 |
Minns ni att jag skrev om Simone Weil och hennes tankar om partiväsendet? Det gjorde jag här, och jag citerar bland annat nu:
Weil säger att partiväsendet är något ont som sticker i ögonen. Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. För det andra utövar det kollektivt tryck på medlemmarnas sätt att tänka, och för det tredje är deras främsta och strängt taget enda mål att växa ohämmat. Av det drar hon slutsatsen att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar - skulle man därtill godta partiers tillväxt som kriterium på det goda skulle vi leva med en tillvänjning som dödat våra sinnen för sanning och rättvisa.
Den norske författaren Dag Solstad porträtteras väldigt bra i boken han gjort tillsammans med Alf van der Hagen, Uskrevne memoarer, som Oktoberförlaget i Oslo utgav 2013 (tack för tipset till Anders Björnsson). Eftersom Solstad allt sedan skarven mellan 1960- och 1970-talen förknippats med den ml-vänster jag själv tillhörde här i Sverige, blir hans resonemang om partiväsendet särskilt intressant för mig. Det är inte unikt för just kommunistiska partier att skapa kollektiva lidelser, det gör de alla. Men Solstads berättelse om hur man utnyttjar en partimedlem som också är författare, kan kanske vara ett intressant exempel.
Solstad sålde bra. Mycket bra. Hans böcker genererade stora inkomster. Fick han som partimänniska bygga sig en privat rikedom? Nej, det fick han inte, och som den passionerade vänsterman han var ville han säkert inte det heller. Men det gick mycket längre än så. Han fick endast behålla "gjennomsnittlig industriarbeiderløn", resten tog partiet. De försökte till och med ta hans treåriga stipendium. Men då satte Solstad ner foten. Partiet behövde hans pengar för att de planerade "å utgi Stalin i 20 bind". Så kan det gå till i ett politiskt parti, ett bland många i floran av organiserad maktutövning med partiförtecken.
Boken innehåller så mycket mer av intresse. Inte minst berättelsen om alkoholen och dess förhållande till skrivandet, och Solstads väg ut ur kommunismen och in på en annan väg. Så jag kommer säkert att återvända till den.
Alf van der Hagens bok med och om Suzanne Brøgger skrev jag om här.
