arbete när serberna dragit sig undan. I mars väller det in serbisk militär över gränsen. Kosovokriget kom att bli ytterst brutalt. Det fanns inte en chans att få Slobodan Milošević att backa. Tvärtom blev han allt aggressivare. Då började kraven från NATO komma.

I mars 1999 började man flygbomba och presenterade sin kravlista:

*Omedelbart stopp på allt våld och förtryck i Kosovo

*Tillbakadragandet av alla serbiska styrkor från Kosovo

*Tillsättande av en internationell militär styrka i Kosovo

*Alla flyktingar skulle få återvända till sina hem

Efter att ha massakrerat 60 albaner i Bela bryter Serbien alla diplomatiska förbindelser med USA, Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Alldeles mot slutet av månaden börjar fullastade tåg frakta albanska flyktingar in i Makedonien. När den stora flyktingkaravanen åkte eller vandrade ut från Kosovo mot Makedonien började vidden av den etniska rensningen där stå klar. Många länder anmälde sig för att på plats välja ut de familjer som skulle få lämna lägren. När de anlände till södra Sverige inkvarterades många av dem i Tingsryd. Jag var med den dagen, och jag skriver om detta i en berättelse jag döpt till Flyktingsamtal.

Den 3 april faller den första NATO-bomben över Belgrad och träffar den serbiska militärens högkvarter. Detta är bara början.
Den 20 april kommer den första militära konfrontationen mellan albaner och serber. Efter flera bombanfall mot Serbien träffar sedan en NATO-bomb en civil buss på en bro i Prishtina.

Nästa misstag kommer den 7 maj då NATO fäller en klusterbomb på Kinas ambassad i Belgrad, samt ett sjukhus i Nis.

Den 14 maj dödas 87 albaner som serberna använt som ”mänsklig sköld”. I juni 1999 drar sig de sista serbiska styrkorna ur Kosova. Runt 600 000 flyktingar börjar återvända hem. Drygt 200 000 serber och romer flyr Kosova mot Serbien och Montenegro. Den 21 juni går UÇK med på att låta sig avväpnas, vilket bland många albaner var ett ytterst kontroversiellt beslut.

Detta krig var förödande, hundratusentals människor fördrevs från sina hem och tiotusentalet stupade i det grymma krig som utkämpades mellan UÇK och Belgradtrupperna, men man ska komma ihåg att det ledde fram till självständighet och ett internationellt, omfattande erkännande av Republiken Kosova som nation.

Jag hade redan i mitten av 1980-talet träffat några av de män som sedan skulle komma att bilda den albanska frihetsrörelsen UÇK. Jag fick besök av dem i vårt lantliga hem söder om Kristianstad, de hade då med sig väpnade livvakter, vilket jag hade den största förståelse för (jugoslaviska säkerhetstjänsten hade redan lönnmördat albanska aktivister i Tyskland och Österrike). Jag träffade också några av dem i Zürich en sen kväll 1984, tillsammans med Daniar, när vi hade mellanlandat för en natts sömn före flygningen till Kastrup.

Vi hade flera torgmöten också. Vid ett av dem, på Stortorget i Malmö, höll jag talet. Den dagen fick jag också träffa två svårt torterade människor som just hade flugits ut från Belgrad. Det var omskakande och mycket handgripliga erfarenheter.

Redan 1989 hade Slobodan Milošević hållit ett dramatiskt ödestal på Kosovo Polje, det så kallade Gazimestan-talet (efter monumentet där han talade).Efter ett möte med lokala serbiska politiker steg han ut och lovade att ”ingen ska någonsin slå en serb mer”. Bilden av Kosovo som kablades ut av serbiska medier var att serberna i provinsen var svårt förtryckta av den albanska majoriteten. I själva verket var det precis tvärtom. Då hade jag i mer än ett årtionde skrivit artiklar om förtrycket av Kosovo-albanerna.

Nå, varför då detta livslånga intresse för albanska frågor. Jag skulle säga att det påminner om mitt intresse för andra små folk och nationer. Det judiska folkets lidande och historia är en grundbult i detta. Jag fann så småningom att judarna i Albanien fick ett särskilt gynnsamt läge under nazismens härjningar. Därmed slöts cirkeln i många avseenden. 

Det finns också en annan faktor kring det albanska. I Sverige bor det många människor från Kosova och bara några procent av albanerna i i vårt land är från Albanien. Den första, rätt så stora gruppen, var de människor vi kallade för ”jugoslaver”. De kom på 1960- och 70-talen i den stora vågen av arbetskraftsinvandring. De flesta av oss kunde då inte så mycket om de olika folken i Jugoslavien. Sedan fortsatte det komma människor som flydde förtrycket, våldet och eländet i den provins som styrdes med järnhand från Belgrad, och alltsammans kulminerade under Kosovokriget.