Bloggkavalkad 2010-2020

En nytagen bild från Landön. Foto: Astrid Nydahl

Bloggen är avslutad. Inga nya inlägg kommer att publiceras. Men för den som är intresserad kommer jag från och med idag att publicera en historik över bloggens senaste tio år. Åren dessförinnan är för alltid borta, väl är det. Det som var av värde är utgivet i bokform.

För den som vill botanisera i artiklarna finns de på Nydahls Occident. Hela sju år med dagliga texter.

Kavalkad 2010 till 2020. Del 1.

Jag kommer under en tid framåt att skriva på denna kavalkad som också kan bli en blogghistorik. Jag tar mig idag tillbaka till september 2010.

Åren fram till valet 2010, då jag den 14 september tillfälligt stängde bloggen, finns inte med i denna bloggkavalkad. Men från och med den 15 september, då jag annonserade att en ny blogg skulle öppna. Det gjorde den, söndagen 19 september 2010, och den hade namnet Vaka över ensamheten. Men återgick så småningom till originalet Nydahls Occident. Som ni förstår var det också då, för ganska exakt tio år sedan, politiken som förstörde allt. Det gör den varje dag.

Jag skrev på öppningsdagen dessa ord, som nog äger sin giltighet än idag:

”Bloggandet har alltså sina sidor. För en impulsiv personlighet kan den pendla mellan glädje och äckel. Under den valrörelse vi sett i sensommar och höst har jag på bloggen ofta blivit ett forum för nationalister i kommentarfältet. Det har ibland förundrat mig, eftersom jag så tydligt markerat mot nationalismen. Någon enstaka av dessa människor har resonerat med sans och vett, medan andra som jag aldrig släppt fram, har agiterat med höjd röst, hetsiga utfall och länkar till sidor jag inte ens skulle unna mina värsta ovänner att läsa. Jag tolkar det så, att motsättningarna och klyftorna i det svenska samhället nu är så stora och djupa, att varje formulerad kritik av situationen kan tas till intäkt för partiintressen. Trots min uttalade motvilja mot partipolitiken, trots min upprepade försäkran om att jag är ingens hund har man insisterat hos mig. Att ståndpunkter och intressen sammanfaller med andras är inte mer än mänskligt. Att stämplas och sorteras i "åsiktsfack" är däremot ytterst svenskt. I vår konsensuskultur räcker det att gå mot röd gubbe för att man ska hatas

Också bland de allra närmaste får jag frågan: "Varför kämpar du inte, varför gör du inte motstånd?". Mitt svar är enkelt: varje text jag skriver är en motståndshandling. Ord som "kamp" har jag däremot svårare för. Jag gör motstånd, mot nivellering, mot socialt och kulturellt förfall, mot västerlandets nihilism och centralstyrda beslutsapparat, jag gör motstånd mot masskulturen, turbokapitalismen och konsumismen, mot allt det som vill reducera mig till att vara "konsument". I det avseendet står jag närmare upplysningens ideal: bara som medborgare kan jag ta ansvar också för det som egentligen inte angår mig, därför att den ensamma människan alltid är ensam. Men förr eller senare måste hon efterfråga det som är landets gemensamma egendom i form av vård och skydd, och ingenting av det som gatans pöbel brölar om kan vara ett mål i sig. Maktlösheten delar vi. Men melankolin förblir oberörd, som Cioran sa.”

Kavalkaden kommer att fortsätta endera dagen.