Jag är inne och bläddrar i bloggtexterna för 2012. Det var ett händelserikt
år, också för mig personligen. Jag hade bestämt för att på plats i Birmingham knyta ihop materialet till den bok som blev Black Country. Vi hade rest och bott i West Midlands i omgångar sedan 1998 då vi bodde på Selly Oak Colleges i tre lärorika månader. Våren 2012 hyrde vi en liten bostad i ett mycket centralt placerat lägenhetshotell. Därifrån utgick resorna, inom Birmingham men också till Dudley, Walsall och Wolverhampton, samt en livgivande avstickare till walesiska Aberystwyth.
I bloggen hittar jag texter om helt andra saker. Till exempel
i början av maj 2012 då jag skriver om den svenska översättningen av Roger Scrutons Kultur räknas:
Scruton behandlar dagens skolväsen, han menar att fokus på bildning hamnat på vad som "gynnar" den enskilde individen i stället för på kulturarvets vidareförande. Det i sin tur skapar dumhet och oförmåga till orientering i samtiden.
Hans blick på konst- och litteraturvärlden är inte nådig. Han ser tomma gester, en ytlig pop- och masskultur som tar över på bred front. Han säger att vi lever i en "förkastandets kultur", där inte minst universiteten går i spetsen för att rasera ett månghundraårigt arv till förmån för en vägran att bli vuxen. Popkulturen, menar Scruton, präglas just av en "stagnerande folkmassa som ständigt står på gränsen till vuxenlivet men aldrig tar steget över dit", som helt enkelt har "ungdom som livets mål och mening". Övergångsfaserna är borta och kvar har vi en nöjeskultur som saboterar all bildning och kultur.
Finns det något hopp för den västerländska kulturen? Ja, säger Scruton. Hoppet finns i de "öar" som "antyder en växande vämjelse inför den rådande nihilismen". Och hans slutord blir därför en summering av vad sådana öar kan göra, nämligen "visa oss varför kulturen räknas och varför striden för dess bevarande måste utkämpas". Det är vackert sagt.
