Avskedsord

Ett hörn av mitt bibliotek. Äldre bild. Foto: T.N.

Jag är tacksam för alla mail jag fått de senaste tre dagarna. Det har förstås handlat om att jag anses göra fel, när jag avslutar mitt bloggande. Det är inte svårt att förstå. Men också för mig blev den med åren lika vanebildande som en drog. Jag lämnade all kulturjournalistisk för tidningar under 1990-talet. Därmed blev bloggen mitt nya forum. 

I och med förtida uttag av pension för sju år sedan, och sedan folkpension från 2017, har min vardag fått helt andra rutiner. Enkelt uttryckt har det vardagliga börjat med stunder vid havet, för att under resten av dagen övergå i läsande och skrivande.

Jag har fattat ett svårt beslut. Svårt också för mig själv, men jag har gjort det och så kommer det att förbli under överskådlig tid.

Många som säger att ”det är fel att tystna” driver, så vitt jag vet, inte några egna bloggar eller publicerar sig i bokform. Deras klander har känts en smula orättvist. Det tar inte med i beräkningen den tyngd som uppdraget (det självpåtagna) har kommit att innebära.

Med min dotters hund Baloo. Ja, han och jag älskar varandra.

Jag är mycket medveten om att min blogg har varit en daglig rutin för hundratals människor. Men jag skriver den gratis, år efter år. Jag begär inget betalt för mina litteraturrecensioner, krönikor, debattartiklar och annat. Det är ju en självklarhet. Att jag själv definierat bloggen som en dagligen utkommande kultursida säger kanske något om den nivå jag velat eftersträva, men dessvärre allt oftare misslyckats med.

Men läsaren måste också begrunda vilket arbete som ligger bakom den. Det säger jag, väl medveten om att ni läsare hjälpt mig väldigt generöst, också ekonomiskt, som när min dator havererade och jag stod utan kommunikationsmedel. Många av er har också uppmuntrat mig med böcker och musik. Sådana gåvor har också kommit från Norge, Danmark och Finland, så kretsen har jag uppfattat som synnerligen nordisk. I många år har jag haft läsare också utanför Skandinavien. I Portugal, Frankrike, Tyskland, Polen och USA, för att bara nämna några exempel. Och då glömmer jag inte de enstaka läsare jag har i Spanien och Kanada.

Jag intervjuar författaren Yoram Kaniuk i Tel Aviv på 1980-talet. Foto: privat

Jag vill särskilt tacka alla de mångåriga läsarna, i flera fall människor jag känner vid namn. Det är en respektingivande skara, på många sätt. Åldersmässigt spänner de över femtiotalet år. Mina allra äldsta läsare är 80+ och mer. Med det äldre segmentet har jag också fått se den mörka sidan, flera av läsarna som också blivit vänner eller redan var kollegor, har avlidit de senaste tre åren. Det har varit och är tungt. De yngre läsarna har bidragit på många sätt, med andra infallsvinklar (t.ex. på den grova brottsligheten i Skåne som är relaterad till de kriminella invandrargängen), liksom de med mig jämngamla, som jag ofta bytt läsefrukter med. Att blogga är varken mer eller mindre än att bygga upp en egen krets.

Något som däremot irriterat mig i många år är de läsare som kommenterat men aldrig velat vara något annat än anonyma. Jag har återkommit till ämnet många gånger. Är man för feg för att med sitt namn stå för det man skriver ska man avstå helt. Anonymiteten är i sig en av de grumligare sidorna av nätet, där man tycker sig ha rätt att säga och skriva vad som helst, utan tanke på vem man sårar.

Om jag återkommer i början av 2021? Det vet jag inte idag. Det är mycket möjligt, men det skulle då ske under andra former och med striktare ramar utifrån vad jag lärt mig under de här åren.

Sist men inte minst: jag finns inte på Twitter eller Facebook. Det innebär att jag nås på thomas.nydahl@gmail.com och endast så.

Hatchards bokhandel i London, före pandemin. Foto: Astrid Nydahl